Här kommer indianböckerna att stå i centrum. Termen ”indianbok” användes i Sverige under 1900-talets första hälft om böcker som huvudsakligen var förlagda till Nordamerika och handlade om Amerikas ursprungsbefolkning (Pålsson 14). Genren dominerades av översättningar och de mest populära författarna var Edward S. Ellis, Karl May och James Fenimore Cooper. Berättelserna kretsade kring konflikten mellan ”det vilda” och ”det civiliserade”, och präglades av dubbelhet i sin nostalgiska längtan efter ett liv i samklang med naturen, och en avsky för primitivismens barbariska baksida. Genren speglar tidens intresse för det primitiva och det rastänkande som växte fram. Eftersom termen indianbok bygger på de europeiska kolonisatörernas ofta nedsättande benämning av Amerikas ursprungsbefolkning, ”indian”, undviks den i dag och används bara som historisk term (Boëthius, ”Differentieringens tid” 71–73). I artikeln använder jag den som sådan.

Som framgår av citatet ovan gav Svensk läraretidnings förlag alltså ut ett antal indianböcker, men kritiserade samtidigt genren – förlaget gav bara ut indianböcker ”av det goda slaget”. Inför utgivningen av Anna Erslevs Gula Vargen 1904 talade Svensk läraretidning om ”den med rätta klandrade stil, som utmärker de flesta s. k. indianböcker” (citerat i Klingberg 84). Kritiken mot genren återkom när förlaget 1911 gav ut Coopers Den siste mohikanen. ”Den gren av ungdomslitteraturen, som man brukar benämna ’indianböcker’ har under senare tid varit föremål för starka och delvis berättigade angrepp”, står det i bokens förord.² Men Coopers romaner undantas: ”Detta klander når dock ej den författare, som först införde ’indianromanen’ i litteraturen, och som allt sedan dess stått som denna konstgrens förnämsta representant.”

Vad var det i indianböckerna som redaktionen på Svensk läraretidnings förlag var så kritisk mot och vilka böcker syftade man på? Hur skulle en god indianbok vara beskaffad enligt förlaget och böckernas översättare? Hur förhöll sig det idealet till praktiken? Motsvarade de indianböcker förlaget valde att publicera de egna kraven? Dessa frågor är utgångspunkten i analysen, där Coopers Den siste mohikanen utgör huvudexemplet (bild 1).

En viktig källa när det gäller valet av indianböcker är protokollen från den så kallade Saga-kommittén, som finns bevarade på Stockholms universitetsbibliotek. Saga-kommittén var den grupp som under förlagets tidiga existens fattade utgivningsbesluten. I Sekelskiftets barnbokssyn och Barnbiblioteket Saga (1966) redovisar Göte Klingberg Saga-kommitténs diskussioner under de första fem åren. I dessa diskussioner skymtar också indianböckerna. Särskilt uppmärksammar Klingberg den indianbok som man först gav ut, den danska författaren Anna Erslevs Gula Vargen.

En annan viktig källa är Hugo Gyllanders brev till Amanda Hammarlund, Barnbiblioteket Sagas redaktör. Gyllander översatte – och bearbetade – en lång rad av Barnbiblioteket Sagas böcker, däribland Den siste mohikanen, Buffalo Bill och Skogslöparen. Hans brev finns bevarade i Saga-arkivet och ger värdefulla upplysningar om hans syn på översättandet.

Viktiga är också böckernas paratexter – särskilt förord och förlagsreklam – vilket har poängterats av Sara Kärrholm i hennes studier av förlagets senare bokserier Ungdomens bibliotek och Stjärnböckerna (”Ett utile dulci”; ”Underhållning”). En viktig sådan paratext är förordet till Hugo Gyllanders ”omarbetning”, som den där kallas, av Coopers Den siste mohikanen. Förordet är osignerat men undertecknades i senare upplagor av ”Redaktionen”.³ Kanske hade det skrivits av Gyllander själv, kanske av någon på förlaget. Slutligen har även artiklar och annonser i Svensk läraretidning givit värdefulla upplysningar.

Forskningen kring Barnbiblioteket Saga var länge mager. Göte Klingbergs Sekelskiftets barnbokssyn och Barnbiblioteket Saga framstod under flera decennier som det enda forskningsbidraget av betydelse. Klingberg ger värdefulla upplysningar om Barnbiblioteket Sagas tillkomst, de första böckerna och förbindelserna med den samtida barnboksdebatten.

