Åse Hedemark är docent i biblioteks- och informationsvetenskap och arbetar som lektor vid Institutionen för ABM (Arkivvetenskap, Biblioteks- och informationsvetenskap, Musei- och kulturarvsvetenskap) vid Uppsala universitet. Hennes forskningsintresse kretsar kring normer och ideal kopplade till läsning. Hon har gjort flera studier av barns och ungas läspraktiker samt har också (tillsammans med Linnéa Lindsköld) studerat efterkrigstidens läspolitik i boken
This article explores how ideal reading practices in the home have been shaped in Sweden throughout the 20th century. Previous research has shown that many of today’s ideals regarding children’s reading have their roots in the early 20th century (Hedemark and Lindsköld). This article aims to deepen that understanding by analyzing so-called “reading instructions” published during the period 1916–1933. These instructive texts shaped children’s reading practices through normative guidance rather than formal regulation, thus functioning as a form of soft governance. The analysis identifies two distinct knowledge practices expressed in these instructions: one grounded in a belief in the transformative power of ”good” reading and its positive aesthetic and moral effects; the other based on scientific and professional reasoning, where the right kind of reading was considered a tool for promoting children’s healthy development. A comparative discussion shows that several ideals from the first half of the twentieth century have been preserved and remain influential today. Norms articulated in these historical instructions – such as the emphasis on deep reading, oral storytelling, and parental responsibility, particularly that of mothers – continue to resonate in contemporary debates, policies, and reading promotion practices. By situating these continuities and changes within their historical and ideological contexts, the study contributes to an understanding of how normative expectations surrounding reading persist and evolve over time. While the societal problems that reading is expected to solve have varied over time, the hopes attached to what ideal reading can achieve have remained strikingly constant across decades.
Denna artikel handlar om hur ideala läspraktiker har formats i hemmet i Sverige under 1900-talet.
Under 1900-talet har denna mjuka styrning av medborgares läspraktiker gradvis ökat. I synnerhet gäller det barns och ungas läspraktiker som dominerar det samtida politiska och offentliga samtalet. Tidigare forskning visar att många av dagens ideal kring barns läsning har sina rötter i det tidiga 1900-talet (Hedemark och Lindsköld). Syftet med artikeln är att genom en analys av så kallade läsinstruktioner utgivna 1916–1933 förstå och diskutera denna mjuka styrning av barns läsning – både historiskt och i relation till samtida ideal. Urvalet av tidsramar och texter motiveras av att de fångar en brytningstid då moderniseringen slår igenom och omformar stora delar av det svenska samhället.
Artikeln utgår från följande frågeställningar: Vilka ideal kring barns läsning i hemmet uttrycks i läsinstruktioner från 1900-talets första hälft? Vilka av de historiska idealen lever vidare i dagens läsinstruktioner och läspolitik, och vilka har försvunnit eller omformulerats?
Med läsinstruktioner avses texter skrivna av experter – professionella och intellektuella – om hur läsning helst bör företas. Dessa både förmedlar och bidrar till konstruktionen av normer och ideal kopplade till läsning i samhället. De berättar alltså inte om vilka konkreta läspraktiker som ägt rum, men ger uttryck för de värderingar om önskvärd läsning som har bidragit till att forma såväl läspraktiker som läsare. Dessa normer om läsning kommer att jämföras med nutida ideal om läsning, vilka författaren har analyserat i en tidigare studie (Hedemark och Lindsköld).
I följande avsnitt diskuteras tidigare forskning gällande de under det tidiga 1900-talet rådande uppfattningarna kring barn, kvinnor och familj, samt välfärdssamhällets utveckling vilket utgör en fond för de frågor som kommer att analyseras i artikeln. I avsnittet om tidigare forskning redovisas i synnerhet svensk litteraturvetenskaplig samt biblioteks- och informationsvetenskaplig forskning om läsning som behandlar den aktuella tidsperioden.
Därefter beskrivs de teoretiska utgångspunkterna och det empiriska materialet för att följas av analysen. Efter denna görs en jämförelse mellan dåtida och nutida ideal om läsning samt en diskussion om styrningen av läsning. Avslutningsvis sammanfattas de centrala resultaten.
