Ekokritiska analyser av bilderböcker har genomförts utifrån begrepp som skräpestetik, naturrepresentationer, möjlighetsmakt och bilderboken som ekokritisk text (Wistisen, ”Leken”, ”Skräpestetiska möjligheter”; Åkerholm; Goga). Vi kommer här fokusera på studier som explicit använder tid som analytisk kategori.

Maria Jönsson undersöker spänningsfältet mellan de olika tidsuppfattningar som skildras i Anna Höglunds Om detta talar man endast med kaniner från 2013. Med hjälp av José Esteban Muñoz och Elizabeth Freemans teorier kring queer temporalitet beskriver Jönsson hur Höglund gestaltar ögonblick av identifikation över art- och generationsgränser. Hon visar också på hur ett annat av Höglunds verk, Barnet som inte kunde blunda (2020), skildrar en ”planetär tidslighet” jämte en ”specifik mänsklig tidsrymd” genom barnets blick (Jönsson 165). Med Muñoz begrepp noterar hon hur ett ”efemärt, queert ögonblick har kilat in sig” i berättelsen (165). Jönssons analys och hennes användning av Freemans och Muñoz teorier har inspirerat till vårt val av teoretiska begrepp och artikelns analys av bilderboken som öppning för tillfälliga upplevelser av delad tid.

Även Karin Nykvist analyserar i en studie hur olika tidsförlopp skildras, här med fokus på Barbro Lindgrens barnpoesi. Genom en ekokritisk läsning visar Nykvist hur Lindgrens dikter problematiserar den vanemässiga företeelsen att använda den mänskliga kroppen och livsförloppet som utgångspunkt. I sin studie åskådliggör hon hur Lindgren laborerar med olika tidsförlopp och konstaterar att det mänskliga tidsförloppet bara är ett av många i hennes poesi. På det här sättet figurerar exempelvis trädet, stenen eller fågeln inom ramen för sina egna, specifika tidsförlopp i Lindgrens poesi. I föreliggande studie utgår vi från idén om hur olika tidsförlopp skildras i Lindgrens poesi som Nykvist lyfter fram. I vår studie vill vi dock även fokusera på hur olika tidsförlopp förhåller sig till varandra och ibland synkroniseras. Det innebär att vår analys innefattar hur barnet såväl som blomman växer och utvecklas genom bilderbokens handling.

Mia Österlund diskuterar betydelsen av djup tid och konkurrerande tidsordningar i Linda Bondestams Mitt bottenliv. Av en ensam axolotl (2019). Hon beskriver denna bilderbok som en havssjälvbiografi berättad av en axolotl, och noterar hur den kontrasterar livets begynnelse och evolution mot senmodern kapitalism och konsumtionskultur. Österlunds analytiska fokus ligger på tidsordningar, vilket gör att axolotlens agens och röst inte hamnar i fokus. Hon beskriver inzoomning och utzoomning som litterära grepp för att gestalta tid, vilket skiljer sig från de litterära greppen i våra utvalda böcker som håller sig nära växt- och barnkaraktären och sällan zoomar ut från dem.

Det andra forskningsfältet med relevans för vår undersökning handlar om studier av växtrepresentationer i bilderböcker med inspiration från kritiska växtstudier. Inom ramen för kritiska växtstudier och miljöhumaniora har Michael Marder problematiserat hur växters utveckling och växande skildras i litteratur, konst och film. Han riktar exempelvis kritik mot hur växters växande ofta skildras som ”a purely quantitative increase in extension” och i den meningen verkar ytterst reduktionistiskt (Marder 151). Växande som tema har särskilt tydliga beröringspunkter med tid som analytisk kategori, vilket vi kommer att visa i artikelns analys.