Nu har situationen förändrats. Ett första uttryck för det ökade intresset för Barnbiblioteket Saga var Jutta Holmbergs uppsats ”Tradition och nytänkande i mellankrigstidens teaterpjäser för barn. En studie av Barnbiblioteket Sagas pjäser 1923–1939” (1997). Men det stora genombrottet har kommit under det senaste decenniet med tre av Svenska Barnboksinstitutet initierade projekt kring Svensk läraretidnings förlag. Projekten syftar till att undersöka betydelsen av Svensk läraretidnings förlagsverksamhet och utgivning samt skapa en databas för förlagsarkivet, det stora Saga-arkivet. Det är inom ramen för ett av dessa projekt som denna artikel skrivs.⁴

Svenska Barnboksinstitutets projekt har redan resulterat i ett antal olika undersökningar. Den i det här sammanhanget viktigaste är Olle Widhes teoretiskt intressanta ”Barnbiblioteket Saga och den unga läsaren. Retoriska manuskriptpraktiker på en barnboksredaktion” (2023). Widhe studerar utgivarnas språkliga och stilistiska ändringar i manuskripten och hur dessa påverkas av böckernas ”retoriska publik”. Däremot diskuterar han inte förlagets sätt att göra innehållsliga förändringar i de böcker som gavs ut. Den frågan aktualiseras emellertid i tre andra artiklar och uppsatser: Amanda Wallins ”Litteratur för seklets barn. En studie av bearbetningen av Mark Twains The Prince and the Pauper (1881) till Barnbiblioteket Sagas Prinsen och Tiggargossen (1912)” (2018), Nicklas Hålléns ”Barnbiblioteket Sagas Selim och Kalulu. Afrika som sagoland och civilisering som metafor för lydnad” (2010) och Maria Anderssons ”Mord, blod och rosslande kämpars dödskval. Fridtjuv Bergs Trojanska kriget och Iliaden” (2022).

Slutligen har jag haft god nytta av Lena Kårelands artikel ”Barnbiblioteket Saga gav svenska barn all världens böcker” i Opsis Barnkultur (2017) och Stefan Mählqvists presentationer av Henrik Wranér och Hugo Gyllander i Svenskt översättarlexikon. Även forskningen kring de danska och norska motsvarigheterna till Barnbiblioteket Saga har givit värdefulla uppslag.⁵

När det gäller indianböckerna i Sverige är Yvonne Pålssons doktorsavhandling, I Skinnstrumpas spår. Svenska barn- och ungdomsböcker om indianer, 1860–2008 (2013), det centrala verket. Pålssons studie ger en helhetsbild av utgivningen av svenska barn- och ungdomsböcker om indianer och följer genrens förändringar ända fram till 2008. Boken innehåller dessutom en värdefull översikt över forskningen, både den svenska och den internationella. Av betydelse är vidare Marika Andræs avhandling Rött eller grönt? Flicka blir kvinna och pojke blir man i B. Wahlströms ungdomsböcker 1914–1944 (2001), som också behandlar indianböckerna. Det finns även en akademisk uppsats, Margareta Thelanders ”Den siste mohikanen. En vuxenromans väg till barn- och ungdomsbok” (1974). Thelanders uppsats är här av ett särskilt intresse eftersom den redogör för skillnaderna mellan Coopers original och några av de förkortade och bearbetade upplagorna – bland annat Barnbiblioteket Sagas. Slutligen skymtar indianböckerna i en rad handböcker och historiska översikter. Jag har till exempel presenterat genren i ett avsnitt av den av Boel Westin och Åsa Warnqvist redigerade Den svenska barn- och ungdomslitteraturens historia. Från tidigt 1900-tal till tidigt 2000-tal (2024) (”Differentieringens tid” 71–86).

Eftersom artikeln diskuterar den svenska översättningen av Coopers The Last of the Mohicans är studier om originaltexten av mindre betydelse. Jag har emellertid haft god nytta av två uppsatser av Richard Hutson respektive Hugh C. MacDougall i Signet Classics utgåva av boken, The Last of the Mohicans. A Narrative of 1757 (2014).