I den turbulenta och omvälvande tid som inträdde efter första världskriget, med en ökad inflyttning till städerna, samt politisk och ekonomisk oro, blev fostran av hem och familj ett sätt att skapa stabilitet. Läsning blev en del av denna fostran. Såväl utbildningsväsendet som biblioteken byggdes ut efter första världskriget. Efterfrågan på barn- och ungdomsböcker ökade och läsning blev en allt viktigare fritidsaktivitet (Boëthius, ”Differentieringens tid” 41). Inte minst frågan om läsning i hemmet och betydelsen av att framtidens medborgare – barnen – fick ta del av den ”rätta” läsningen kom att debatteras. Vilken litteratur barnen helst skulle ta del av och vilken roll läsning kunde spela för barns utveckling var frågor som diskuterades i den offentliga debatten (Johansson).
Det tidiga 1900-talet präglades av ängslan, men också av framtidstro och reformiver. Det var i familjen och i hemmet som nya idéer antingen omfamnades eller förkastades (Frykman och Löfgren). Myndigheter och experter krokade arm med vetenskapen när det ”lilla livet” skulle kontrolleras och administreras genom olika politiska åtgärder (se Hirdman 19; Lundqvist; Frykman och Löfgren). Barn fick en speciell roll i detta sammanhang. Mycket av förhoppningarna om framtiden kanaliserades mot just barn och unga då de sågs som avgörande för att förverkliga välfärdsbygget. Siktet var inställt på att forma barn till att bli de livsdugliga och önskvärda medborgare som den framväxande välfärdsstaten krävde (Hallberg 26–27).
Kvinnor etablerade sig i offentligheten på ett annat sätt än vad de haft möjlighet till tidigare, inte minst genom att de utbildade sig. Många fann också vägar att göra sina röster hörda genom att skriva skönlitteratur och medverka som skribenter i de så kallade kvinnotidskrifterna. Ett flertal kvinnor kom även att bli verksamma som litteraturkritiker i dagspress, ofta med fokus på barn- och ungdomsböcker (Englund och Kåreland 9; Nordenstam). Några av de kvinnliga skribenter som engagerade sig i debatter om läsning var Gurli Linder, Vera von Kræmer, Hildur Lundberg och Mathilda Langlet. Läsinstruktioner av dessa författare, skribenter och debattörer ingår i det empiriska materialet för denna studie.
Det finns tidigare litteraturvetenskaplig forskning om barns läsning som har behandlat både de författare och den tidsperiod som analyseras i denna artikel. Lena Kårelands avhandling om Gurli Linder visar hur frågor om smak, fostran och kulturellt värde förhandlades i det tidiga 1900-talets offentliga debatt. Ett annat centralt bidrag är Ulf Boëthius analys av den kampanj mot den så kallade smutslitteraturen som tog form kring sekelskiftet 1900, där bland annat Nick Carter-debatten belyser hur föreställningar om skadlig respektive nyttig läsning präglade samtida diskussioner om barnlitteratur (
Inom biblioteks- och informationsvetenskaplig forskning har intresset för att kritiskt granska normer och ideal kring läsning ökat under de senaste åren (se Lundh, Hedemark och Lindsköld). Detta gäller inte minst inom det forskningsområde som benämns kritiska lässtudier, vilket vuxit fram som ett samlande perspektiv för analyser av hur läsning formas, värderas och styrs i olika samhälleliga sammanhang. Exempel på sådan forskning är den studie som författaren och Ellen Jonsson genomfört av centrala politiska debatter om barns läsning från tidigt 1900-tal till tidigt 2000-tal. I studien konstateras att under det tidiga 1900-talet präglades delar av den offentliga debatten om barns läsning av en konstfostringstanke, spridd genom Ellen Key, som framhöll litteraturens estetiska värden. Men skönheten var inte bara estetisk utan var också tänkt att fungera moraliskt fostrande, där målet var att utveckla barnens smaksinne (Hedemark och Jonsson 126).
