I teorier om litteraturens värden framhävs hur dessa är beroende av uttalade värderingar och värderingsinstanser i en social och historisk kontext (Herrnstein Smith; Forslid och Ohlsson). Värde är något som ”görs” av instanser i olika sammanhang (Forslid och Ohlsson 244–246). Torbjörn Forslid med kollegor har gjort en indelning av litteraturens värden i fem kategorier. Stil- och formvärden gäller textens språkdräkt och gestaltning. Kunskapsvärden handlar om hur litteraturen förväntas förmedla en ökad förståelse för människan, det mänskliga och omvärlden. Emotionella värden handlar om litteraturens förmåga att väcka känslor och inlevelse medan sociala värden skapas i relation till andra människor. Litteraturen genererar därtill ekonomiska värden, exempelvis inkomst för förlag och författare (Forslid et al. 74–79).

De olika värdena kombineras ofta med varandra i ett och samma verk eller hos en och samma aktör, och i enlighet med olika värderegimer. En värderegim kan beskrivas som en uppsättning kulturella värden som anger hur ett verk eller ett objekt ska uppfattas i ett specifikt sammanhang (88). En och samma person kan handla eller värdera ett verk utifrån flera olika värderegimer och regimerna kan även hamna i konflikt med varandra. Den vanliga indelningen i kvalitetslitteratur och populärlitteratur kan betraktas som en sådan värderegim, vilken lyder under en binär uppställning av värden såsom djup/yta, långsam/snabb läsning och svårt/lätt (223). En annan regim skulle kunna vara uppfattningen att seriös litteratur bör vara en verklighetstrogen och sann skildring av en ideologiskt färgad världsbild, hellre än eskapistisk eller utopisk. Vilka värden som framhävs vara viktigast skiftar mellan olika aktörer, i olika kontexter och över tid (89).

Laura J. Miller problematiserar i Reluctant Capitalists. Bookselling and the Culture of Consumption (2007) den vanliga föreställningen att ekonomiska och kulturella värden ställs emot varandra på en litterär marknad och formulerar det i stället i termer av en inbördes konflikt för enskilda aktörer (jfr Bourdieu 324). Hon visar att relationen mellan dessa värden är komplicerad och att förlag och bokhandlare laborerar med en kombination av dem för att kunna upprätthålla sin verksamhet (Miller 6–7). Den upplevda konflikten är störst för sådana aktörer på bokmarknaden som särskilt vinnlägger sig om att upprätthålla och sprida ”god” kultur och vars verksamhet drivs med ideologiska förtecken. Det kapitalistiska systemet är emellertid inte det enda som påverkar enskilda aktörers beslut, utan även ideologiska (och andra) faktorer spelar in (9–10).

Svensk läraretidnings förlag var sprunget ur lärarkårens verksamhet och drevs av idealistiska bevekelsegrunder i sin strävan att nå ut till så många barn som möjligt. Samtidigt var de, som de flesta förlag, beroende av att sälja för att få verksamheten att gå runt, och deras utgivning påverkades också av läsarnas efterfrågan. Det är därför relevant att undersöka förlagets sätt att hantera den eventuella konflikten mellan ideal och ekonomi.

Studien utgår ifrån olika material, såsom böckerna själva, reklamannonser från tidningar och tidskrifter samt recensioner från dagspress och andra tidningar. Därtill har material undersökts som kan ge kontext åt Stjärnböckerna, särskilt de tidningsartiklar om ungdomars läsning som finns samlade i förlagets klippböcker. Materialet finns i förlagsarkivet på Svenska barnboksinstitutet i Stockholm. Wranér var drivande i urvalet av det material som har sparats i arkivet från den undersökta perioden (Widhe, ”Barnbiblioteket Saga” 4; Hellström 17). Den stora mängden recensioner och urklipp i arkivet och bredden av tidningar de hämtats från talar för att Wranér faktiskt sparat merparten av recensionsmaterialet. Många av dessa återfinns till exempel även i dagspressarkivet Svenska tidningar. Wranér har emellertid även sparat recensioner från branschtidningar av olika slag, som Folkskolans vän och Folkskollärarnas tidning.