Indianboken var en av de populäraste genrerna i den svenska barn- och ungdomslitteraturen under 1900-talets första hälft. Genombrottet kom redan under 1890-talet. ”Flertalet pojkar torde anse en ny ’indianbok’ för en nästan lika nödvändig julartikel som gran och risgryn”, skrev kritikern Gurli Linder i Dagens Nyheter den 8 december år 1900 (”Böcker”). Detta år utgjorde indianböckerna en dryg femtedel av hela utgivningen för barn och ungdom (Mählqvist, Böcker 145). Billes förlag gick i spetsen, rapporterade Linder den 11 december 1902 i samma tidning: ”Billes ungdomsbibliotek torde rätteligen heta indianboksbibliotek, ty av de utkomna 22 delarne är det endast 3 eller 4 som ej äro att hänföra till detta litteraturområde” (”Indianböcker”).

Ändå ökade utgivningen ytterligare efter första världskriget. 1918 startade Åhlén & Åkerlund sin långlivade serie Indianboken. Förlaget levererade en ny titel lagom till jul varje år ända fram till år 1958. Särskilt många indianböcker publicerade det nystartade B. Wahlströms bokförlag. I den serie billiga ungdomsböcker som förlaget började ge ut 1914, B. Wahlströms ungdomsböcker, var 12 av de första 20 titlarna indianböcker (Pålsson 59). Även förlagets andra, ännu billigare bokserie, Ungdomsbiblioteket, som startade 1916, dominerades av indianböcker och västernäventyr. Förlagets populäraste indianboksförfattare var amerikanen Edward S. Ellis, mest känd för sina böcker om indianen Hjortfot. Fram till år 1944 gav B. Wahlströms ut ett trettiotal av Ellis böcker (Andræ 159).

Två andra förlag som gav ut ett stort antal indianböcker var Nick Carter-förlaget och Svithiod. De publicerade korta, billiga och spännande böcker i långa serier, vanligen i häftesform och oftast uppbyggda kring olika hjältar. Det första förlaget hade fått sitt namn efter den mest kända hjälten i dessa serier, detektiven Nick Carter. Även om Nick Carter var detektiv bestod böckerna inte bara av detektivhistorier utan också av andra typer av spännande berättelser, till exempel indianböcker (Boëthius, När Nick Carter 49). Bokserien Buffalo Bill, som gavs ut av Nick Carter-förlaget i Malmö, startade 1906 och kom att omfatta 31 titlar, alla publicerade i billiga dubbelspaltade häften om 32 sidor som utgavs var fjortonde dag och såldes i tobaksaffärerna.⁶ Utgivningen tycks ha varit lukrativ för Svithiods förlag hakade genast på med bokserien Buffalo Bills äfventyr i vilda västern upptecknade enligt hans egna berättelser (1906–1907). De gav delvis ut samma berättelser som Nick Carter-förlaget (Jansson).⁷ 1907 gav Svithiod också ut bokserien Texas Jack, Amerikas mest berömde indianbekämpare. Förlaget publicerade även en tredje bokserie av samma slag, Sitting Bull, sioux-indianernas siste hövding. Den utkom 1908.

Indianbokserierna var uppenbarligen populära. Allra populärast tycks Buffalo Bill ha varit. När adjunkten Algot Lindblom 1909 gjorde en insamling av Nick Carter-häften bland eleverna vid Katarina realskola kom detektivserien om Sherlock Holmes på första plats med 141 häften. Men Buffalo Bill kom som god tvåa med 100 (Boëthius, När Nick Carter 56).

Trots sin kritiska inställning till genren gav även Svensk läraretidnings förlag under 1900-talets två första decennier ut tre indian- böcker i Barnbiblioteket Saga: Anna Erslevs Gula Vargen (1904), James Fenimore Coopers Den siste mohikanen (1911) och Gabriel Ferrys Skogslöparen (1915). Den siste mohikanen föreslogs redan 1901 och återkom gång på gång i Saga-kommitténs diskussioner innan den till slut blev nummer 37 i Saga-biblioteket (Klingberg 48). Samtliga titlar var översättningar. Svenska indianboksförfattare syntes inte till, helt i linje med förlagets allmänna principer.⁸

Till indianböckerna räknade Svensk läraretidnings förlag också Buffalo Bill (1910) trots att den egentligen inte är en indianbok utan en västernskildring. En förteckning över bokseriens ”andra indianböcker” i sjunde upplagan av Erslevs Gula Vargen (1932) inleds med Daniel Defoes Robinson Kruse (1899). Även Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar (1900) fick komma med bland indianböckerna – den är nummer två på listan. Buffalo Bill kom på tredje plats. Förlaget utnyttjade på detta sätt genrens popularitet och vidgade definitionen av begreppet indianbok.