Lykke Guanio-Uluru, Nina Goga och Beatrice G. Reed är några av de forskare som omsätter kunskaper och metoder från kritiska växtstudier och använder dem för att analysera bilderböcker (Goga et al.; Reed, ”Du behøver bare se dig lidt omkring”). Några teman som särskilt undersökts är växters agens, frön och växande. Alla dessa teman har dock beröringspunkter med tid. Studierna inom detta forskningsfält har på olika sätt utforskat hur växters subjektskap och ”röst” skildras i bilderböcker. Exempelvis konstaterar Guanio-Uluru att växten ges subjektstatus genom att förses med en narrativ ”röst” i en berättelse, vilket tenderar att problematisera en berättelses antropomorfa argument. Reed noterar i sin artikel ”The Role of Plants in Contemporary Swedish and Norwegian Picturebooks” (2024) att växtkaraktärer ofta får rollen som bakgrund eller fond för en berättelse. Samtidigt synliggörs växterna sällan som unika arter utan oftare i termer av generella, icke-specifika växtdrag. Växternas agens är en viktig aspekt av de bilderböcker vi analyserar, samtidigt som vi väljer att utgå från både barns och växters agens såsom de manifesteras i form av olika tidsförlopp.

Lizao Hu undersöker de verbala och visuella representationerna av små frön i tre bilderböcker för barn. Studiens analytiska ansats grundas i kritiska växtstudier och nymaterialistisk teori. Hu visar att frön antropomorfiseras och att frön skildras som dekorativa element. Samtidigt, betonar hon, skildras frön som agentiska varelser fulla av liv och energi. I relationerna mellan frön och de barn som figurerar i bilderböckerna konstaterar Hu att det skapas sammankopplingar som präglas av en kollektiv sårbarhet. Dessa sammankopplingar, menar hon, suddar delvis ut gränser mellan människor och växter, men ifrågasätter också hierarkier och maktordningar i en värld som styrs av vuxna.

Här är också Terri Doughtys studie om blomsterkaraktärer i bilderböcker viktig att nämna eftersom resultatet pekar på hur barnkaraktären i Elsa Beskows Blomsterfesten i täppan (1914) utvecklas till att förstå och uppskatta blomsterliv. Detta berör tid som tema i bemärkelsen att det handlar om utveckling och förändring i barnets beteende över tid. Doughtys studie jämför blomsterkaraktärer hos Cicely Mary Barker med Elsa Beskows människo-växt-hybrider. Doughty poängterar att Beskows människo-växt-hybrider vittnar om ett starkt släktskap mellan växter och människor. Blomsterfesten i täppan handlar till exempel om barnet Lisa som genom att få vallmojuice droppad i ögonen ges möjlighet att se att blommorna på blomsterängen är fulla av liv. Doughty beskriver detta som en berättelse om ett mänskligt barn som lär sig att se växternas liv på riktigt.

Avslutningsvis vill vi säga något om studiens bidrag till dessa forskningsfält. Vår studie bygger vidare på analyser av växters röst och agens genom att särskilt betona tid som tema. Till skillnad från Hu och Doughty är vårt analytiska fokus inte växters agens, utan de tidsförlopp som skildras. Genom att lyfta fram hur antropomorfa respektive fytomorfa beskrivningar av blommorna bidrar till att skildra olika tidsförlopp är vår ambition att visa hur dessa tidsförlopp i särskilda ögonblick synkroniseras. Även om vi fokuserar på sådana ögonblick, är det viktigt att betona att vi ser blomman och barnet som ontologiskt åtskilda organismer. Samtidigt vill vi fördjupa diskussionen kring vems tid som skildras i bilderböckerna, med utgångspunkt i Elizabeth Freemans krononormativitetsbegrepp och Julia Kristevas resonemang om ”slow time” (långsam tid).

I En blommas liv är det framför allt humleblomstrets perspektiv som beskrivs. I denna bilderbok täcks ett tidsförlopp om ett helt år. Den inleds med att blomman upptäcker den mänskliga karaktären, flickan, igen efter att ha sett henne en gång tidigare:

På det här uppslaget görs tvära kast mellan en fytomorf och antropomorf skildring av blommans liv. Texten riktar fokus mot blommans biologiska kännetecken genom att använda ordet pollen och tydliggör att det är humlorna som är intresserade av pollen. Utifrån detta kan vi tolka det som att gestaltningen av ”humleblomstertid” villkoras av naturens förlopp – av sol, humlor och pollinering. Samtidigt gör texten antropomorfa beskrivningar av hur blomman blir generad och rodnar. Även om synvinkeln således är blommans beskrivs tidsförloppet med referenser till mänskliga attribut och egenskaper, vilket stämmer väl överens med Guanio-Ulurus beskrivning av en hybrid växtkaraktär.