De fyra första titlarna i serien undersöks här med siktet inställt på vilka litterära värden som gestaltas i deras innehåll, i marknadsföringen av hela bokserien och i mottagandet i pressen. Slutligen diskuteras detta i relation till synen på ungdomars läsning vid denna tid. Metoden inbegriper således en analys av såväl böckernas innehåll som hur de marknadsfördes och mottogs med motiveringen att dessa olika aspekter belyser varandra.

Stjärnböckerna lanserades genom den samtidiga utgivningen av de fyra första titlarna i bokserien. Lanseringen hade föregåtts av en pristävling, som annonserades i ett stort antal tidningar i januari samma år (bild 1). Man eftersökte bidrag till en ny bokserie med ”goda och underhållande ungdomsböcker” för åldern 12–15 år som skulle kunna marknadsföras under förlagets devis ”Endast det bästa är gott nog!”. I den av förlagets arkiverade klippböcker som handlar om pristävlingen ligger lösa papper inlagda – tillsammans med deras egen utlysning – som vittnar om att förlaget sannolikt hämtat inspiration för utlysningstexten från två föregående tävlingar: en från deras egen tidning Jultomten år 1906 och en pristävling som utlystes av bokförlaget Natur & Kultur år 1932 (SLF, Recensionsurklipp i vaxdukspärmar, [1932–1949]).²

I förlagsannonsen ges instrumentella instruktioner och en kort sammanfattning av mer innehållsliga önskemål som pekar ut de kvaliteter som förlaget sökte för den planerade bokserien:

Instruktionerna visar att språket, det vill säga formella värden, ansågs av vikt. Kraven ”humoristisk”, ”rik på handling” och ”skänka näring åt fantasin och verka stimulerande i god riktning” tycks både handla om att manuset ska skänka spänning och underhållning åt läsaren och att sättet detta görs på måste vara förankrat i en god moral. Tillägget att den ska ”ge ungdomen en rätt uppfattning om livet” är mångtydigt, men kan tolkas i relation till debatten om ungdomars läsning som pågick under samma tid och hur böckernas innehåll behandlades av recensenter, som jag återkommer till. Slutklämmen på villkoret säger något om förlagets syn på sin egen ställning i samtiden. Redan i utlysningen märks att vad förlaget vill ha är ett mer tillrättalagt alternativ till den litteratur som man generellt såg ner på i samtiden. Utgångspunkten är densamma – litteraturen ska vara rolig, lättfattlig och handlingsdriven – men den ska också vara städad i undvikandet av våld och andra oegentligheter.

Sven Jerring, programledare på AB Radiotjänst, Anna Landergren, föreståndarinna vid Stockholms stadsbiblioteks ungdomsavdelning, och överläkaren Lorentz Larson, Stockholms folkskoledirektions bibliotekssakkunnige, utsågs till att bedöma alstren och fördela prissumman bestående av 2 000 kronor, fördelat på ett första- och ett andrapris. Vid tävlingens slut hade 119 bidrag skickats in till tävlingen och fyra manuskript bedömdes jämbördiga varpå prissumman delades till fyra pris à 500 kronor per bidrag. De fyra bidragen publicerades under hösten 1937: Roslagens egen melodi av Karin Thordeman, Lindström & Jones detektivbyrå av Ulrika Widmark, Renées dagbok av Mollie Faustman, och Ruffen ordnar allt av Märta Mellberg. Samtliga recenserades rikligt i dagspress och andra tidningar, ofta tillsammans, där de inte sällan omskrevs i termer av ”den prisbelönta kvartetten”. Eftersom lanseringen av dessa fyra böcker i samband med uppstarten av bokserien så tydligt mottogs som en litterärt värdeskapande handling i samtiden är det relevant att undersöka vilka litterära värden som böckerna kan sägas representera.