Barnbiblioteket Sagas indianböcker blev aldrig särskilt många till antalet. Under 1920-talet publicerade förlaget två av den tyske författaren Karl May, Öknens ande (1923) och Björnjägarens son (1924), samt ytterligare en roman av Cooper, Hjortdödaren (1929). Två decennier senare utgavs en tredje bok av Cooper, Skinnstrumpa (1949). Sammanlagt gav förlaget således ut sju indianböcker under 1900-talets första hälft (se bilaga 1) – givet att en indianbok definieras som en bok där Nordamerikas ursprungsbefolkning spelar en avgörande roll i handlingen (Pålsson 14).

Tydligast formulerade Svensk läraretidnings förlag sin kritik mot indianboken inför utgivandet av Gula Vargen och i förordet till Den siste mohikanen. Kritiken är indirekt – det handlar om hur Gula Vargen skiljer sig från ”de flesta s.k. indianböcker”:

De ”flesta” så kallade indianböcker utmärks alltså av en ”blod- drypande, med rätta klandrad stil”. En liknande kritik finner vi i förordet till Den siste mohikanen:

Återigen är det indianböckernas ”blodiga” innehåll och ”dåliga, flacka stil” som förlaget i första hand vänder sig mot. Men böckerna kritiseras också för att låta de ”vilda äventyren” spela huvudrollen. För en nutida läsare är det noterbart att Erslevs Gula Vargen, som bland annat innehåller ett anfall av ”60 indianer”, beskrivna som ”fienderna” ([1904] 20–21), anses skildra händelserna ”opartiskt”, och att det koloniala innehållet inte kommenteras.

Det är oklart vilka indianböcker utgivna på andra förlag som Svensk läraretidnings förlag faktiskt kritiserade som blodiga. Det var knappast den populäre Edward S. Ellis böcker, som inte var ett dugg blodiga, utan tvärtom ovanligt snälla och oförargliga. Det tyckte även den tongivande kritikern Gurli Linder, som betraktade Ellis som ett exempel på strävandena att ”civilisera indianböckerna” (”Ungdomsböcker”). I citaten ovan knyter förlaget snarare an till en äldre kritik. Redan 1890 berömmer en recensent Richard Melanders ”Hårdt bidevind” för att den inte, som många andra indianböcker, innehöll ”bloddrypande och detaljerade beskrivningar på indianernas grymma tortyr o dyl.” Författaren ”retar och upphetsar icke de unga sinnen med skildringar som kunna verka förhärdande och förvildande” (citerat i Pålsson 72).

De blodiga och vilda indianböcker som Svensk läraretidnings förlag omnämner i förordet till Den siste mohikanen kan också syfta på de som gavs ut av Nick Carter-förlaget och Svithiod – de som räknades till de så kallade Nick Carter-böckerna. Nick Carter-litteraturen hade vid det laget börjat utsättas för hård kritik, vilken ledde till en landsomfattande kampanj som kulminerade 1909. Böckerna anklagades just för att vara blodiga, nervkittlande och skadligt upphetsande, särskilt för unga läsare. Och det var i första hand ungdomar som ansågs läsa böckerna (Boëthius, När Nick Carter 199). Svensk läraretidnings förlag hörde till dem som var motståndare till Nick Carter-litteraturen. Barnbiblioteket Saga hade, enligt en av förlagets annonser i Svensk läraretidning, ända sedan sitt grundande ”sökt motarbeta allt vad Nick Carter-litteratur heter både i ord och bild” (Annons; se även Kärrholm, ”Underhållning”). Mot den bakgrunden kan Saga-utgåvan av Buffalo Bill 1910 ses som ett direkt svar på Nick Carter-litteraturens Buffalo Bill.

Det var därför naturligt att Barnbiblioteket Saga också drogs in i Nick Carter-stridens efterdyningar. När Nick Carter-böckerna drivits på flykten började läsfrämjare se sig om efter goda alternativ. För att säkra utgivningen av sådana tillsattes en statligt finansierad kommitté, Kommittén för god och billig nöjesläsning. Den startade sin verksamhet i början av år 1910. Avsikten var att kommittén, som var verksam fram till år 1912, på olika sätt skulle stimulera utgivningen av goda barnböcker. Ett sätt att göra detta var att ge de alternativ som olika förlag tillhandhöll sitt godkännande. De som ansågs hålla måttet försågs med en text där det stod att boken blivit godkänd av nöjesläsningskommittén. Till de böcker som på detta sätt blivit godkända hörde även några av dem som ingick i Barn- biblioteket Saga. Exakt vilka har tyvärr inte gått att fastställa (Boëthius, När Nick Carter 318).