På nästa uppslag illustreras en årstidsväxling och hur sommaren gör sitt inträde:

Bilden som ackompanjerar texten visar hur flera av de andra blommorna börjat sloka och böjer sig åt olika håll. En bild av blommans livscykel och förgänglighet tecknas som yttrar sig i att de ”äldre” blommorna redan har ”somnat in”.

Freemans begrepp krononormativitet är intressant att ta spjärn emot när det handlar om skildringar av växttid. Vi kan anta att en krononormativ skildring av växttid skulle kunna fokusera på det produktiva och effektfulla i växtens livscykel, med andra ord blomningsperioden. I En blommas liv vänds dock fokus redan tidigt till slokande och vissnande blommor. Allra mest affektivt görs detta i helsidesillustrationerna med inzoomningar på grupper av nedböjda blommor med mörka, lilafärgade stjälkar. Även Marders kritik mot en reduktionistisk avbildning av växande i litteratur är intressant att lyfta fram här. Textutdraget ovan synliggör nämligen att En blommas liv inte följer en sådan reduktionistisk logik. Istället zoomar berättelsen tydligt in på processen av vissnande och slokande. Slokandet blir en viktig illustration och indikation på hur tiden passerar för blomman och att blommans liv är cykliskt. Detta kan också beskrivas som ett fytomorft förhållningsätt där blommans egna sätt att kommunicera och ”visa” sin ålder och livsfas blir viktiga.

Med referens till Kristeva kan vi benämna detta som en skildring av växttid i termer av cyklisk tid eller långsam tid (207), som något annat än ett reduktionistiskt, krononormativt fokus på tillväxt och estetiskt tilltalande blomning. Hösten, och inte bara sommaren, skildras också tydligt I en blommas liv:

Nästa uppslag visar skogen klädd i vinterskrud och blomman är nu försvunnen. Bilderna visar därefter hur solen smält ner snön och hur blommans gröna övervintrade blad “yrvaket” börjar röra sig vid marken (Casta och Lundberg). När våren kommer slår blomman ut och flickans pappa gör henne uppmärksam på blomman: ”Så ropade han: Liv, kom och titta! Här växer det humleblomster!” (Casta och Lundberg). Här växlar berättarperspektivet från att skildra blommans synvinkel till att fokusera på det första mötet mellan flickan och blomman sett ur flickans perspektiv. Ett skifte sker med andra ord från växttid till barntid, det vill säga att tiden nu markeras av mänskliga villkor.

Uppslaget som skildrar det första direkta mötet mellan flickan och blomman kommer sent i En blommas liv, närmare bestämt på det näst sista uppslaget. Först här får vi möta flickan som en karaktär som blir lika viktig som blomman. Det här uppslaget visar upp den första närbilden på flickans ansikte. Flickans helkroppsfigur har funnits med på nästan varje uppslag, men beskriven på långt håll, springande i skogen med sin hund. På samtliga bilder innan uppslaget där flickan och blomman möts skildras flickan i rörelse på olika sätt. Hon springer, hoppar eller rullar runt på marken. Här är det ett mänskligt rörelsemönster som skildras. Med stöd i Freemans resonemang kan vi tolka det som att tiden som skildras på dessa uppslag utgår från en norm om vad barntid och barnaktivitet bör vara. Först på uppslaget där flickan och blomman möts för första gången skildras flickan i stillhet, när hon uppmärksamt och förundrat betraktar blomman. Här skulle Kristevas långsamma tid kunna sägas manifesteras som tydligast:

Från att ha befunnit sig på distans från varandra framstår nu blomman och flickan som synkroniserade. Detta betyder dock inte nödvändigtvis att de är jämlika. Texten skildrar flickan som någon i en maktposition som kan bryta blommans stjälk och skada den. Illustrationen skildrar flickan sittande på huk med handen höjd mot blomman. Här porträtteras barnet som en representant för en våldsam mänsklighet. Barnet kan därigenom betecknas som bundet av vad Freeman skulle kalla kronosnormen, med en benägenhet att agera för egen vinning utan hänsyn till den andre (3), i det här fallet blomman. Ett potentiellt ekokritiskt budskap (Jönsson 173) framträder också; om barnen lär känna växtens livsfaser förstår de att om de plockar blomman kommer blomman dö eftersom den förlorar kontakten med sina livgivande rötter. Detta kan även tolkas som en ekokritisk position som ifrågasätter människans hänsynslösa exploatering av naturen och vill visa på alternativa motståndshandlingar.