Stjärnbok nummer 1, Roslagens egen melodi, är skriven av Karin Thordeman. Boken handlar om fyra flickor som hyr en stuga tillsammans över sommaren. Den skildrar utflykter och båtturer, och ungdomarna växer genom att ta mer eget ansvar än vad de är vana vid. Handlingen kretsar tydligt kring sociala och ekonomiska skillnader mellan flickorna och hur de genom empatisk inlevelse kan utvecklas till bättre människor. Ett exempel är Ingegärd, en flicka som beskrivs som bortskämd och naiv inledningsvis, vars förändrade inställning till sina medmänniskor vid sommarens slut är en viktig poäng i handlingen. Utifrån de värdekategorier som tas upp av Forslid med kollegor kan emotionella värden identifieras som viktiga i berättelsen, men även moraliska (75–76).

I recensenternas mottagande av Roslagens egen melodi märks att miljö- och människoskildringen uppskattas. I Nerikes Allehanda beskrivs de fyra huvudpersonerna som ”goda exponenter för den sunda och arbetsamma del av nutidsungdomen, som är målmedveten redan vid 15–16 år, som fattar något av livets bekymmer – även för andra”. Möjligen kan detta vara ett förslag på definition av rätt livsuppfattning, såsom efterfrågades i förlagets utlysning. Det går även att utläsa en betoning av sociala värden i boken genom att ”nutidsungdomen” förväntades känna igen sig i de ungdomar den handlade om.

Ulrika Widmarks Lindström & Jones detektivbyrå utgavs som Stjärnbok nummer 2 och utspelar sig huvudsakligen i skolmiljö. Vännerna Åcke, Gunne och Wille startar en detektivbyrå tillsammans. I några dagar får deras klass en vikarie som visar sig vara en känd idrottsman och snabbt blir en förebild för barnen. Vikarien får Wille att inse vilken makt han har över de andra i klassen och lär honom att med makt kommer ansvar. Wille lär sig att laborera med detta ansvar, samtidigt som detektivbyrån åtar sig ett fall som går ut på att rentvå Willes namn. Den skyldiges motiv visar sig bottna i hans dåliga sociala och ekonomiska förhållanden. Empati, ansvar, kamratskap och mognad är karaktärsegenskaper som betonas i berättelsen.

I tidningarnas allmänt positiva mottagande av romanen framhävs den som spännande och humoristisk. Widmarks kunskap om pojkar lyfts fram och sätts i samband med hennes bakgrund som lärare.

Ett exempel är signaturen J. W. i Nya Dagligt Allehanda: ”Författaren känner pojkar både med hänsyn till deras lust att hitta på hyss i skolan och deras olika karaktärsdrag. Det är uteslutet att pojkar, som läsa denna bok, icke skola känna igen sig själva.” I Folkskollärarnas tidning skriver Ragnar Wirsén: ”Författarinnan vet uppenbarligen mer om pojkar än många som tagit pojkboksskrivandet så att säja på entreprenad, och hon förmår att på ett osökt och naturligt sätt pressa in åtskilligt av detta vetande inom ramen av en skickligt fabulerad berättelse.” Jämförelsen med de som tagit pojkboksskrivandet ”på entreprenad” för också in ett ekonomiskt värde i diskussionen, vilket visar att Widmarks bok antas konkurrera med bästsäljande populärlitteratur och sådan litteratur som ofta klankas ner på av samtidens smakdomare (Boëthius, ”Barnboksmarknaden” 56–57).

Som Stjärnbok nummer 3 valdes Renées dagbok av Mollie Faustman. Bokens trettonåriga huvudperson kommer från sparsamma ekonomiska förhållanden. Eftersom Renée visar stort intresse för måleri låter hennes mamma henne börja i målarskola på kvällstid, ledd av den snälla professor Haglund, som även är lärare i Renées skola. Liksom Roslagens egen melodi handlar boken om att växa upp och att acceptera andras känslor och perspektiv. Samtidigt framhävs måleriet och konstnärskapet som en befriande faktor i en tillvaro där allt annat upplevs som osäkert. Precis som i de andra böckerna används humor som ett viktigt medel för att skapa underhållande litteratur.