Den utförligaste beskrivningen av Svensk läraretidnings förlags indianboksideal får vi i förordet till Coopers Den siste mohikanen (1911). Cooper lät enligt förlaget inte ”de blodiga, vilda äventyren” spela huvudrollen, för honom ”var ej berättelsen den tomma omklädnaden för spännande äventyr. Hans mål var främst att lämna en trogen skildring från de utdöende indianernas liv i Amerikas östra stater”. Förlaget menar att Cooper hämtade ”sina figurer, lika väl som sina naturtavlor, ur verklighetens egen skattkammare”. Det är detta som givit ”en sådan friskhet åt hans böcker, och som skaffat dem deras världsrykte”. Också som ”naturlivets skildrare tillhör han de främste”. ”Urskogens friska fägring och enkla naturmänniskors kamp mot en framträngande civilisation” bildade ”ramen för hans tavlor”.⁹ Det är upplysningspedagogikens undervisande hållning som präglar förordet, men även bokens estetiska kvaliteter får ett visst beröm.

Saga-kommitténs ideal omsattes genom översättarna, som nästan alltid också bearbetade böckerna. I praktiken är det översättarnas böcker vi läser och inte de ursprungliga författarnas – bearbetningarna kunde vara mycket omfattande.

Den allra första indianboken i Barnbiblioteket Saga, Anna Erslevs Gula Vargen, översattes av Henrik Wranér. När han dog 1908 klev Hugo Gyllander in i hans ställe. Gyllander översatte de övriga tre av de här berörda böckerna – Buffalo Bill, Den siste mohikanen och Skogslöparen. Han kom att bli en av Barnbiblioteket Sagas flitigaste medarbetare och hade, när han tog sig an Buffalo Bill, redan översatt sju volymer, däribland Gullivers underbara resor till lilleputtarnas och jättarnas land (1902) och Bröderna Grimms sagor I (1905). Han hade dessutom medverkat med egna berättelser i flera av Barnbiblioteket Sagas sagosamlingar (Sundmark).

Vi får viktiga upplysningar om Gyllanders syn på översättandets praktik i ett brev till Amanda Hammarlund den 30 oktober 1908. Här riktar han skarp kritik mot Henrik Wranérs översättning av Daniel Defoes Robinson Kruse från 1899. Gyllander kritiserar att Wranér inte utgår från originalet utan från ”en tysk efterbildning”, nämligen den tyske pedagogen Joachim Heinrich Campes starkt bearbetade version: ”Vid arbeten af detta enastående värde synes mig dock som en oafvislig plikt, att man följer originalet.” Man kunde således inte låta engelsmannen Robinson Kruse vara född i Hamburg. För det andra anmärker Gyllander på att Robinson ”inte satts in i sin tid” (understrykning i original). Det finns märkligt nog inte ”den ringaste tidsuppgift i en berättelse som delvis är byggd på fakta, och som afser att skildra verkligheten”. En tredje anmärkning gäller ”den tyska sentimentalitet som gör sig ovanligt bred i den praktiske engelsmannens berättelse”. ”Religion och moral är visserligen goda ting”, fortsätter Gyllander, ”men i en barnbok bör man begagna sig av dem med förstånd, på det de ej måtte verka motsatsen till hvad afsedt är”. Han avslutar med en rad detaljanmärkningar som alla vänder sig mot bristen på realism. Bland annat ansåg han det osannolikt att Fredag, som själv kan frambringa eld, skulle gripas av fasa inför en kokande gryta. ”Hela inledningen synes mig korteligen ovanligt lite psykologiskt grundad”, sammanfattar han.

Gyllander har också uttalat sig om Coopers Den siste mohikanen. Det sker i ett odaterat brev till Amanda Hammarlund, som huvud- sakligen rör texterna i Franska sagor, utgiven 1903. Gyllander kommenterar här också Gabriel Ferrys Skogslöparen och Den siste mohikanen, böcker som således redan vid denna tid diskuterades inom Saga-kommittén. Gyllander tycker att det skulle vara ”betydligt lättare” att översätta Cooper än Ferry. Skälet är att Coopers bok inte behöver bearbetas lika mycket: ”I Cooper kommer det mest an på strykningar och förenklingar. (Ty dikta till en författare av C-s rang vore väl för starkt.)”

