En utgångspunkt när man talar om litteratur ur ett förlagsperspektiv är förutsättningen att alla förlag är beroende av att sälja och därmed marknadsföra sina böcker (Baverstock 3). I marknadsföringen av olika genrer på bokmarknaden är förpackningen i form av omslag och andra marknadsföringstexter av central betydelse (Squires; Steiner, ”Klassiker, fantasy”; Määttä 45). Litteraturteoretikern Gérard Genette benämner de delar som omger det litterära verket paratexter och han menar att de fungerar som ”trösklar” för läsarens möte med texten. Det kan handla om allt ifrån bokomslag, flikar och fotnoter till författarintervjuer. Han skiljer mellan peritext – som är sådana paratexter som ges i omedelbar anslutning till texten: dvs. exempelvis omslag och titelsida – och epitext, som är mer perifera, som författarintervjuer, information på förlagens hemsidor och dylikt (Genette 5). Förläggares och formgivares val när de utformar paratexter handlar bland annat om att hjälpa författare och böcker ska hitta fram till sina läsare, något som tenderar att bli alltmer problematiskt i det stora överflöd av böcker som råder på bokmarknaden.

Inom barnlitteraturforskningen har paratexter undersökts i exempelvis studier om flick- och pojkböcker (Andræ), science fiction (Määttä), ungdomsböcker generellt (Nordström; Österlund) och bilderböcker (Mjør). När det gäller litteratur för vuxna har några studier inriktats specifikt på kriminallitteratur (Broomé, Swedish Literature, Berglund, Mordförpackningar). Berglunds studie, Mordförpackningar. Omslag, titlar och kringmaterial till svenska pocketdeckare 1998–2011, om svenska pocketdeckare, fungerar väl som en bakgrund att tolka de här behandlade författarskapen mot. Det är dock inte min ambition att belysa en hel genre, utan att diskutera de beröringspunkter mellan barn- och vuxendeckaren som aktualiseras i samband med just dessa tre författarskap. Jämförelsen ger möjligheter att se eventuella mönster i hur vuxendeckaren samspelar med barnlitteraturen. I likhet med Berglund kommer jag här att främst studera de undersökta böckernas peritexter, det vill säga omslag och andra inslag i direkt anslutning till böckerna. Det kan handla om typsnitt, storlek och visuella element på författarnamn och omslagsbilder, men även om författarporträtt och extramaterial i böckernas inlagor.

De förlag som representeras i urvalet är alla stora förlag och det är ett genomgående drag att de förlag som hanterar respektive författares utgivning för barn har tydliga kopplingar till de förlag som sköter deras utgivning för vuxna. Förlagen det rör sig om är Bonnier Carlsen (Pax-serien) och Albert Bonniers förlag (Larsson), Lilla Piratförlaget och Piratförlaget (Ohlsson), samt Norstedts och Rabén & Sjögren (Jansson). I samtliga fall ägs båda förlagen med andra ord av samma koncern.

Vid en första jämförelse mellan de undersökta vuxen- och barndeckarnas omslag går det att dra några generella slutsatser om skillnader och likheter mellan kategorierna. Det finns till exempel några markanta visuella skillnader. Emil Wern-deckarna och Pax-serien har illustrerade omslagsbilder och illustratörens namn är med på bokens framsida, något som är ofta förekommande bland barndeckarna överlag (bild 1a och 1b). Till dessa författares deckare för vuxna har genomgående använts fotografiska omslagsbilder, visserligen stiliserade sådana som ibland innehåller mer eller mindre collage-teknik (Jansson, Larsson) eller avskalade motiv (Ohlsson, bild 2). Detta menar Berglund är en stark norm inom deckargenren för vuxna (Mordförpackningar 36). I detta avseende bryter Ohlssons barndeckare mönstret genom att använda fotografiska bilder som är genombrutna av olika mönster och förstärkta detaljer (bild 3). Visuellt är därmed omslagen till Janssons serie och Pax-serien tydligare med att de riktar sig till en yngre läsgrupp. De har också med böckernas huvudrollsinnehavare på omslagsbilden, vilket är ett mycket vanligt inslag i genren, men även bland böcker för barn och ungdom generellt (Mjør 6). Även om det händer är det inte lika ofta som deckare för vuxna har med sina detektiver i bild, däremot mordoffret (Berglund, Mordförpackningar 39).