I mottagandet av boken lyfts ofta att Faustman är en erfaren illustratör och skribent, känd under signaturen Vagabonde. Författarnamnet omtalas som ett ”märke” som borgar för kvalitet. Renées personlighet och livsinställning framhävs som viktiga kvaliteter, men även bokens humoristiska drag. Det är med andra ord även här frågan om en blandning av emotionella, stilistiska och sociala värden samt kunskapsvärden.

Stjärnbok nummer 4, Ruffen ordnar allt av Märta Mellberg, inleds med att Eivor hittar en borttappad hund och, efter att förgäves ha sökt efter ägaren, tar med sig honom hem. Eivor är föräldralös och har under uppväxten flyttat runt mellan olika släktingar. Ruffens vänskap blir en tillgång och tröst för Eivor, men hon oroar sig för dagen då hon måste betala hundskatt. Under ett extraknäck i en pappershandel fattar Eivor tycke för ett par tavlor målade av en okänd konstnär, som hon sedan blir vän med och inspireras av. Hon bestämmer sig för att jobba ihop pengar för att kunna söka vidare till Tekniska skolan (senare Konstfack) för att bli lärarinna. Liksom i Renées dagbok tematiseras här konstnärskap och konsten framställs som något värt att sträva efter som kan berika tillvaron. Dessutom framhålls, liksom i de andra böckerna, ekonomiska och sociala villkor som avgörande, liksom vikten av empati.

Även denna bok mottogs i huvudsak positivt av recensenterna. I Folkskolans vän fälls omdömet: ”Utan att vara sentimental, utan att ett ögonblick bli joltig eller överdriven berättar pristagarinnan i sin debutbok enkelt och flärdfritt och på ett föredömligt språk om ett femtonårigt flickhjärtas ensamhet och bitterhet, drömmarna om framtiden och tillvarons problem.” Här lyfts bokens stil- och formvärden, kunskapsvärden samt emotionella och sociala värden. Samtidigt tar recensenten avstånd från andra flickböcker. De tre böckerna som handlar om flickor kan kategoriseras som flickböcker medan Widmarks bok är en detektivroman. Båda är genrer som – tillsammans med genren äventyrsberättelse – kom att prägla Stjärnböckerna framöver.

Sammantaget kan de fyra prisbelönta böckerna läsas som en manifestation av de moraliska och estetiska kvaliteter som kom att sätta tonen för bokserien Stjärnböckerna. De skildrar alla ungdomar som växer och mognar under handlingens gång genom att visa att de kan ta till sig nya livslärdomar och visa empati och medlidande. Inte sällan blir de uppmuntrade eller visade i rätt riktning av vuxna personer i sin omgivning, däribland sina lärare. Yrkeskategorin lärare figurerar i alla böckerna och tar ofta en framträdande plats i handlingen. Lärarinneyrket framställdes även i andra samtida flickböcker som en möjlighet till klassresa för kvinnor, men också som ett yrke som främst lockade genom möjligheterna till bildning, snarare än bättre ekonomiska villkor (Theander 77).

Utöver det självklara i att skolmiljö och lärare tar en framträdande plats i en bokserie som ska handla om ungdomars vardag, var de särskilt viktiga för Svensk läraretidnings förlag, som var så väl insatta i lärarnas verksamhet (Klingberg; Widhe, ”Barnbiblioteket Saga” 1). Deras förankring i skolmiljön var i själva verket en central aspekt av deras varumärke (Bergstrand 15; Wranér 18). I recensionerna framhävdes också att Widmark och Mellberg själva var lärare, vilket ansågs öka deras auktoritet när det gällde att skildra skolvärlden.