Ändå var Gyllanders ”strykningar och förenklingar” nog så omfattande. Hans version av Den siste mohikanen var nedskuren ”med betydligt mer än halva förlagans längd” (Thelander 11). Detta trots att Gyllander ansåg det vara ”en oafvislig plikt, att man följer originalet”. Kanske tyckte han att den omfattade förkortningen var så självklar att han inte tänkte på den; praktiskt taget alla Barnbiblioteket Sagas böcker bearbetades, särskilt klassiker som ursprungligen skrivits för vuxna. Och formuleringen om plikten att följa originalet tycks avse huvudhandlingen i Robinson Kruse, inte detaljerna. Gyllander ansåg också att översättaren i vissa fall måste ta hänsyn till de barn som den översatta boken riktade sig till. Det fick inte bli för otäckt. När det gällde Walter Scotts Ivanhoe, som Gyllander översatte 1918, ansåg han i ett annat brev till Amanda Hammarlund daterat den 4 december 1918 att ”vissa detaljer af för tidens nerver stötande art måste retuscheras” (se även Mählqvist, ”Hugo Gyllander ”).

Som översättare krävde Gyllander således realism, verklighetsförankring och trohet mot originalet. Det går inte an att ”dikta till” när det gäller klassikerna; ”strykningar och förenklingar” kan han tänka sig, men inte direkta tillägg. Översättaren bör sätta in texten ”i sin tid” och inte predika så mycket religion och moral.

Men det fick heller inte bli för skrämmande. Här kommer Gyllander nära förlagets krav på att de ”blodiga, vilda äventyren” inte fick spela huvudrollen. Men mot bakgrund av Gyllanders höga krav på realism och tidsförankring anar man att det här fanns en konflikt: för mycket realism kunde ju lätt leda till blodiga detaljer.

Ovan har Barnbiblioteket Sagas indianboksideal beskrivits. Låt oss nu granska den indianbok som förlaget satte högst, Coopers Den siste mohikanen, för att se om den motsvarar kraven på genren som förlaget ställde upp. Som nämnts vill förlaget ha tidstrogna historiska skildringar och inte ”tomma” och ”bloddrypande” äventyr.

Vi börjar med originalversionen. Det är ju uppenbarligen den som större delen av förordet till boken avser. Gyllanders bearbetning dyker upp först i de sista raderna, när förordets författare hoppas att Coopers bok ”även i denna omarbetning” skall finna ”många och tacksamma läsare bland svensk ungdom”.

Kopplingen till en historisk verklighet är tydlig i Coopers roman. Ramen för berättelsen är kriget mellan engelsmän och fransmän i Nordamerika vid 1700-talets mitt. Boken har undertiteln ”A Narrative of 1757” och kulminerar med Fort William Henrys kapitulation.¹⁰ Däremot kan man knappast säga att romanen är en skildring ”från de utdöende indianernas liv i Amerikas östra stater”, som det står i Saga-utgåvans förord. Enligt detta skulle Coopers roman heller inte vara en bok ”där de blodiga, vilda äventyren spelade huvudrollen”. Men man behöver inte läsa många sidor i Coopers originaltext för att konstatera att detta inte riktigt stämmer.¹¹ Äventyrens centrala roll har också lyfts fram av den internationella forskningen, som länge betraktade romanen som enbart en ”wild adventure tale for American boys” (Hutson xiv). Forskarna har också talat om bokens ”Gothic mode”, det vill säga den kusliga och skräckinjagande stämningen och släktskapet med den gotiska romanen (MacDougall 444).

Handlingen i den första halvan, berättelsen om den engelske majoren Duncan Heywards färd genom den amerikanska vild- marken tillsammans med överste Munros två döttrar, Cora och Alice, är ett enda långt och gastkramande äventyr. Tonen är mörk och allvarlig, stämningen hotfull. Då och då blir den lilla gruppen attackerad av blodtörstiga ”vildar” (”savages”). Ibland är det fråga om mycket dramatiska handgemäng där man strider man mot man, med kniv eller tomahawk. Vid flera tillfällen är Heyward och de två kvinnorna mycket illa ute. Utan spejaren Hawk-eye och dennes två vänner, mohikanen Chingachgook och hans son Uncas, hade de aldrig klarat sig levande ur det hela.