I Maskrosdagen leder en pojkkaraktär handlingen framåt. Bilderboken inleds med att läsaren introduceras för en pojke som försöker hindra sin pappa från att dra upp maskrosor från sin trädgårds-odling. Pojken tar de tre sista maskrosorna innan pappan hinner rensa bort dem och sätter sig under ett pilträd. Denna del av Maskrosdagen präglas av att maskrosorna i illustrationerna är förmänskligade (jfr Guanio-Uluru). De skildras med ögon och mun. Stjälkar och blad är dock fytomorft illustrerade, men formade som armar och ben. Maskrosorna är, som Guanio-Uluru beskriver, utformade som hybrider av människor och växter, och på det sättet samtidigt fytomorfa och antropomorfa.

Maskrosorna och pojken börjar prata med varandra. Det är emellertid barnets fartfyllda mobilitet som skildras, och utgångspunkten är det mänskliga tidsbegreppet och den mänskliga kommunikationsformen. Kristevas långsamma tid lyser med andra ord med sin frånvaro. Bilderna visar hur pojken och maskrosorna åker trampbil i trädgården, och maskrosorna vill gärna gunga. Texten lyder: ”Högre! ropade de” (Gustavsson). I ikonotexten beskrivs hur maskrosorna har blivit större och nu vill klättra i träd. Pojken hjälper dem. För att återknyta till Freemans resonemang kring krononormativitet förblir det mänskliga aktivitetsmönstret kronosnormen som maskrosorna får verka inom. Därefter växlar dock berättelsen över till vad vi har valt att kalla för växttid, i det här fallet ”maskrostid”.

Skiftet till maskrostid sker när pojken och maskrosorna leker i trädgården:

Maskrosorna ser plötsligt bleka ut och deras bladarmar börjar hänga och sloka. Här växlar berättelsen över till maskrosornas tidsförlopp, och den går också över från en antropomorf skildring av maskrosorna till en fytomorf sådan:

Pojken försöker göra en röntgenundersökning av blommorna för att se om det finns något fel på insidan. Han experimenterar alltså med mänskliga tekniker för att försöka förstå maskrosornas situation. Vi kan tolka det som att barnet försöker bemästra vad Kristeva kallar ”det långsamma, svåra och härliga lärlingsskapet i uppmärksamhet, mildhet, att glömma sig själv” (Kristeva 207, vår översättning). På ett liknande sätt kan vi skönja de första tecknen på en process där pojken börjar se blommorna på ”riktigt”, vilket påminner om Doughtys beskrivning av hur flickan Lisas syn på växter utvecklas i Beskows Blomsterfesten i täppan.

Nu är maskrosorna inte gula längre, och texten beskriver hur de har blivit ”luddiga runt ansiktet”:

Här blir det tydligt att berättelsen växlar från ett förmänskligande av blommor till en fytomorf beskrivning av hur maskrosor ser ut när de börjar vissna utan sin förankring i jorden. Med Kristevas långsamma tid kan vi synliggöra hur ikonotexten markerar hur tiden saktas ner när pojken försöker överbrygga sin mänskliga position för att förstå maskrosornas, den andres, situation (207). Genom att testa huruvida hallonsaft fungerar som ”medicin” för maskrosorna försöker pojken närma sig maskrosornas livscykel.