Ett annat återkommande motiv i böckerna är uppbrutna familjeförhållanden, till exempel genom skilsmässor eller frånvarande föräldrar. Ekonomiska svårigheter förekommer ofta och inte sällan kopplas det ihop med den uppbrutna familjen. Fattigdom uppmärksammas särskilt och blir ofta ett prov på huvudpersonernas ansvarstagande och empatiska förmågor, trots att de själva har en skral ekonomi. I de tre böckerna med kvinnliga huvudgestalter betonas även självständighet och mod, genom exempelvis att yrkesarbeta eller sträva mot ett yrke i framtiden. Denna självständighet är ett uttryck för en för tiden vanlig syn på flickors emotionella utveckling, där valet mellan yrkesliv och moderskap var centralt (Boëthius, ”Samhälle och barnsyn” 34). Denna inriktning på flickors blivande yrkesdrömmar och -liv var också framträdande i andra flickböcker vid samma tid. Det speglade den samtida samhällsutvecklingen, där ekonomisk kris bland annat förde med sig att fler kvinnor behövde gå ut i arbete (Theander 251).

Pressuppbådet som pristävlingen renderade i samband med annonseringen av vinnarna visar att förlagets varumärke var välkänt och att det hade ett gott rykte. Genom att böckerna från början lanserades som prisbelönta fanns ett kvalitetshöjande värdeomdöme närvarande redan när de presenterades för omvärlden. Litterära priser förenar, enligt Jerry Määttä, tre olika kapital: ekonomiskt, kulturellt och journalistiskt, varav de två första ofta ses som motpoler till varandra i det litterära fältet. Priserna innebär exempelvis ofta en prissumma för författaren (Määttä, ”Pengar, prestige, publicitet” 236). I fallet med Svensk läraretidnings förlags prisutdelning fick pristagarna 500 kronor vardera, en ansenlig summa vid slutet på 1930-talet.

Priser genererar därtill högt kulturellt kapital som ger verken och förlaget samt prisutdelarna mer uppmärksamhet. Denna uppmärksamhet ger i sin tur inte sällan större intäkter genom försäljning till författaren och förlaget och kan även innebära en prestigehöjning för en viss genre (236–237). Utlysningen av pristävlan i samband med lanseringen av Stjärnböckerna kan därmed sägas vara ett sinnrikt sätt att uppmärksamma förlagets roll som smakdomare och samtidigt markera det litterära värdet av den litteratur de lanserade. Därtill var den en effektfull kommersiell marknadsföringskampanj.

Uppmärksamheten i tidningarna vittnar också om vilket genomslag lanseringen hade som litterär händelse. Formuleringarna av signaturen Disa, i Sundsvalls Posten, är talande:

Skribenten avslutar med att ännu en gång betona förlagets insats med bokserien:

Här framgår att böckerna uppfattades som underhållning, men betoningen av dem som prisbelönta, omsorgsfullt utvalda och utgivningen som en kulturgärning framhäver snarare idealistiska kvalitetsaspekter. Även i Göteborgs Morgonpost tolkades tävlingen och bokserien med välvilja mot bakgrund av förlagets tidigare etablerade bokserier och varumärke:

Den avslutande hänvisningen till bestsellers lyfter böckernas ekonomiska värden, som här inte ställs i ett motsatsförhållande till kvalitet.

Bolins recension i Svenska Dagbladet inleds med ett beklagande över det dåliga utbudet av ungdomslitteratur: ”ännu frodas rikligt förljugenhet, falsk sentimentalitet och svamligt joller i ungdomslitteraturens örtagård.” Hon efterfrågar ”riktiga ungar” och ”en verklig levande miljö” och avslutar med omdömet: ”kort sagt de [huvudpersonerna] äro den tjusande blandning på ont och gott, som en normalt utrustad ungdom är.”

Detta önskemål om att litteraturen ska ge läsarna verklighetstroget tecknade huvudgestalter och ett slags realistisk utblick på livet påminner om förlagets uttalande om ”rätt uppfattning om livet”. Det kan kopplas samman med litteraturens förmodade förmåga att utveckla individer till goda medborgare (S. Andersson 64). I mottagandet går det att urskilja olika värderegimer som sätts i spel.