Både vad gäller bildernas fotografiska respektive illustrerade karaktär och vad som avbildas finns det med andra ord konventioner som signalerar vilken målgrupp verken riktar sig till åldersmässigt. Det finns även en del likheter. En tydlig genremarkör inom vuxendeckaren är mörka färger (Steiner, ”Klassiker, fantasy” 8; Berglund, Mordförpackningar 32). Detta förekommer på Ohlssons deckarserier för vuxna såväl som Janssons och Larssons. Pax-serien och Emil Wern-serien har svarta omslag med illustrationer i färg (och svartvitt i Pax-serien, bild 1a och 1b). Ohlssons barnserie använder sig av mycket mörka färger, även om mellanboken Silverpojken också bryter upp det mörka med fallande vit snö. Oavsett vilken ålder författaren skriver för används de mörka färgerna för att visuellt bestämma verkets hemmahörighet i deckar- eller spänningsgenren. Det är emellertid också vanligt att använda mörker i formgivningen av böcker ur fantasy- och skräckgenrerna så mörkret i sig kan ha flera betydelser. I Pax-fallet kan det exempelvis signalera såväl fantasy som deckare.

Såväl Ohlssons som Larssons/Korsells/Jonssons bokserier är att betrakta som så kallade genrehybrider, vilket är vanligt förekommande i såväl barn- som vuxendeckare (Bergman och Kärrholm 152). I Ohlssons serie blandas inslag av spökhistorier och skräck med deckargåtor. Böckerna i Pax-serien marknadsförs, som nämnts, som urban fantasy. På och i Pax-böckerna finns även markörer som signalerar deckare och spänningslitteratur, blandade med sådana som snarare indikerar fantasy. De centrala personerna för varje boks handling presenteras i bild och namn på de första sidorna av varje inlaga, vilket är ett klassiskt grepp i deckargenren, särskilt i sådana för barn. Martin Widmarks och Helena Willis deckare i LasseMaja-serien är ett annat exempel. Porträtten fungerar förenklande för läsaren att hålla reda på de huvudmisstänkta (bild 4).

Omslagen till Ohlssons trilogi använder flera genretypiska inslag för deckargenren. Utöver de mörka inslagen betonas vädret på ett sätt som är typiskt för nordiska deckare (Broomé, ”The exotic north”): genom ett slags dunkelt dis på omslaget till Glasbarnen, snöfall på Silverpojken och en molntung och blåsig himmel på Stenänglar. I Janssons serie om Emil Wern finns, utöver den mörka grundfärgen för varje omslag, ett fingeravtryck med texten ”Emil Wern detektiv”, som tydligt signalerar vilken serie boken ingår i samt att det rör sig om en deckargåta (bild 1b). Omslagsillustrationerna avbildar huvudpersonerna i någon scen ur handlingen som är tydligt spänningsladdad, vilket också ger en indikation om genre.

På Pax-omslagen betonas också genomgående spänningsmomenten i böckernas handling. Här är det tydligt att genrer blandas genom förekomsten av magiska väsen. De domineras av svarta färger och mörker, men varje omslag har dessutom en klar signalfärg som kombineras med att samma färg syns på böckernas snitt. Den starka färgen, som är olika för varje titel i serien, gör att böckerna tillsammans bildar en bjärt färgad regnbåge (bild 5). Den uniforma formgivningen av seriens omslag med färgaccenter som skiftar för varje bok håller samman serien. Även Janssons omslag i Emil Wern-serien laborerar med signalfärger, om än inte lika tydligt, eftersom titelfärgen på bokryggen varierar från bok till bok.