Kristin Johansson har i sin avhandling undersökt hur läsning spelat en central roll i de omvandlingar som det svenska samhället genomgick under 1900-talets första decennier. Mot bakgrund av Svenska riksförbundet för sedlig kulturs verksamhet analyserar Johansson hur förbundet, till skillnad från folkrörelsernas mer emanciperande syn på läsning, representerade en konservativ hållning där läsningens samhällsbevarande funktion betonades. Mats Dolatkhah har, genom intervjuer med biblioteksanvändare som genomfördes under 1970- och 1980-talen, skildrat minnen av läspraktiker som i många fall härrör från 1920- och 1930-talen. Han visar hur läsning, genom bildningsideal som etablerades under tidigt 1900-tal, kopplades till såväl individuella som samhälleliga framsteg. Läsning blev en del av det goda medborgarskapet. Samtidigt var läsning i vissa kontexter förknippat med ett slags asocialt och pretentiöst beteende som ofta förlöjligades. Dolatkhah uppfattar det som att barns och ungas intresse för läsning kunde betyda olika saker i olika familjer, inte minst beroende på klass-tillhörighet (211). Sara Andersson har i sin avhandling analyserat hur normer kopplade till ”den läsande flickan” kom till uttryck och gestaltades under 1900-talet och början av 2000-talet. Hon beskriver det ökande intresse för barns och ungas läsning som uppkommer under tidigt 1900-tal och som bland annat tar sig uttryck i att de första läsundersökningarna genomförs. Dessa utgick från uppfattningar om normalitet där det ansågs önskvärt att barns läsning utvecklades i relation till barnets ålder och mognadsgrad (Andersson,
Artikeln anknyter till forskningsfältet kritiska lässtudier, inom vilket forskare granskar förgivettagna uppfattningar om läsning (se Lundh, Hedemark och Lindsköld; Persson; Price; Sundström Sjödin). Inom detta forskningsfält är utgångspunkten inte att definiera vad läsning är, utan att undersöka hur läsning praktiseras i olika kontexter och att analysera de diskursiva praktiker som formar läsning. Detta är också av intresse för denna studie som utgår från Michel Foucaults begrepp
Analysen utgår framför allt från de teoretiska angreppssätt som sociologen Nicolas Rose och statsvetaren Carol Bacchi har vidare-utvecklat från Foucaults teorier om politisk individteknologi som en form av styrning eller ”governmentality” som det också benämns (Rose; Bacchi). Rose beskriver hur de individuella kapaciteter som medborgare besitter är av stor betydelse för statens utveckling och framgång. Han menar vidare att för att styra dessa kapaciteter i ”rätt” riktning har det utvecklats en ”expertise of subjectivity” (Rose 2). Det handlar om professioner, som i kraft av sin expertis på det mänskliga psyket och på den mänskliga kroppen, fostrar och formar hur vi lever våra liv. Styrningen sker här inte genom repression och våld, utan genom den oro det väcker att inte leva upp till normerna och den attraktion som de ideala livsvalen rymmer (Rose 10–11). Att läsa rätt texter av rätt anledning på rätt sätt, på rätt tid och plats, som denna studie analyserar, uppfattas alltså som en del av denna styrning och således som en form av politisk individteknologi.
Enligt Bacchi är det viktigt att kartlägga de logiker eller kunskapspraktiker som ligger till grund för styrningen. Dessa kunskapspraktiker ska inte betraktas som sanningar, utan som det som allmänt accepteras vara sant (Bacchi 59). De läsinstruktioner som ligger till grund för analysen publicerades under en period då både vetenskap och välfärdsprofessioner höll på att etableras, vilket gör det särskilt intressant att undersöka vilka kunskapspraktiker som formulerades. Genom att identifiera och analysera dessa kunskapspraktiker blir det möjligt att förstå hur dessa bidrar till att forma specifika subjekt genom att främja identiteter som förknippas med önskvärda beteenden (Bacchi och Goodwin 42–53). De
Analysen har genomförts genom en kritisk närläsning av det empiriska materialet där de ideal som omger läsning som praktik har analyserats. Mer konkret har analysen utgått från utsagor i läsinstruktionerna som beskriver varför läsning betraktas som viktig och vilken typ av litteratur som anses gynnsam för barn att läsa – och vilken som helst bör undvikas. Därtill har resonemang som ger uttryck för hur läsning idealt sett ska gå till och vem som är ansvarig för detta ingått i analysen.