Allra blodigast blir berättelsen i skildringen av massakern vid Fort William Henry. När engelsmännen efter att ha kapitulerat får fri lejd att avtåga från det belägrade fortet blir kvinnorna (som går sist) överfallna av indianerna. Det hela börjar med att en av indianerna blir intresserad av den sjal som en av kvinnorna har svept in sitt lilla barn i. Han sliter åt sig både sjalen och barnet vilket gör kvinnan förtvivlad: ”Take all, but give me my babe!” (Cooper, The Last 212). Därefter fortsätter texten:

Huronen krossar alltså barnets huvud mot en klippa, kastar ”his quivering remains” vid kvinnans fötter varpå han, ”excited at the sight of blood”, hugger tomahawken ”into her own brain”.

När mer än två tusen ”raving savages” i nästa ögonblick på en given signal bryter fram ur skogsbrynet blir det ännu värre: ”Death was everywhere, and in his most terrific and disgusting aspects” (Cooper, The Last 213). Motståndet bara hetsade upp anfallarna, ”who inflicted their furious blows long after their victims were beyond the power of their resentment”. ”The flow of blood” liknar utbrottet av en framforsande ström och när ”the natives” blev upphetsade och galna av åsynen av blodet var det många av dem som lade sig ner på knä ”and drank, freely, exultingly, hellishly, of the crimson tide”.

Skildringen av urbefolkningen, med sin starkt koloniala prägel, tar sig uttryck i ett blodbad. Även huvudpersonernas dödande skildras med en obarmhärtig realism. Som citaten visar ger Barnbiblioteket Sagas förord en missvisande bild av Coopers original. Det är uppenbart att Den siste mohikanen är en bok där ”de vilda, blodiga äventyren” spelar en central roll. Inte bara därför att grymheterna är så många och så fasaväckande, utan också därför att kriget mellan engelsmän och fransmän i praktiken bara utgör en ram för de spännande och grymma äventyren. Även frågan om mohikanerna och deras utdöende spelar en underordnad roll. Boken handlar inte om de konflikter som är den egentliga orsaken till mohikanernas (och de övriga stammarnas) utslocknande utan skildrar en enskild episod i kriget mellan de två europeiska stormakterna. I detta krig deltar också urinvånarna, på olika sidor. Karakteristiskt nog dödas Uncas inte av någon av de vita kolonisatörerna utan av en urinvånare från en annan stam.

Att romanen skulle bearbetas inför en utgivning för svenska barn och unga var en självklarhet. Förlaget bearbetade i princip alla sina utgåvor – de femton första volymerna i Saga-biblioteket är alla bearbetningar (Klingberg 93). Gyllanders version av Den siste mohikanen skiljer sig på viktiga punkter från det amerikanska originalet. Till att börja med var den radikalt mycket kortare – som redan nämnts skar Gyllander bort mer än hälften av originaltexten. I stort följde Gyllander emellertid originalets händelseförlopp, även om han genomgående förenklade och drog ihop. Kopplingen till den historiska verkligheten är lösare än i originalet (se även Thelander 58–59).

Samtidigt tonade Gyllander ner blodigheterna, även om en hel del finns kvar. Redan när förutsättningarna presenteras på bokens första sidor förstår läsaren att det kommer att bli otäckt. Det sägs att krigföringen var ”grym och hänsynslös” och att ”de blodigaste striderna om koloniernas besittning” ägde rum just där bokens handling utspelas (Cooper, Den siste [1911] 2). Särskilt rädda var nybyggarna för ”de grymma rödskinnen” (4). Redan innan det hela har börjat bygger således förordet upp en veritabel skräckstämning, grundad i samma typ av kolonialt präglat förhållningssätt till urinvånarna som originaltexten:

Därmed är det bäddat för sammandrabbningarna med urbefolkningen. Det är dessa som står i centrum även i Gyllanders version. En första dramatisk höjdpunkt är striden vid det vattenfall där spejaren Falköga och hans lilla grupp gömmer sig. Det är, sägs det, en ”strid på liv och död” (70), där Falköga länge brottas med en knivbeväpnad motståndare innan han till sist ”stötte sin skarpa kniv i hans nakna bröst” (69). Heyward utkämpar samtidigt ”en vild brottningskamp” med en annan urinvånare (69). Denne skall just störta honom nedför ett stup när ”en blixtrande kniv” far förbi och blodet ”strömmade ur de sönderskurna senorna i hans handlove” (70). Det är Unkas som räddar Heyward.

Den blodigaste händelsen i Den siste mohikanen är massakern vid Fort William Henry. Här har Gyllander strukit de otäckaste bitarna, som den ovan citerade passagen där en urinvånare tar ett barn från sin mor och slår dess huvud i en sten, liksom scenen där urinvånarna dricker av de dödas blod. Som Margareta Thelander observerar har även många andra grymma detaljer tagits bort. Hon lyfter fram flera episoder där texten har utsatts för ”censur”, troligen på grund av sina blodiga detaljer (26).