Titlarna till samtliga undersökta barndeckare är korta och koncisa. För det mesta består de endast av ett ord: t.ex. Glasbarnen, Silverpojken, Stenänglar (Ohlsson), Nidstången, Grimmen, Mylingen (Larsson m.fl.) och Ficktjuven, Klasskassan, Silverskatten (Jansson). Hos Jansson förekommer även tvåordstitlar av slaget Piratens ö och Mystiska meddelanden. Detta stämmer överens med Berglunds rön om att svenska deckartitlar oftast är ”korta, kärnfulla och centrerade kring ett substantiv” (Mordförpackningar 60). Andra kännetecken för deckar-titlarna är att de ofta använder sig av nyckelord som har en stark koppling till verkets tematik. De kan även förstärka författarens varumärke genom upprepning med variation. Dessa funktioner bidrar både till att signalera genren och till att få verket att sticka ut i förhållande till andra verk i samma genre (Berglund, Mordförpackningar 57–60). På samma sätt tycks det fungera i det här undersökta materialet, där titlarna i Pax-serien exempelvis kan kopplas direkt till den mytologi som behandlas i varje bok och titlarna i Ohlssons och Janssons serier direkt talar om centrala element i böckernas handling. Ohlssons titlar är därtill gåtfulla för att väcka nyfikenhet.

Ett annat element som signalerar genre är typsnitten som väljs för titlar och författarnamn. Det är exempelvis vanligt att med typografins hjälp skapa författarlogotyper som blir den grafiska representationen av författarens varumärke (Berglund, Mordförpackningar 44). Både Ohlssons och Janssons namn är stiliserade, även om det finns vissa skillnader. Den något utsuddade färgen på omslagen till Ohlssons böcker förstärker det lite kusliga i bilderna på omslagen (bild 3). Det är dock inte samma typografi som använts på hennes tidigare vuxendeckare och den används inte heller för hennes fortsatta utgivning för barn. För Ohlssons del tycks formgivningen av namnet vara ämnad att utmärka just de här tre verken som en sammanhållande serie där typografin på författarnamnet delvis överensstämmer med den i verkens titlar. Typsnittet på Ohlssons namn har inte heller använts som en logotyp för hela hennes författarskap i vuxensammanhang, utan som ett sätt att hålla samman de olika serierna.

I Janssons fall förekommer författarens namn överst på omslaget i samma stil och typsnitt som på omslagen till hennes vuxendeckare men i mindre storlek, medan illustratören Mimmi Tollerups namn återges under bilden, i ett annat, mindre typsnitt. Janssons namn används därmed som ett igenkännbart och stiliserat varumärke för de vuxna som kan köpa barndeckarna till en yngre läsare. Denna publik kan också tilltalas av det tematiska sambandet mellan Janssons båda serier eftersom barndeckarna handlar om sonen till Maria Wern, som är huvudperson i vuxenserien, något som torde vara ointressant för ett barn.

Författarnamnen framstår inte lika typografiskt genomtänkta i Pax-serien, men det kan konstateras att Larssons namn är det som nämns först, trots att både Korsell och Jonsson skulle hamna före Larsson i alfabetisk ordning. Placeringen avslöjar en medvetenhet om att det är Larssons författarnamn som är mest känt hos de vuxna köparna och viktigast att lyfta fram. Jonssons namn står också i något mindre stil än de andras. Seriens titel ”Pax” samt titlarna i serien är tydligt stiliserade. Titlarnas utformning signalerar genretillhörighet i fantasy-traditionen, medan Pax-märket ger konnotationer till såväl seriemagasin som mytologi från vikingatiden. Återigen framgår härmed att böckerna är hybrider, vilket tjänar till att skilja ut dem.

Förlagsvetaren Claire Squires beskriver hybridfenomenet när det uppträder i verkets paratexter på följande sätt:

Detta är vad som sker i Pax-serien genom de blandade signaler om genre som ges av de olika peritexterna tillsammans med det tematiska innehållet. Om serien inspirerar tillräckligt många att skapa liknande litteratur med samma blandning kan hybridformen anta formen av en ny genre alternativt påverka genredefinitionerna för de genrer som blandas.