Det empiriska materialet består av sex böcker och texter skrivna av framträdande kvinnliga skribenter vid tiden med särskilt intresse för just barns läsning (se
Empiriskt material.
| Titel | Författare |
|---|---|
| ”Vad skall jag ge mina barn att läsa?”. |
Marie Louise Gagner och Vera von Kræmer |
| Mathilda Langlet | |
| Gurli Linder | |
| Hildur Lundberg | |
| ”Familjeläsningen kommer tillbaka. Var, när och hur skall man läsa högt?”. |
Vera von Kræmer |
| Vera von Kræmer |
Det övergripande urvalskriterium som har orienterat material-insamlingen är alltså i vilken utsträckning texterna kan antas vara väl spridda och därmed ha nått och använts i hemmen. Trots att Langlets bok första gången publicerades redan 1895 och därmed skulle falla utanför undersökningens tidsramar, visar nyutgåvan 1923 på dess popularitet, och jag har av den anledningen valt att inkludera den. De utvalda böckerna och artiklarna har antingen haft ett betydande inflytande på den samtida debatten, såsom Linders bok, och/eller en spridning och ett tilltal som specifikt riktar sig till föräldrar, såsom Langlets. I det följande kommer författarna och skribenterna till dessa texter att presenteras.
En av tidens främsta barnbokskritiker var Gurli Linder. Hon utbildade sig till lärare, blev tidigt engagerad i kvinnorörelsen och publicerade i början på 1900-talet två inflytelserika böcker i ämnet barns läsning –
Mathilda Langlet var en författare med särskilt intresse för barn och uppfostran, och 1923 kom boken
De nämnda texterna av Linder, Kræmer (och Gagner) samt förorden till de sagoböcker Langlet och Lundberg skrivit, har valts för analys. De kvinnliga skribenter som ingår i materialet representerar olika professionella bakgrunder, men förenas av ett särskilt intresse för barns och ungas läsning. Deras texter var både spridda och aktuella under den studerade tidsperioden (även om några av dem skrevs tidigare), vilket gör dem relevanta för att belysa dåtidens diskussioner om barns läsning i hemmet. Texterna kan beskrivas som instruktiva till sin karaktär, då de rymmer råd, riktlinjer och åsikter om hur den önskvärda läsningen bör gå till i hemmet. I detta sammanhang kan de därför förstås som läsinstruktioner, det vill säga texter som kan antas syfta till att påverka och forma barnens läspraktiker i hemmet.
Detta avsnitt är indelat i två delar. Det första delavsnittet behandlar de olika kunskapspraktiker som framträder i relation till varför barn ska läsa, vad de ska läsa och hur de ska läsa. Det andra delavsnittet beskriver det önskvärda subjekt som skapas som ett resultat av dessa kunskapspraktiker.
Utifrån analysen framträder två tydliga kunskapspraktiker. Den ena utgår ifrån en idé om den goda läsningens förmåga att förändra läsaren till det bättre och den andra kunskapspraktiken är förankrad i ett vetenskapligt och professionellt synsätt där betydelsen av läsning motiveras av att den kan främja barns utveckling. Inledningsvis kommer den förstnämnda kunskapspraktiken att diskuteras.
Linder uttrycker en tydlig övertygelse om att ”rätt” läsning förändrar barn, exempelvis att den bidrar till att barns kunskapsmässiga, moraliska, kulturella och språkliga skolning utvecklas. Hon anser att ”det är genom den fria läsningen […] som kunskap meddelas, känslo- och fantasiliv utvecklas, konsten att läsa förvärvas och konstnärlig uppfostran bibringas” (Linder 106). Läsning av rätt sorts litteratur tillskrivs en transformativ kraft, inspirerad av den för tiden rådande konstfostringstanken, där den bärande idén var att den goda litteraturen kunde höja människan moraliskt och bidra till att hon utvecklade och förfinade sin smak (Hedemark och Jonsson 126). Det är framför allt Linder som framhåller att litteraturen inte skulle anpassas efter barn, utan att det vore önskvärt att de tog del av det som bedömdes vara den för tiden ”stora litteraturen” (Linder 4), inte den populära massproducerade och anpassade barnlitteraturen. Linder menar att det är viktigt att ”böckerna främst skola hämtas ur den verkliga litteraturens outtömliga ocean och ej ur den speciellt tillverkade ungdoms- och barnlitteraturens mer och mindre stillastående pölar och gölar” (106).