I båda bilderböckerna finns en tydlig vändpunkt där det beskrivs hur barntid och växttid synkroniseras. I En blommas liv går tidsperspektivet från att vara blommans till att bli ett delat tidsperspektiv när flickan upptäcker blomman. Illustrationerna visar, genom inzoomningar på flickan och blomman riktade mot varandra, hur en synkroniserad tid upprättas. I den synkroniserade tiden produceras tillfälliga ögonblick (jfr Muñoz, ”Ephemera”) som präglas av känslor och stämningar av lycka, oro, lyssnande, omtanke, upplysning och förståelse. Blomman blir rädd för att flickan ska plocka den:

Detta kan uppfattas som en nyckelscen i En blommas liv, där flickans och blommans tidsperspektiv kopplas samman. Denna synkronisering innebär att flickan stannar upp, sätter sig ner för att se blomman och för att anpassa sig till blommans livsmiljö och förutsättningar. Synkroniseringen manifesteras också i att flickan förstår att den mänskliga handlingen kan gripa in i och påverka blommans tidsförlopp. Även här kan vi tolka det som att En blommas liv illustrerar Kristevas långsamma tid genom att ta blommans cykliska tidsförlopp som utgångspunkt. Via Marders kritik mot reduktionistiska sätt att skildra växter i litteratur skulle vi dock även kunna uppmärksamma att det är humleblomstrets blommande tillstånd som får flickan att stanna upp och beundra växten. En slokande, vissnande blomma hade kanske inte väckt samma känsla av beundran och hade kanske inte heller fått flickan att stanna upp. Därigenom kan Marders kritik belysa hur humleblomstrets utvecklingsprocess i En blommas liv till viss del reduceras till estetisk dekoration, där blomningen blir slutprodukten i en linjär tidsordning.

Även i Maskrosdagen finns en tydlig vändpunkt i slutet av berättelsen där skildringen av tidsförlopp växlar till gemensam, synkroniserad barn- och växttid. Detta sker när pojken ser att maskrosorna börjar sloka och han försöker förstå deras situation. Vi kan notera hur det i den synkroniserade tiden produceras tillfälliga ögonblick som karaktäriseras av sorg, uppgivenhet och maktlöshet (jfr Muñoz, ”Ephemera”). Dessa tillfälliga ögonblick är således inte med nödvändighet fyllda av positiva känslor. Maskrosorna är nu alldeles grå, och texten beskriver hur ”rummet var fullt av svävande änglar” (Gustavsson). Textens metaforik är både poetisk och affektiv. Bilderboken som konstform möjliggör här alternativa, artöverskridande tidsuppfattningar. Pojken vaknar nästa morgon och tänker direkt på maskrosorna. Han tittar ut genom fönstret där trädgården är full av nya maskrosor:

Från ett uppslag till ett annat har maskrosorna släppt sina frön, fröna har rotat sig och vuxit upp till nya maskrosor. Läsaren vänder blad och möter en bild av en gräsmatta full av utslagna, blommande maskrosor. Formmässigt täcker denna bild hela uppslaget medan majoriteten av de tidigare uppslagen varit uppdelade på två olika boksidor, vilket bidrar till det affektiva anslaget i beskrivningen av maskrosornas återkomst. Illustrationen av maskrosornas tidsförlopp är starkt romantiserad och skulle med Marders ord kunna beskrivas som reduktionistisk i sitt sätt att framställa maskrosens växandeprocess. Detta innebär att ikonotexten inte erbjuder läsaren att följa hela maskrosornas komplexa utveckling från frö till blomma. Samtidigt kan vi med stöd i Muñoz spekulera i hur tillfälliga ögonblick av identifikation kan uppstå på detta uppslag, präglade av pojkens försök att tänka sig in i maskrosornas tidsförlopp och hans glädje över att gräsmattan åter svämmar över av maskrosor.

Likt Jönsson beskriver kan vi notera hur bilderboken som konstform erbjuder en möjlig queer tid där barn och växter för ett kort ögonblick kan tyckas likna varandra. Även om barn och växter är ontologiskt åtskilda förmår ikonotexten i de bilderböcker vi har granskat att skapa tillfälliga ögonblick där barns och växters tid tycks vara synkroniserade i bemärkelsen delade. De två bilderböckerna skapar en känsla av att blommans liv hänger ihop med människans. Bilderboken som konstform och estetisk upplevelse kan därmed erbjuda en vision av alternativa verkligheter och en känsla av hopp. På samma sätt kan bilderboken betraktas som ett konstverk som kan skapa platser och upplevelser där såväl barn- som vuxenläsare kan uppleva ögonblick av gemenskap och ontologiska överlappningar med icke-mänskliga arter.