Kartor är vanligt förekommande i såväl deckare som fantasy för både barn och vuxna (Sjöholm 102; Goga; Mjør 3). Emil Wern-serien har försetts med en karta över Visby där Emils hus och andra viktiga platser finns markerade. Inledningen till varje bok i Pax-serien innehåller en tecknad karta över Mariefred, där platserna som är av betydelse i varje bok har förstorats upp i stillbilder. Redan i bok ett tipsas också om möjligheter till litterär turism i böckernas spår: ”Du vet väl om att Mariefred finns i verkligheten och ser ut precis som i böckerna. Följ med på en stadsvandring med korpbröderna Alrik och Viggo. Läs mer om PAX-promenaden här: […]” (Larsson m.fl., Nidstången [147], bild 9). I böckerna tipsas även om att genom Strängnäs kommuns hemsida planera en turistupplevelse som länkas till Pax-fiktionen. På kommunens hemsida finns mer marknadsföringsmaterial för detta i form av exempelvis en videotrailer och en pdf-karta, försedd med citat ur böckerna som kopplas till de platser som kan ses på vandringen och några illustrationer av Jonsson. Detta material blir således en förlängning och vidareutveckling av den karta som finns med i böckerna.

Denna satsning på litterär turism fanns på plats redan innan böckerna gavs ut. Den var med andra ord en planerad del i lanseringen av bokserien, som därmed kan sägas redan ingå i en större franchise (Thompson; Helgason; Kärrholm och Steiner 26–30). Till detta hör även seriens Facebook-, Instagram- och Twitter-konton, som anges på samma sida som turismlänken. Denna typ av satsningar är lättare att göra när det rör sig om just en långserie med många titlar där ett universum kan få ta tid att byggas upp och bli levande för fansen (Steiner, ”Serendipity, promotion, and literature” 49).

Kartorna är en indikation om att den verkliga plats som de representerar i dessa fall är viktig för läsupplevelsen. De fungerar, enligt etnologen Carina Sjöholm ”som en sorts fiktionslek som förhoppningsvis leder till lustfyllt sökande och upptäckande av både en litterär berättelses olika dimensioner och platsens kraft för besökaren” (107). Detta kan utnyttjas i olika hög grad i vidare marknadsföring av såväl verken och författarskapen som platserna (Sjöholm).

Platsen figurerar också i andra paratextuella element hos Jansson genom att exempelvis insidespärmen till barndeckarserien har Visbys ringmur avbildad längs den nedre kanten, längs insidan på fram- och baksida (bild 6). Här finns tydliga samband mellan Janssons barn- och vuxendeckare. Även om vuxendeckarna inte förses med några Visby-kartor finns det tydliga signaler i omslagsfotografierna om att det är just på Gotland och i Visby som romanerna utspelar sig. Visbys ringmur förekommer exempelvis på flera av dem (bild 7). Denna typ av geografiskt specifika paratexter förekommer ymnigt inom deckargenren för vuxna (Berglund, Mordförpackningar 157–161).

Vikten av författarens mediala framställning har framhållits i många olika sammanhang (Nyblom; Lenemark; Forslid och Ohlsson; Sarrimo). Enligt litteraturvetaren Ann Steiner har de bästsäljande deckarförfattarna, tillsammans med sina förlag och agenter, förändrat hur litteratur marknadsförs och säljs men också vilka förväntningar som ställs på författarna (Litteraturen i mediesamhället 33).