Under 1914–1945 ökar mängden förlag som ger ut barn- och ungdomslitteratur. Bonniers och B. Wahlströms är exempel på förlag som tidigt satsade på särskilda barn- och ungdomsböcker, inte sällan utgivna i olika bokserier. Medan Linder ifrågasätter lämpligheten i att barn läste dessa menar Lundberg, mot bakgrund av sina erfarenheter som barnbibliotekarie, att den hade vissa förtjänster (Boëthius, ”Differentieringens tid” 43–54). Likaså skriver Kræmer att man gott kan tillåta ”läsandet av en smula tomma böcker” (
I flera av läsinstruktionerna förekommer argument för vikten av att individualisera litteraturvalet till barn (Linder 11–12; Gagner och Kræmer 61), vilket skulle kunna uppfattas som en ambition att utgå från barns perspektiv, ett slags läsarperspektiv. Men vid en närmare analys är det tydligt att det individuella litteraturvalet inte innebär att barn ska få välja helt fritt, utan erbjudas litteratur som ligger i linje med det som anses vara den bästa litteraturen. Här nämns exempelvis författare som Viktor Rydberg, Zacharias Topelius och Selma Lagerlöf (Linder 19–22). Trots argumentation om att respektera barnets val av litteratur, är det tydligt att barns läsning i hemmet underställs en stark social kontroll där såväl föräldrar som bibliotekarier är styrande i vad, hur, när, var och varför barn läser (se även Dolatkhah). I läsinstruktionerna betonas att ”över sina barns läsning före skolåldern härska föräldrarna suveränt” (Linder 138). Bibliotek ska ställas till barns förfogande, men inte utan tillsyn och vägledning (Linder 143).
Genom analysen framträder således en kunskapspraktik som baseras på idén om att läsning av litteratur har en transformativ effekt. Utgångspunkt för denna kunskapspraktik är att läsning av den goda litteraturen rymmer en potential att omvandla och lyfta läsaren, såväl moraliskt som estetiskt. Det motsatta gäller också – läsning som anses undermålig eller olämplig kan ha en negativ och djupt genomgripande inverkan på läsaren, både intellektuellt och moraliskt. Linder varnar för att fel sorts läsning ”utgör en fara för det uppväxande släktets förmåga att läsa, för dess moral och dess smakriktning samt hur den under de viktigaste utvecklingsåren genom sin riklighet så gott som alldeles undantränger all verklig litteratur” (40).
Denna kunskapspraktik om
För att läsningen ska ha denna omdanande effekt på läsaren är det viktigt att läsningen företas på rätt sätt. Av analysen framgår att det anses centralt att barn läser på ett begrundande vis. Ett alltför ivrigt bokslukande ses som regel inte som sunt, idealet är att barn ska smälta det de läser och inte sluka böcker. Att läsa den ena boken efter den andra på ett omättligt sätt är inte bra, tvärtom kan det till och med vara skadligt. Dessutom rekommenderas i läsinstruktioner att vuxna har någon slags dialog med barn om det som läses (Langlet 13; Lundberg 20–21). Utifrån analysen framstår det därtill som viktigt att barn äger egna böcker som de läser på djupet. Linder beskriver hur det är bättre ”att känna, förstå och älska ett fåtal böcker än att planlöst irra från den ena boken till den andra och få en hum om mycket, men ej tränga igenom något riktigt” (175). Den läsart som uppmuntras i läsinstruktionerna är den innerliga och begrundande läsningen som också framhölls som ideal inom folkrörelserna under samma tidsperiod.