En handlar om värdet i att skildra en samtida ungdom på ett verklighetstroget, vardagsnära och behovsanpassat sätt som är grundat i kännedom om dagens ungdom. En annan handlar om att böckerna upplevs som god underhållningslitteratur som står i ett motsatsförhållande till annan underhållningslitteratur i samtiden. Delvis hänger dessa regimer ihop med varandra, genom att den skadliga underhållningen anklagas just för att inte uppvisa de positiva värden som utpekas utan motsatsen.

Slagorden för Stjärnböckerna – ”Roliga! Underhållande! Spännande! Intressanta!” – betonar deras karaktär av underhållningslitteratur. I urvalet av titlar märks att förlaget ville försäkra sig om läsare bland såväl pojkar som flickor och, underförstått, att det fanns en tydlig uppdelning mellan vilka titlar som tilltalade respektive kön. Detta stämmer överens med att bokmarknaden på 1930-talet präglades av tanken att pojkar och flickor hade skilda läspreferenser, något som bekräftades i läsvaneundersökningar både före och efter 1930-talet (Boëthius, ”Barnboksmarknaden” 59–60). Ändå gick förlaget inte så långt som att marknadsföra olika bokserier för pojkar respektive flickor såsom andra samtida förlag, exempelvis B. Wahlströms (Andræ).

I en reklamannons i Ulrika Widmarks Olivia hoppar in (1944) som betonar vikten av ungdomars läsning framgår att ungdomarna Maj och Kaj båda har läst pojkböckerna Lindström & Jones detektivbyrå och Pekka, men i övrigt har delade intressen (bild 2).

I bilden till annonsen sitter de vid bordet med likadana kroppshållningar, helt uppslukade av sin läsning, medan texten understryker att böckerna är underhållande. Sociala värden framhävs genom att syskonen delar böckerna sinsemellan och genom att Kaj också förmodas kunna dela sitt läsintresse med sin pappa: ”Kaj ämnar låna ’Den mexikanska lergöken’ på stadsbiblioteket, för han läste i Svenska Dagbladet, att det är en strålande detektivbok, som pappa också kan gilla.”

Märk väl att Kaj ska låna boken på stadsbiblioteket, inte önska sig den i julklapp eller något annat som kräver ett inköp. Här framhävs förlagets idealistiska och läsfrämjande ambitioner att tillgängliggöra litteratur också för de ungdomar som inte har de ekonomiska förutsättningarna att äga böckerna. Samtidigt var försäljningen till biblioteken de facto en viktig inkomstkälla för förlaget, vilket innebär att de knappast avsade sig ekonomisk vinning med detta förordande.

Det faktum att Kaj, vid sidan av Stjärnböckerna, också läser Svenska Dagbladet visar också att den annonserade underhållningslitteraturen kan leda läsaren i uppbygglig snarare än skadlig riktning.

Utöver underhållning var Stjärnböckernas innehåll, som nämnts, framtaget för att fungera just som en motvikt till annan, förmodat sämre litteratur. I en annons presenteras Stjärnböckerna med orden: ”Spännande och livfull litteratur, välkommen, välskriven och välbehövlig! Stjärnböckerna bildar front mot destruktiv, mindervärdig lektyr. De är ungdomarnas egna böcker, ett steg i rätt riktning mot den vuxna litteraturen” (SLF, Kataloger och reklam [1940-talet]). Språkbruket i annonserna visar att förlaget här tog tydlig strid mot den litteratur som i deras mening hotade att dra ner ungdomen. Liknande tongångar användes, som visats, inte sällan i andra sammanhang och blev alltmer tongivande i 1940-talets debatt om ungdomars läsning (Bolin och Zweigbergk).