Utöver ett kort citat på första boken ges ingen information alls om Ohlsson på böckerna i Glasbarnen-trilogin. I pocketutgåvorna av hennes vuxendeckare finns hon däremot alltid presenterad med såväl text som bild. Hennes yrkesbakgrund vid Försvarshögskolan och Säpo lyfts särskilt fram på ett sätt som är vanligt inom genren (Kärrholm, ”Mediernas betydelse” 13; Forslid m.fl. 249–250). Sedan hennes böcker för barn utkommit nämns även dessa på vuxendeckarna (se t.ex. Ohlsson, Paradisoffer [422]). Avsaknaden av information om författaren i barnböckerna tyder på att den yngre målgruppen inte antas vara intresserade eller reagera på Ohlssons författarnamn i någon större utsträckning, medan informationen i vuxendeckarna antyder att författarnamnet där anses viktigare i egenskap av inarbetat varumärke som dessutom kan tänkas leda den vuxne läsarens uppmärksamhet vidare till barnproduktionen.

Jansson och Tollerup presenteras i Emil Wern-böckerna genom ett enkätformulär av det slag som finns i Mina vänner-böcker, med bildporträtt och information om personliga preferenser och intressen (se t.ex. Jansson, Ficktjuven [92–93]). Bilder av Jansson förekommer även på flera av omslagen till vuxendeckarna, medan dessa innehåller betydligt mindre information i text. Författarpresentationen i barndeckarna framstår därmed som mer personlig än i vuxendeckarna.

Författarna och illustratören bakom Pax-serien förekommer i bild på insidan av omslaget både i början och i slutet av varje bok. Inledningsvis används tecknade bilder i samma stil som karaktärerna i serien för att introducera dem till läsaren och skapa nyfikenhet. Illustrationerna bidrar till att framställa de tre som en del av fiktionen, samtidigt som det är tydligt att de vet mer och i viss mån styr berättelsen (bild 8). Efter berättelsens slut i varje bok konfronteras läsaren med en rad frågor, som hör ihop med denna kommentatorsfunktion, som till exempel: ”Vem är det som kommer till den övergivna Strandrestaurangen? Är det svarthäxan? ÄR IRIS SVARTHÄXAN?” (Larsson m.fl., Bjäran 192). Gasten inleds sedan med att den tecknade Larsson ger en kort resumé av handlingen i Bjäran (Larsson m.fl., Gasten, insidesflik på framsidans pärm). Dessa cliffhangers med återkopplingar är ett sinnrikt sätt att få läsaren att vilja läsa vidare och köpa eller låna nästa bok i serien. Det är också ett sätt för författarna att verka mer närvarande och tillgängliga för läsaren. Längst bak i varje bok finns också ett fotografiskt porträtt av trion i svartvitt med tecknade korpar (bild 9). Eftersom det handlar om ett fotografi förs läsaren på sätt och vis ut ur fiktionen igen, samtidigt som den övriga information som ges på dessa sidor påminner om att det finns en fortsättning på läsupplevelsen.

I de presentationstexter som ryms i böckerna omtalas Larsson som ”en av Skandinaviens populäraste spänningsförfattare, vars serie om Rebecka Martinsson har sålts i miljontals exemplar runt om i världen och vunnit flera priser” (Larsson m.fl., Grimmen). En jämförelse med Larssons vuxendeckare ger vid handen att Larsson också i dessa presenteras på ett sätt som dels framhäver hennes skicklighet genom yrkesbakgrund och priser, och dels någonting personligt som kopplas till handlingen i varje bok (se t.ex. Larsson, Till dess din vrede upphör [337]). De strategier som används för att göra författarens person intressant för läsarna är med andra ord likartade för Larssons barn- och vuxenproduktion.

I Pax-serien lyfts även Korsells expertis inom läs- och skrivfärdighet fram medan Jonsson presenteras som en illustratör och serietecknare som är ”utbildad på Kubert School i USA och har tecknat bland annat för kultklassade serieförlaget DC Comics” (Larsson m.fl., Grimmen). De åberopade kompetenserna och kombinationen av en van och skicklig serietecknare, en känd spänningsförfattare och en expert på läs- och skrivfrågor tilltalar troligtvis i första hand vuxna köpare.

