This is an Open Access article distributed under the terms of the Creative Commons Attribution-Noncommercial 3.0 Unported License, permitting all non-commercial use, distribution, and reproduction in any medium, provided the original work is properly cited.
Inspirerad av sina möten med svårhanterliga och provocerande bilderböcker har Janet Evans redigerat volymen
Bokens redaktör och flitigaste skribent Janet Evans klargör sin inställning till utmanade bilderböcker redan i inledningen, där hon frågar sig vem som egentligen bestämmer vad som är kontroversiellt eller inte. Varför är det så viktigt för vuxna att skydda barn från vissa böcker snarare än att reflektera kring dem tillsammans? Vem är det egentligen som är rädd för vad? frågar hon sig. Problematiken är inte bara aktuell i dagens England, som är Evans underförstådda kontext, utan också här i Norden, vilket höjer förväntningarna på vad nytt och klargörande den här volymen kan komma med.
Det är alltså med stort intresse jag tar mig an läsandet, men dessvärre lägger jag ifrån mig boken utan att ha blivit så mycket klokare. Det hjälper inte att boken är indelad i fyra haltande avsnitt som föregås av bland annat två förvirrande författarlösa kapitel om barns respektive vuxnas tankar om kontroversiella bilderböcker. Uppläggets spretiga och otydliga struktur stör med andra ord läsningen. Låt mig förtydliga. I det första avsnittet samsas en skara brokiga texter som enligt rubriken ska klargöra vad kontroversiella bilderböcker är för något och vem de riktar sig till. Avsnitt två och tre har i sin tur rubriker som är så snarlika att det är svårt att se hur de skiljer sig från varandra, särskilt eftersom båda avsnitten omfattar många liknande empiriska lässtudier. Det fjärde och avslutande avsnittet hänger därefter lika löst som Iors svans, då det enbart innehåller en så ohämmat beundrande intervju med den brittiske barnboksförläggaren Klaus Flugge, att den mera återger intervjuarens än den intervjuades åsikter.
Det finns också en märklig, kluven strävan i boken som helhet att samtidigt vilja bejaka och tämja bilderböcker med känsligt innehåll och/eller experimentell form. Evans skriver i det kapitel som inleder det första avsnittet att hon söker en term för att kunna definiera och hantera den här typen av bilderböcker, men det blir aldrig klart för läsaren varför detta är så viktigt. Särskilt eftersom det redan finns etablerade begrepp som ”crossover-litteratur” för att fånga böcker som inte har ett tydligt och enkelt tilltal till läsare av en viss ålder. Det blir aldrig heller riktigt klargjort vad som utgör en kontroversiell och utmanade bilderbok, eftersom frågan faller på sin egen omöjlighet. Responsen på bilderböcker är ju och förblir subjektiv, individuell och kontextbunden snarare än objektiv och universell. Detta konstaterar också Evans men låter ändå just den formuleringen utgöra grunden för hela studien.
De resterande kapitlen i avsnitt ett utgör spännande läsning, men bjuder inte heller på djupare teoretisk brottning eller nya insikter. Perry Nodelman ifrågasätter i själva verket hela projektet genom att vägra skriva om kontroversiella bilderböcker. Istället undersöker han vad som utgör en så att säga ”harmlös” bästsäljande bilderbok. Det är ett roligt, men också problematiskt tankeexperiment, eftersom hans slutsatser generaliseras på basen av ett rätt slumpmässigt och anglo-saxiskt enögt urval bilderböcker. Sandra Beckett skriver därefter om kontroversiella europeiska bilderböcker som inspirerats av folksagor och barnkammarim. Hon argumenterar övertygande för att dessa böcker vågar berätta svåra sanningar och påminner om att det svåra och svarta också kan kittla barnläsare. Åse Marie Ommundsen presenterar sist i avsnittet ett antal skandinaviska bilderböcker som hon upplever riktar sig till vuxna snarare än till barn. Beckett och Ommundsen ger läsaren insyn i ett brett spektrum av udda och provokativa bilderböcker, men liksom Nodelman bygger de sina avsnitt kring sin respektive tidigare forskning och ger därför inte den insatta läsaren några nya teoretiska infallsvinklar på materialet.
Avsnitt två inleds åter av Janet Evans som lanserar begreppet ”fusion texts” som en möjlig term för att fånga det bilderboksmaterial som hela volymen handlar om. Jag blir dock inte klok på hur den här termen skiljer sig från till exempel etablerade termer som ”hybrid texts”. Likaså förblir jag något skeptisk till att detta skulle vara ett så nytt fenomen som här påstås. Evans krånglar också till frågan om vem bilderboken riktar sig till helt i onödan genom att hänvisa till bilderböcker som en genre. Om man istället, vilket många bilderboks-forskare redan påpekat, ser bilderboken som ett