En helsidesannons som marknadsför Stjärnböckerna i Svensk lärartidning ger en ännu tydligare förklaring till vilka ambitioner förlaget hade med bokserien (bild 3). ”Serien i särklass” presenteras med orden ”smak”, ”kultur” och ”humor” och längst ner med orden ”Nu 32 förnämliga band!”. Dessa ord signalerar alla höga kulturella värden, till skillnad mot de lägre som pekats ut hos den litteratur förlaget tog avstånd från. De slagord som valdes för denna annons signalerar att förlaget här – till skillnad från med ordvalen på böckerna – riktar sig till en vuxen målgrupp bestående av lärare, bibliotekarier och andra vuxna som är kallade till uppgiften att ”mätta ungdomarnas läshunger”. Med denna hunger följer risken att alltför mycket sväljs ner utan filtrering. Förutom kioskhäften och veckopress tycks det dåliga också kunna utgöras av vuxenlitteraturen, eftersom den kan föra in ungdomen på fel ämnen för tidigt i deras psykologiska utveckling. Här framgår igen vikten av vilken verklighet som lyfts fram. Många läsundersökningar tog exempelvis fasta på att ungdomars, och särskilt flickors, drivkraft bakom deras läsval var identifikation. Detta innebar att en alltför romantisk verklighetsskildring skulle kunna fungera vilseledande och orsaka förvirring (S. Andersson 64).

Miller nämner att normerna för relationen mellan bokförsäljarna och deras konsumenters läsning har skiftat över tid. I ett skede anses bokhandlaren ha till uppgift att guida läsaren till den goda litteraturen, i ett annat är det upp till läsaren att välja självständigt (Miller 55). Detsamma gäller relationen mellan förlag och deras tilltänkta läsare, som påverkas av samtida förhållningssätt till hur läsaren bör hitta fram till sin läsning. Samtidigt bör det betonas att olika förlag i alla tider har haft olika inriktning och olika bevekelsegrunder. Genom att tillhandahålla och sprida sina versioner av redan populära genrer kunde Svensk läraretidnings förlag rikta de unga läsarnas blickar mot andra värden än de som den övriga underhållningslitteraturen kritiserades för. Här tog förlaget på sig en roll som innebar att styra läsarna att välja ”rätt läsning” genom att erbjuda dem litteratur som hade likheter med det de redan ville läsa av egen fri vilja.

Den samtida debatten om ungdomars läsning och i förlagets annonsering kan relateras till Zipes tankegångar om att det i de vuxnas värderingar av barn- och ungdomslitteratur implicit finns en tanke om absoluta och universella etiska och moraliska värden som skiljer sig från värderingar av annan litteratur som uppfattas som skadlig (63). I själva verket vittnar debatten kring ungdomars läsning under slutet av 1930-talet och hela 1940-talet om en utbredd moralpanik kring den underhållningslitteratur som representerades av detektivmagasin och veckopress, en kvarleva och fortsättning av debatten kring ”smutslitteratur” i början av 1900-talet (jfr Boëthius, När Nick Carter), som kom att få en fortsättning i debatten om serietidningar på 1950-talet (Boëthius, ”Barnboksmarknaden” 57). Även om den skadliga litteraturen fungerade som en tydlig utgångspunkt för hela förlagets utgivning, var hotet den föreställdes utgöra särskilt framträdande i deras marknadsföring av Stjärnböckerna.

