Noncommercial 3.0 Unported License, permitting all non-commercial use, distribution, and reproduction in any medium, provided the original work is properly cited.
Brittiske David Rudd hör till barnlitteraturforskningens nytänkare. I
Även i den nya boken, som vilar på tidigare artiklar och studier, vill Rudd skaka om det rådande tänkandet kring barnlitteratur rejält. Han menar, som jag ser det, att den ideologiska kritik som växt sig stark inom fältet sedan 1980-talet har varit mycket viktig men gått för långt och resulterat i allt fler mekaniska läsningar som enögt avkodar ideologier i barnlitterära texter. Rudd efterlyser fler energiska och kreativa läsningar som beaktar såväl kulturell och historisk kontext som läsarrespons och läsglädje. Framför allt vill han bryta ner rådande (van)föreställningar om att för barnlitteraturen viktiga kategorier som barn/vuxna, oskuldsfullhet/erfarenhet och realism/fantasy skulle vara binära motsatspar. I avsikt att luckra upp sådana låsta tankestrukturer går han modigt i närkamp med tongivande barnlitteraturteoretiker och förordar en öppnare litteratursyn som stöder sig på bland annat Bakhtins tankar om dialogicitet och, framför allt, på Lacans psykoanalytiska teorier.
Bokens fyra sektioner är de facto uppbyggda kring Lacans tre stadier: det imaginära, det symboliska och det reala. I den första delen skärskådar Rudd Jacqueline Roses inflytelserika tes om barnlitteraturens omöjlighet och brukar Bakhtinska begrepp som dialogicitet och heteroglossia för att påvisa att maktförhållandet inom barnlitteraturen inte är så enkelriktat som Rose påstår. I lacansk anda understryker Rudd också att alla människor, inklusive barn, är varelser skapade av språk, vilket gör att även barn deltar aktivt i förhandlandet av mening vid läsning. Dessutom önskar Rudd att flera ifrågasatte förgivettagna påståenden om barnlitteraturhistorien och istället gick direkt till texterna och undersökte dem noggrannare. Detta eftersom romantikens syn på barn fortfarande har ett järngrepp om vårt tänkande och hindrar oss från att se barn som aktiva subjekt och medskapare av mening vid läsning. Som slutkläm på bokens första del använder han sig av J. M. Barries
I bokens andra del fortsätter Rudd argumentera mot den växande mängd av barnlitteraturkritik som svartvitt dömer ut texter som antingen ideologiskt progressiva eller reaktionära. Han polemiserar mot förenklade påståenden som att barn skulle koloniseras av barnböcker vars ideologi per automatik skulle klistra av sig på de unga, försvarslösa läsarna. I stället vill han visa att barnlitteraturen är full av motstånd och subversivitet. Det gör han genom att presentera analyser av A. A. Milnes
Del tre av boken upptas till största delen av polemik mot Jack Zipes samt en djupdiskussion av Freuds begrepp ”the uncanny” som utmynnar i en lacansk läsning av Lewis Carrolls
Rudds läsningar är tveklöst energiska och kreativa, men förmår inte alltid tydligt öppna upp texterna på nya sätt då hans teoretiserande ibland äger rum på ett så abstrakt plan att det är svårt att följa hans tankegångar. Rudds sätt att skriva har också sina utmaningar. Hans språk är fyllt av ordlekar och inflikade stickrepliker i ett otal av parenteser. I de bästa stunder talar författaren exalterat och fokuserat direkt till läsaren, men däremellan är det svårare att se den röda tråden. Viljan att bli förstådd finns dock alltid där, kronad av en ordlista i slutet över svåra teoretiska begrepp. Rudd rör sig kunnigt och ledigt bland de teoretiker han polemiserar emot. Men det bör påpekas att dessa uteslutande ingår i en anglo-saxisk tradition som läsaren helst bör känna till för att argumentationen ska bli meningsfull.
I sin uppriktiga strävan att ifrågasätta förenklade och etablerade antaganden samt bjuda in till kritiskt samtal är Rudds bok synnerligen viktig. Det jag tar med mig (och det är en hel del) är framför allt grundtanken om att barnlitterära texter har samma förutsättningar att vara rika och mångbottnade som all annan litteratur: ”A writer's meaning is always subject to appropriation, to the parasitic action of the textual vampire, the fanpire: the reader who suckles on this 'neither living nor dead’ matter, appropriating it for her or his own use whilst also being used by it, being its carrier.” Tack och lov för att också det barnlitterära fältet har en så påläst och hängiven kättare!