Det går att konstatera flera likheter, men också skillnader, i hur Rabén & Sjögren, Bonnier Carlsen respektive Lilla Piratförlaget marknadsför de undersökta böckerna genom deras peri- och epitexter. Pax-serien har mer extramaterial än de övriga, med sin karta, illustrationer över medverkande, författarpresentationer och information om vidare läsning och upplevelser i Pax-seriens spår, uppräkning av hur man kan följa Pax-serien i sociala medier och liknande. Janssons deckare har också karta, bilder och författarpresentationer, samt en ordlista där sådana saker som alibi och fingeravtryck förklaras (se t.ex. Jansson, Ficktjuven 88–89). Det finns dock inte mycket hänvisningar till fortsatta upplevelser och sociala medier. I Ohlssons barndeckare ges information om annan barnutgivning av Ohlsson, men inget annat.

Likheterna i hur olika paratexter har utformats exempelvis när det gäller omslagsillustrationer, färgsättning, titlar, betoningen av plats hos Larsson/Korsell/Jonsson och Jansson, och extramaterial visar att det finns gemensamma drag mellan verken som betonar spänning i alla tre fallen. Det är dock inte självklart att paratexterna signalerar enbart deckargenren, eftersom flera av de gemensamma nämnarna, såsom kartor, är vanliga i flera olika barnlitterära genrer. Alla dessa drag är emellertid sådana som visat sig vara viktiga för att bestämma deckargenren för vuxna, såsom Berglund har undersökt dem. Med tanke på att det också är vuxna som i första hand förväntas köpa barnböckerna är detta kanske inte något att förvånas över.

Precis som med vuxendeckaren har det funnits uppfattningar om högre och lägre sorters litteratur när det handlar om barn- och ungdomsdeckare, där exempelvis långseriedeckarna ofta framhållits som lägst stående kvalitetsmässigt (Fredriksson och Fredriksson 14–15). Såväl Emil Wern-serien som Pax-serien kan räknas som sådana långserier. Inställningen till detta tycks emellertid ha blivit öppnare i samband med debatterna om läsfrämjandets roll i samhället. I dagens intensiva debatt kring läsning och läsfrämjande finns en rad olika förhållningssätt till varför det är bra att läsa litteratur (Andersson; Persson), men i det här undersökta sammanhanget framhävs det som viktigast att få barnen att läsa för att träna upp sin läs- och skrivfärdighet. Det som läses av många blir värt att lyfta fram för att det kan locka fler att läsa.

Pax-serien är också medvetet utformad för att främja ett bokslukarbeteende hos sina läsare, vilket bland annat framgår i en lärarhandledning till serien som finns att ladda ner via Bonnier Carlsens hemsida, där exempelvis greppet cliffhanger förklaras (Korsell och Jonsson). När böckerna i Pax-serien lanserades gavs de två första delarna ut samtidigt, vilket också är ett sätt att snabbt skapa intresse för vidareläsning. Medan detta sätt att medvetet försöka producera en bästsäljare ofta får utstå negativ kritik tycks en öppnare hållning råda i barnlitteratursammanhang, vilket kan kopplas till den stora uppslutningen bakom läsfrämjande insatser i offentligheten idag. Detta märks exempelvis i beskrivningen av Crimetime Specsavers Awards deckarpris i barn- och ungdomskategorin som delas ut i samband med Crimetime Gotland och som tilldelades Pax-serien 2016. Priset ”[d]elas ut till en författare som skriver spänning för barn 6–12 år sedan en tid och som bidragit till att öka barns intresse för att läsa” (”De vann Crimetime Specsavers Award”). En recension av Pestan i Tidningen Kulturen är ett annat av många exempel på hur Pax-seriens förtjänster framhålls i termer av läsfrämjande verkan:

Squires problematiserar pristilldelningar till barnlitterära verk och pekar på hur dessa ibland tjänar syftet att inte bara stärka det kulturella kapitalet för den prisade författaren utan även för den prisgivande aktören. Att uppmärksamma hedervärd barnlitteratur blir ett sätt att dra till sig medial uppmärksamhet av ett slag som ställer såväl priset som juryn i en positiv dager. Pristilldelningar är också en arena på bokmarknaden där vuxenlitteratur och barnlitteratur ofta möts (Squires 168–169). Detta visas bland annat av exemplet Crimetime Specsavers Award, som både delar ut priser för barn- och ungdomsdeckare och för vuxendeckare i olika kategorier.