Trots detta är skildringen av massakern fasansfull. Återigen bygger Gyllander upp en formlig skräckstämning. Han börjar med att låta urinvånarna besvikna betrakta de engelska truppernas avtåg. De hade, säger berättaren, hoppats på ”blodbad och plundring” (Cooper, Den siste [1911] 152). Efter en första konfrontation drar sig urinvånarna tillbaka. ”Men det dröjde ej länge, förr än deras blodtörst och plundringslystnad sprängde alla skrankor” (153). När en urinvånare möter motstånd från en kvinna hugger han uppretad ”tomahawken i hennes huvud”. I detta läge utstöter ledaren Magua ”det fruktansvärda stridsropet”:

Fortsättningen är full av makabra detaljer. Den hemska stämningen förstärks av David Ljungdahls illustration som föreställer högar av lik (bild 2).

Också den dramatiska slutstriden är full av grymma detaljer. Först stöter en huron kniven i Cora som försvarslös ligger på marken. ”Som ett rasande vilddjur kastade sig då Unkas över honom och klöv hans huvud med sin tomahawk” (260). När Unkas själv i nästa ögonblick snubblar ”passade Magua på att stöta kniven i hans rygg”. Kort därpå blir Magua själv skjuten av Falköga. Mord avlöser mord, innan de överlevande i bokens avslutande kapitel sörjer sina döda.

Som jämförelsen mellan originaltexten och översättningen visar ger förordet i Barnbiblioteket Saga-utgåvan en missvisande bild av Den siste mohikanen. Beskrivningen ger sken av att Coopers roman i första hand är en historisk berättelse om urbefolkningens liv i östra Amerika vid mitten av 1700-talet. Men i själva verket innehåller den många passager med blodiga inslag och vilda äventyr.

I Hugo Gyllanders översättning har de otäckaste detaljerna försvunnit, men många är fortfarande kvar. Samtidigt har de omfattande strykningarna och förkortningarna lett till att den spännande handlingen blivit mer renodlad, på miljöskildringens och den historiska verklighetens bekostnad. Även i Barnbiblioteket Sagas version är de dramatiska äventyren långt viktigare än skildringen av ”de utdöende indianernas liv i Amerikas östra stater”.

Varför gav förordet en så missvisande bild av Coopers roman? Sannolikt ville förlaget styra läsningen av boken och göra berättelsen lättare att acceptera för de lärare som skulle distribuera den. Det handlade om en berömd klassiker för vuxna, och troligen var det då lättare att se genom fingrarna med de våldsamma inslagen. Till detta kommer ett inte uttalat bedömningskriterium, nämligen verkets konstnärliga halt. Troligen ansågs den vara så hög att våldsamheterna också av det skälet fick passera – fast det inte sägs rent ut. Det var sannolikt också därför Edward S. Ellis böcker inte kom i fråga för bokserien – trots att de är oförargliga och inte ett dugg blodiga. Förlaget ansåg dem helt enkelt för dåliga.

Utgivningen kan dock också betraktas i ljuset av den balansakt mellan kommersiella och ideologiska värden som Sara Kärrholm har lyft fram i förlagets senare utgivning. Genom sin analys av förlagets bokserie Stjärnböckerna, utgiven mellan 1937 och 1950, visar Kärrholm att förlaget ville utgöra ett alternativ till det de kritiserar genom att ge ut litteratur i samma genre. I fallet Stjärnböckerna handlade det om underhållningslitteratur som skulle fungera som en motvikt till de kriminal- och kärleksmagasin som innehöll våld och omoraliska värderingar och därmed riskerade att förleda ungdomen (”Underhållning”).

Förlagets marknadsföring av Den siste mohikanen följer samma princip. De presenterar boken som en kontrast till den typ av indianböcker som de betraktade som skadliga för ungdomen, böcker vars innehåll de beskrev som torftigt och våldsamt. Men som framgått av analysen uppvisar Coopers roman en rad av de inslag som man ansåg känneteckna just denna kategori av böcker. Utgivningen av romanen, även i dess starkt förkortade version, kan därmed ses som motsägelsefull. Som Kärrholm visar klarar förlaget av balansakten tack vare sitt goda renommé som en utgivare av högt värderad litteratur. Kanske kan man tala om ett ideologiskt dubbelspel.