Ytterligare en framträdande kunskapspraktik kommer till uttryck i läsinstruktionerna. Denna är tydligt förankrad i det vetenskapliga och välfärdsprofessionella fält kring barn som börjar växa fram under tidsperioden. Under det tidiga 1900-talet kom barns utveckling att tillmätas allt större vikt, i synnerhet betydelsen av att främja en ”korrekt” utveckling. Kring sekelskiftet 1900 etableras nya vetenskapliga discipliner, relaterade till barnhälsovård, där föreställningen om en sund utveckling blev normerande. Forskare och experter formulerade normer för vad som betraktades som den rätta utvecklingen. Avvikelser från dessa normer uppfattades som problematiska. Genom de framväxande barnhälsoprofessionerna förmedlades dessa perspektiv på barns utveckling även till föräldrar (Rose 144–153). Det fokus som dessa nya vetenskaper och professioner satte på att främja barns rätta och sunda utveckling avspeglas också i läsinstruktionerna. Det tar sig exempelvis uttryck i betoningen på att det är viktigt att barn erbjuds och läser litteratur utifrån ålder och mognadsgrad – som Linder uttrycker det: ”I litteraturens vidsträckta rike finnes det material för varje period i ett barns andliga utveckling” (113). Hon utvecklar detta resonemang vidare och beskriver att det finns en ”åldersindividualism hos läsaren att taga hänsyn till, dock så, att den andliga utvecklingsgraden blir den i första hand bestämmande vid valet av läsning” (Linder 143).
Den andra kunskapspraktiken som framträder i läsinstruktionerna bygger således på föreställningen att
De två identifierade kunskapspraktikerna flätas samman och överlappar på olika sätt. Gemensamt för båda är idén om läsningens förändrande kraft. I den ena praktiken utgår denna kraft från den goda litteraturen, medan den andra förutsätter att läsningen relateras till barns utveckling för att de transformativa effekterna ska kunna uppstå. I båda kunskapspraktiker framhålls läsningen som en del av ett fulländat familjeliv, vilket ligger i linje med den betoning på hemmet och det privata som växer fram under denna tidsperiod. Samtidigt understryker såväl Linder som Langlet att läsning inte får inkräkta på den tid som ska ”ägnas åt lek, läxläsning och plikter i hemmet” (Linder 149). Ett alltför stort läsintresse kan leda till att barn blir för stillasittande, och det framgår att läsning måste balanseras med andra sysselsättningar som ett sunt friluftsliv. Läsning ingår därmed som en del i det ideala familjelivet, men betraktas samtidigt som en aktivitet bland flera som barn förväntas ägna sig åt (Linder 149; Langlet 9–10). I detta sammanhang spelar det en viktig roll hur läsning går till och den som framstår som bäst skickad att främja goda läspraktiker är modern, vilket kommer att diskuteras i nästa delavsnitt.
Det centrala subjekt som genereras genom båda kunskapspraktikerna är den läsfrämjande modern. Som tidigare nämnts framhålls i läsinstruktionerna betydelsen av att läsa högt (Lundberg; Linder; Kræmer, ”Familjeläsningen”; Langlet). Kræmer skriver att ”om en familj har vanor av högläsning, sport eller promenader är det lyckligt” (
Här framträder ett ideal om en kärnfamilj bestående av en mamma, en pappa och ett antal barn där moderligheten behövdes för att goda hem skulle skapas. Rose menar att det under 1800-talet växer fram en ”cult of domesticity” där just moderskapet idealiseras (127). Enligt Rose erhöll kvinnor en form av egenmakt, men endast i egenskap av att vara mödrar. Trots att de tillskrivs ett omfattande ansvar för familj och hem, förväntas de följa vetenskaplig och professionell expertis i frågor som rör barnuppfostran och hygien (Rose 130–132). Till skillnad från familjeläsningsidealet under 1800-talet, där den hemmavarande husmodern intog en central roll, kan noteras att Kræmer medger att det också förekommer att fruarna arbetar utanför hemmet (”Familjeläsningen”).
