This is an Open Access article distributed under the terms of the Creative Commons Attribution-Noncommercial 3.0 Unported License, permitting all non-commercial use, distribution, and reproduction in any medium, provided the original work is properly cited.
ANITA TARR AND DONNA R. WHITE (RED.)
Jackson: University Press of Mississippi, 2018 (290 s.)
Hur ser kopplingen mellan ungdomsromanen och posthumanism egentligen ut? Hur formulerar samtida romaner för unga vuxna vad som kunde kallas ”den posthumanistiska utmaningen” om gränsöverskridande kroppar och subjekt i en tid präglad av trygghetens sönderfall? Kopplingen kan framstå som uppenbar: förändring och instabilitet är i mångt och mycket ungdomsromanens byggstenar. Det finns en del forskning i ämnet, men inget verk som samlar analyser av samtida romaner riktade till unga vuxna under paraplyet posthumanism. Detta försöker antologin
Ett exempel på att skärningspunkten mellan ungdomsroman och posthumanistisk teori har förbisetts kan man hitta i den tongivande antologin
En snabb titt på de senaste tio-femton årens utgivning av romaner för unga vuxna visar dock att tematik som berör det posthumanistiska haft enormt genomslag i genren. Ungdomsromaner med posthumanistiska inslag (jag kommer till hur dessa kan definieras) har också fått stor medial och kommersiell uppmärksamhet, inte minst på vita duken. Följaktligen kan man hävda att Clarke och Rossini går miste om ett rikt material då de inte särskilt lyfter fram barn- och ungdomslitteratur i sin genreöversikt. Uppsjön av romaner riktade till unga läsare som handlar om cyborger, bioteknologi, djur och andra typer av utvidgade, överskridande subjekt har skapat ett behov av analyser som tar både verken och teoribildningen på allvar. Det här behovet vill antologin som denna recension behandlar tillfredsställa.
I förordet diskuterar redaktörerna Anita Tarr och Donna R. White posthumanismen som teoribildning och som situation. De lägger fram att det didaktiska elementet i ungdomsromaner är en vägande anledning att analysera just det posthumanistiska i dem, eftersom ungdomsromaner ofta innehåller uppmaningar till läsaren som riktas mot framtiden, mot framtida subjekt. Romaner riktade till unga vuxna kan alltså svara på frågan vad den vuxna författaren föreställer sig att den unga läsaren bekymras av, eller kittlas av, just nu. Världen, kroppen och autonomi är kategorier eller problemställningar som aktualiseras i genren, liksom i teoribildningen. Tarr och White nämner ett antal betydelsefulla föregångarverk, exempelvis Victoria Flanagans
Antologin är indelad i fyra delar. Den första delen, ”Networked Subjectivities”, behandlar teknologi, sociala medier, skrivande och subjektivitet. Del två sammanför analyser av romaner om cyborger och monster under rubriken ”The Monstrous Other. Posthuman Bodies”. Del tre, ”Posthumanism in Climate Fiction”, kretsar kring klimatfiktion och ekologiska kriser. Den avslutande delen, ”Accepting/Rejecting Posthumanist Possibilities”, tar ett helhetsgrepp om posthumanistiska frågeställningar på så vis att artiklarna stakar ut möjliga riktningar inom både ungdomsromanen och forskningen, eller visar på nya läsarter som kan komma forskningsfältet till gagn i framtiden.