Det ska i detta avseende nämnas att även Ohlssons barndeckare har nominerats till och vunnit priser. Ohlsson har själv uttalat sig om värderingen av barn- respektive vuxenlitteratur i en intervju i Akademibokhandelns broschyr Läs!:

I artikeln talar Ohlsson även om att vuxna borde läsa mer barnlitteratur och att barnlitteraturen ”är en underskattad litterär genre för vuxna” (Herou 6). Trots barnlitteraturens lägre status i relation till vuxenlitteraturen menar hon därmed att deckare och romance hamnar ännu längre ner i värdehierarkierna.

I Pax-seriens utformning och de kontexter som skapats kring den genom exempelvis Facebook-sidan ingår en tanke om att läsarnas engagemang ska fångas upp redan i böckernas utformning. På Facebook-sidan publiceras läsarnas egna produktioner, som exempelvis fan fiction i form av videofilmer och teckningar. Här länkas även till artiklar om några skolklasser i Mariefred som utsetts till en medskapande funktion för bokserien genom att få läsa på förhand och fungera som rådgivande instans. Detta utrymme för utbyte med läsarna fungerar väl i enlighet med forskningsrön om hur ”literacy” utvecklas i dagens konvergenskultur (Olin-Scheller och Wikström 17–21; Jenkins). Det finns i detta sammanhang vinster med att rikta sig till yngre läsare, som har en annan vana att agera som så kallade prosumenter, det vill säga att delta med egen kreativ verksamhet i samband med att de konsumerar (Jenkins).

För Anna Jansson, Kristina Ohlsson och Åsa Larsson har valet att skriva också för en yngre publik inneburit att expandera sitt författarskap från ett framgångsrikt sammanhang till ett annat, med tanke på att barnlitteraturen generellt är i en stark expansionsfas på dagens bokmarknad (Warnqvist). Det finns en logik i att de författare som är etablerade i det ena sammanhanget kan använda sina vuxna läsares förtroende för att nå framgång i det andra.

Med tanke på att vuxna köper barnböcker blir det här tydligt att den målgrupp marknadsföringen riktar sig till delvis är densamma i de båda fallen, även om den också inbegriper en yngre publik. Av exempelvis den dubbla marknadsföringen i paratexterna till Ohlssons deckare för vuxna framgår att hennes barnlitterära produktion bedöms vara av intresse för samma målgrupp som köper vuxendeckarna. Janssons stiliserade varumärke i form av författarnamnets logotyp och andra gemensamma nämnare för hennes barn- och vuxendeckare vittnar också om att de delvis riktas till samma köpare. Åberopandet av Larssons namn och att hon är känd spänningsförfattare tjänar samma syfte, även om Pax-serien är annorlunda genom att hennes deckarbakgrund kompletteras med de andras expertis inom olika områden och deckarkonnotationerna samsas med sådana som signalerar andra genrer och läsfrämjande.

Även om det finns flera likheter emellan dem har de tre undersökta författarskapen hanterat övergången till att skriva och marknadsföra sig för yngre läsare på olika sätt. Medan det finns information om såväl barndeckarna som vuxendeckarna och annat i Ohlssons vuxendeckare har barndeckarna i första hand riktat in sig på att marknadsföra hennes övriga verk inom barngenren. Författarens person behandlas i förbigående, möjligen för att de yngre läsarna inte kan förväntas känna till hennes tidigare författarskap och att man i första hand har utgått från den målgruppen i böckernas formgivning, medan andra säljtexter (epitexter) på ett tydligare sätt också använder sig av associationer till hennes författarskap för vuxna.