Sammantaget är det
de flesta barn numera mycket oftare få höra sagor läsas än berättas. Det är synd, ty en saga aldrig så väl läst, kan dock icke jämföras med en väl berättad saga. Det fordras åtminstone
Hon menar också att det är kvinnor, i synnerhet mödrar, som är de bästa sagoberättarna: ”det är i den böjliga moderstämman, den mystiskt patetiska gammalmorsrösten som barnet förnimmer den tjusande resonnansen av upplevad verklighet och sin egen trohjärtade uppfattning” (Lundberg 18).
I Langlets och Linders läsinstruktioner görs en tydlig åtskillnad mellan att läsa en saga och berätta en saga, där det muntliga berättandet ges högre status. Det anses främja den nära relationen mellan mor och barn bättre än bokläsning, eftersom ögonkontakt och minspel blir centrala när sagan berättas utan boken som mellanled (Langlet 11). Langlet menar att ”läser man ur en bok för barnet, slappas uppmärksamheten snart; men får den lilla se på sin mamma, för små frågor och inkast – ja, då skall Jon Blund komma med makt” (11). Också Linder uttrycker tydligt att det är stor skillnad mellan sagoläsandet och -berättandet: ”Men samma innerlighet i uppfattningen, samma förväntansfulla glädje som när modern med barnet i sitt knä, med sin blick vilande i barnets blick
Rädslan för att göra fel återspeglas också i läsinstruktionerna, där såväl Langlet och Kræmer som Lundberg, hänvisar till den oroliga och nervösa tidsandan, som har gjort föräldrarna ängsliga för att göra misstag och ge barnen fel sorts böcker. Styrningslogiken förstärks av den professionella auktoritet och läsexpertis som ligger bakom läsinstruktionerna, där den ”goda” läsningen definieras som viktig för barnets rätta utveckling. I läsinstruktionerna av Linder och Kræmer skrivs det tydligt fram att olämplig litteratur kommer med stora risker. Exempelvis menar Kræmer att det finns böcker som kan ge näring åt onda handlingar, i synnerhet om de läses av barn som inte är mogna för dem (
I detta avsnitt kommer dåtida och nutida ideal om läsning i hemmet att diskuteras och jämföras. Nutida ideal kopplade till läsning har i en tidigare analys beskrivits av författaren tillsammans med Linnéa Lindsköld i boken
Flera av de normer och värderingar som identifierats i analysen lever kvar i dagens läspolitik. Då, liksom nu, ska det lilla livet formas på rätt sätt. Under den period som undersökts fanns en övertygelse om att rätt läsning kunde förändra människor. I dagens offentliga debatt och läspolitik finns fortsatt en tro på läsningens förändrande kraft, men det är i huvudsak läsningens potential att stärka den kognitiva språkliga förmågan som framhävs – inte läsningens roll för att höja människan smakmässigt och moraliskt som stod i fokus under första halvan av 1900-talet. Läsning är idag underkastad ett tydligt instrumentellt nyttotänkande där det i första hand är läsförmåga som ska formas och utvecklas (Hedemark och Lindsköld). Argumenten för läsning hade även tidigare under 1900-talet en tydlig instrumentell förankring. Som analysen har visat ansågs läsning bidra till barns rätta utveckling, men det var bildning i en bredare bemärkelse än i dagens läsdebatt som eftersträvades. Även om läsningens betydelse för språklig och kognitiv utveckling står stark i dagens samhälle finns tecken i tiden som pekar på en förnyad betoning av bildning och litteraturens roll i att stärka en svensk nationell identitet, inte minst genom den kulturkanon som presenterades 2025.
Den läsart som uppmuntrades i de analyserade läsinstruktionerna var den innerliga och begrundande läsningen, som också framhölls som ideal inom folkrörelserna under samma tidsperiod. Denna läsart har fortsatt en framskjuten position i dagens diskussioner om läsning. I såväl läspolitik som läsdebatt idag lyfts ofta djupläsning fram som ett ideal, inte sällan i kontrast till en fragmentiserad läsning som ofta kopplas samman med den digitala läsningen (Hedemark och Lindsköld 128).