I böckerna betonas överlag ungdomarnas psykologiska utveckling, vilket ligger i linje med den samtida syn på ungdomslitteraturen som bland annat förespråkades av Lorentz Larson i boken Ungdom läser från 1947 (S. Andersson 68). Larsons studie över barns och ungas läsvaror gavs ut i Svensk läraretidnings förlags pedagogiska bokserie och författaren var med i prisjuryn för Stjärnböckerna. Betoningen av ungas psykologiska utveckling kan ses som en vidareutveckling av en barnbokssyn som förespråkades av Gurli Linder redan 1916, och som gick ut på att så länge barn själva får leda sina bokval kommer de så småningom också att välja bort sådan litteratur som är dålig (S. Andersson 54–55; Kåreland). Linnéa Lindsköld och Åse Hedemark har även påpekat att det under 1940-talet rådde en föreställning om att så länge barn hade tillgång till god litteratur via skola, hem eller bibliotek, så skulle de också lockas att läsa den (10). Till grund för denna föreställning låg idén om ett ”läsraseri”, vilket sågs som en del av ungdomars naturliga utveckling (S. Andersson 73). Läsfrämjande handlade alltså inte om att få barn och ungdomar att läsa utan om att ge dem tillgång till god litteratur och därigenom leda dem bort från den skadliga läsningen (Lindsköld och Hedemark 7). I samtidens läspolitiska debatt betonades även att ungdomars läsning hörde ihop med deras utveckling mot demokratiska medborgare (Lindsköld och Hedemark 4, 11; S. Andersson 62, 65). Bakomliggande faktorer till de värden som skapades med Stjärnböckerna som förlagssatsning var med andra ord förankrade i olika föreställningar, eller värderegimer, om vad som var litteraturförmedlarens uppgift och vad som utgjorde lämplig litteratur för unga läsare.

I marknadsföringen av Stjärnböckerna framträder kunskapsvärden, emotionella värden, sociala värden och stil- och formvärden. Många av dessa sattes samman med vikten av att styra ungdomen i rätt riktning när de skulle växa upp till framtida samhällsmedborgare som hade ”rätt uppfattning om livet”. Utöver dessa värden stod förlaget också för ett läsfrämjande perspektiv som gick ut på att tillhandahålla en motvikt mot skadliga krafter. Dessa utgjordes av så kallat undermålig underhållningslitteratur som visade fram felaktiga bilder av verkligheten: antingen genom att de var felaktiga eller för svåra för ungdomen att ta till sig eftersom de inte utgick från deras perspektiv.

Föreställningarna om den dåliga litteraturen var en fond för hela bokseriens raison d´être. Det anmärkningsvärda med förlagets hållning i denna fråga var att de inte bara tillhandahöll en motvikt genom att erbjuda kvalitet, utan att de gjorde det genom att närma sig den utpekat skadliga litteraturen i valet av ämnen och genrer. Det är alltså inte en fråga om att avfärda vissa genrer eller ämnen kategoriskt. I stället väljer förlaget att skapa sin egen variant av dem som positivt motexempel, vilket visar att själva underhållningsaspekten eller populariteten inte var vad de uppfattade som problemet utan hur det utfördes.

Hållningen vittnar om en ambition att möta läsarna där de befinner sig, att ge dem vad de helst vill ha genom att anpassa genrevalet efter efterfrågan. Typen av marknadsföring har drag av vad som i dag skulle kallas för kommersialism, det vill säga ett fokus på den litteratur som säljer bra till förfång för smalare berättelser och genrer.

Här framträder ett ekonomiskt värde som riskerar att hota förlagets idealistiska trovärdighet. Det blir då extra viktigt att böckerna också presenteras som något annat och av tillförlitligt högre kvalitet än alternativen. Förlaget utförde på så sätt en balansakt mellan kommersiella och ideologiska värden, såsom ”motvilliga kapitalister” i enlighet med Millers resonemang.

Förlagets goda renommé i skolkretsar och som utgivare av klassiker och annan högre värderad litteratur fungerade som ett slags garanti för att de visste vad de höll på med, även när de gav sig in på snåriga områden som underhållningslitteratur. Detta visas inte minst i kritikernas mottagande. Frammanandet av den hotfulla och skadliga litteraturen som fond fungerar som direkt förstärkande av förlagets renommé, eftersom den på en och samma gång visar att de tagit ställning mot den dåliga litteraturen och att redaktionen har god kännedom om vad ungdomen vill ha och därmed har hittat en väg att nå fram till dem. De fyra första Stjärnböckernas betoning av lärares roll i att leda ungdomen på rätt spår kan i förlängningen ses som en representation av Svensk läraretidnings förlags syn på sin egen roll som litterär vägledare.