Jansson har från början valt att inlemma barndeckarserien i samma fiktiva universum som vuxendeckarna om Maria Wern. Därmed kan barndeckarna sägas vara en spinoff-produkt till vuxendeckarna och därmed blir de ett sätt att utöka hennes franchise, både för den tidigare målgruppen och en ny och yngre. De yngre läsarna förväntas också bli lockade av den gotländska miljön, som har varit ett starkt inslag i hennes deckare för vuxna.

Både Jansson och Ohlsson har fortsatt utgivningen av sina vuxendeckare vid sidan av sin barnproduktion, medan Larsson till synes övergått helt till att skriva barn- och ungdomslitteratur. Hennes senaste del i vuxenserien, Till offer åt Molok, utgavs 2012. Det är därför större fokus för hennes del på att lansera och etablera sig som barn- och ungdomsförfattare. Delvis innebär detta att sadla om och skifta perspektiv i marknadsföringen mot exempelvis frågor om läsfrämjande. Samtidigt utnyttjas det faktum att hon är en välkänd och högt ansedd författare inom kriminallitteraturen för vuxna som ett sätt att locka vuxna köpare. Läsfrämjandedelen är ett annat sätt att uppnå samma sak, och där spelar de andra upphovspersonerna, särskilt Korsell, också viktiga roller.

Även om deckargenren ibland fortfarande får utstå kritik, tycks dess starka dominans på dagens bokmarknad ha förändrat perspektiven: det mesta kan idag rymmas under begreppet spänningslitteratur, och svensk sådan lyfts fram som kvalitetsunderhållning i många andra länder (Broomé, Swedish Literature; Kärrholm ”Nordic noir”). Detta gör det lönsamt för såväl förlag som författare att bredda genren så att mer litteratur kan säljas (se även Berglund, ”A turn to the rights”). Både Ohlssons serie och Pax-serien bekräftar den breddning av genren och den vanliga förekomsten av hybrider inom den som har iakttagits av flera forskare och kritiker, även om dessa iakttagelser främst har handlat om vuxendeckaren på dagens bokmarknad (Berglund, Mordförpackningar 70; Olsson). Denna breddning innebär att det blir allt viktigare att skilja sig från mängden. Genremarkörer blir därmed på ett paradoxalt sätt samtidigt viktiga och mindre viktiga. För att utmärka sig som deckarförfattare kan det krävas att dörrar till andra genrer öppnas och att allt kan samlas inom vidare begrepp som spänningslitteratur, Nordic noir och liknande, som betonar likheterna mellan sinsemellan skilda verk. Mer specifika genreangivelser och hybridformen blir då det som utmärker de enskilda exemplen.

Genom att skriva för både barn och vuxna marknadsför sig dessa författare på de två marknader som upplever störst framgångar i samtiden. Att se till att via paratexter nå båda grupperna är ett sätt att inte förlora den ena målgruppen på vägen och att låta ett redan upparbetat gott rykte inom vuxendeckaren flytta med till ett nytt område. I samband med denna utveckling har det blivit naturligt att också knyta barn- och ungdomsdeckaren till det kretslopp på bokmarknaden som vuxendeckaren ingår i, med agenter, evenemang och turism (se t.ex. Djurberg).

Det finns tecken på att de strategier som förlagen använder sig av i lanseringen av vuxendeckare blir allt viktigare också i lanseringen av spänningslitteratur för yngre läsare, även om denna undersökning bara kan ge en antydan om en sådan utveckling. Pax-serien ligger där i framkant genom att exemplifiera barndeckare som, på ett sätt som redan är vanligt för vuxendeckarna, förses med en mängd extramaterial och som på ett tydligt sätt utnyttjar författare och platsmarknadsföring för att sälja böckerna (Berglund, Mordförpackningar kap. 5). Samtidigt vinner författarna (och förlagen) på att rikta författarskapet till en ny målgrupp där sådana saker som fanfiction och social närvaro i digitala medier är mer hemtama företeelser än bland vuxna. Det är lättare att upprätta direkt kontakt med läsarna och de kan även användas för att skapa ringar på vattnet och addera värde till ett uppbyggt varumärke. Barn- och vuxenkontexterna förstärker på så sätt varandra.