Analysen av läsinstruktionerna visar att det muntliga berättandet värderades högt – en status som består i nutida läsfrämjande. I en studie av dagens sagostunder, en av folkbibliotekens vanligaste läsfrämjande aktiviteter, framkom att muntligt berättande hade högst status bland bibliotekarier, medan högläsning ur bok i vissa fall betraktades som ett mindre autentiskt alternativ, nästan som fusk (Hedemark och Lindberg, ”Stories”). Det muntliga berättandet motiverades i de här undersökta läsinstruktionerna med att det kunde främja den naturliga intimiteten mellan mor och barn vilken borgade för känslomässigt sunda barn. Studien av sagostunder visar inte varför muntligt berättande fortfarande har en stark ställning idag, men mot bakgrund av den starka roll som tillskrivs muntligt berättande under den studerade perioden är en möjlig förklaring att dåtidens ideal lever kvar.
Det är tydligt att det då, liksom nu, är föräldrarnas och i synnerhet moderns ansvar att få till läsning i hemmet. Tilltalet i läsinstruktionerna riktades uttryckligen till ”mamma”. I allt väsentligt var det kvinnornas uppgift att fostra barnen till framtidens moderna samhällsmedborgare där läsning – förutsatt att den genomfördes på rätt sätt – ansågs kunna bidra. I offentlig debatt och i läsningens politik under efterkrigstiden pekades föräldrar ut som ansvariga för barns läsning. Under 2000-talet sköts ansvaret ännu tydligare över på föräldrar. Idag finns en föreställning om att bara föräldrar informeras om läsningens betydelse kommer de att ta sitt ansvar att både läsa själva och tillsammans med sina barn (Hedemark och Lindsköld). Förr var högläsning i familjen viktigt för att det bidrog till trivsel och harmoni i hemmet, vilket sågs som en viktig förutsättning för barns utveckling. Idag ska föräldrar vara läsande förebilder för att barn ska få fullgod läsförmåga. Studier av samtida läsfrämjandeverksamheter på bibliotek visar att läsning för barn fortsatt är ett ansvar för i huvudsak mödrar (Hedemark och Lindberg, ”Babies”; Andersson,
Vilka normer kring läsning i hemmet har förändrats eller helt fallit bort om vi jämför första halvan av 1900-talet med dagens ideal? Under den föregående perioden präglades styrningen av barns läsning av ett tydligt innehållsfokus. Det ansågs viktigt
Sammanfattningsvis visar jämförelsen att flera ideal kring läsning från 1900-talets första hälft har förvaltats och lever kvar idag. Normer som uttrycks i läsinstruktionerna från denna period återfinns fortfarande i dagens debatt, politik och läsfrämjande-praktiker, såsom exempelvis betoningen på djupläsning och muntligt berättande. Även föräldrars, särskilt mödrars, ansvar för läsning i hemmet framstår som i stort sett oförändrat.
Det finns dock skillnader mellan gårdagens och dagens ideal kring läsning i hemmet. I båda tidsepokerna finns en stark tro på läsningens förmåga att förändra både individen och samhället, men den transformativa kraft som tillskrivs läsningen är anpassad efter tidens specifika samhällsutmaningar. Under 1900-talets första hälft handlade det om att fostra en bildad generation som kunde bidra till uppbyggnaden av det moderna folkhemmet. Idag står samhället inför helt andra utmaningar. En av dessa är utanförskap, särskilt i socioekonomiskt utsatta områden där många har begränsade språkkunskaper och svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. I samtida politiska diskurser knyts betydande förhoppningar till läsningens potential, där läsning i huvudsak definieras som en kognitiv och språklig förmåga. Politik och offentlig debatt utgår här från neuro- och kognitionsvetenskapliga perspektiv på läsning. Den goda läsningen betraktas fortsatt som ett verktyg för barns sunda utveckling och samhällets framåtskridande – om än med nya utgångspunkter, mål och förutsättningar. De samhällsproblem som läsning anses vara en lösning på varierar således med tiden, men förhoppningarna om vad den ideala läsningen kan åstadkomma är förvånansvärt konstanta i jämförelsen mellan då och nu.
Artikeln är en del av forskningsprojektet
Det förord som analyserats utgörs av inledningen till den första samlingen och ett stycke av inledningen till den fjärde samlingen. Detta klargörs av det förord som Valdemar Langlet skrivit till nyutgåvan av boken