Omedelbart uppenbarar sig en spännande, inneboende konflikt: ungdomsromanens grundkitt är karaktärernas sökande efter en egen identitet, det egna jaget ska etableras och den egna kroppens autonomi ska förstärkas genom berättelsens gång. Den posthumanistiska tematiken, å sin sida, bygger på subjektets upplösning, sårbarhet, ömsesidigt beroende, och bristande kroppslig integritet. Häri ligger följaktligen en konflikt. Hur hanterar en genre, som gestaltar subjektsskapande processer, en tematik som ifrågasätter – ja, till och med dömer ut – just dessa processer? Phoebe Chen sammanfattar problemet i sitt bidrag ”Posthuman Potential and Ecological Limit in Future Worlds” som följer: Trots att ungdomsromanen påstår att den utmanar liberala definitioner av det mänskliga erbjuder den ofta inga alternativ. Snarare avvisar genren oftast möjligheterna till gränsöverskridande till förmån för att tillfredsställa den unga läsarens behov av identitet och autonomi. Den liberala humanismen smyger alltså in bakvägen och märks i hur huvudpersonen – cyborg eller inte – får tillträde till en stabil subjektsposition sina överskridande egenskaper till trots. Löftet om att lyfta upp sårbarhet och materialitet som strategier infrias alltså inte. Helt kosmetisk är ungdomsromanens relation till det posthumanistiska dock inte, vilket analyserna i antologin visar.
Antologin aktualiserar flera problemområden. Det råder stor skillnad i hur författarna använder sig av begrepp, och hur de väljer att läsa sitt teoretiska material. Skillnaderna visar på att det rör sig om ett fält i utveckling, men de olika begreppstolkningarna får följden att författarna verkar befinna sig långt ifrån en gemensam förståelse. För vad är egentligen posthumanism? Är det en tematik (cyborger, kloner, klimat, monster, magi), ett teoretiskt ramverk, en metod, ett tillstånd, en etik, eller rent av en ideologi? Artikelförfattarna ger olika svar på den frågan. De flesta verkar anse, och detta speglar antologins undertitel ”Finding Humanity in a Posthuman World”, att posthumanism både är ett tillstånd och en tematik. Tillståndet, verkar flera författare mena, pågår just nu i (den extradiegetiska) världen, och karakteriseras av att det humanistiska paradigmet, med allt vad det innebär, har kullkastats och en ny situation stiger fram – den posthumanistiska. Parallellt sker en vändning mot posthumanistisk tematik, till exempel inom just ungdomsromanen, en tematik som kännetecknas av att monster, cyborger, miljökatastrofer och gränsöverskridande varelser uppenbarar sig och utmanar tidigare uppfattningar om subjektet som enhetligt och autonomt. Paraplyet som i antologin benämns ”posthumanism” innefattar alltså flera sins-emellan motstridiga tendenser. Motstridigheten handlar om vad litteraturforskningen egentligen ska göra med den posthumanistiska teoribildningen. Ska forskarna peka på ”goda” skildringar, och därmed didaktiskt värdefulla exempel? Eller ska de utröna vari detta ”posthumanistiska” består?
En tydlig brist hos flera av artiklarna är knappheten i den teoretiska referensramen och bristen på framåtriktad dialog med densamma. Nästan alla författare refererar till Pramod Nayars översiktliga verk
En annan effekt av den bristande dialogen med teoretiska perspektiv är att ungdomsromanen som sådan indirekt avbildas som enbart samtidsspeglande och därmed reaktiv, som om det fastställts att vi nu lever i posthumanismens tidevarv, och att ungdomsboksförfattarna därefter anlagt det allmänt sanktionerade perspektivet på mer eller mindre lyckade vis. En sådan syn på genren i stort ligger latent i demonstrativa läsningar. Uppiggande i det sammanhanget är Patricia Kennons bidrag ”’Superpowers Don’t Always Make You a Superhero’. Posthuman Possibilities in Michael Grant’s Gone Series”. Kennon för fram att Grants serie, sin ”posthumanistiska” intrig till trots, bör betraktas som konservativ och normerande i förhållande till hur den avbildar kön, kroppar, funktionsvariationer och gräns-överskridanden. Liksom all annan fiktion är ungdomsromanen, oberoende av dess didaktiska syften, en sammansatt och komplicerad genre, som kan innehålla både normerande och gränsöverskridande element, både moralism och normkritik. Kennons artikel hör till de mer mångbottnade i antologin, just eftersom hon vill belysa en dubbelhet eller tvetydighet hos genren snarare än lyfta fram goda eller uppbyggliga exempel i ett enskilt verk.
En artikel som förtjänar särskilt omnämnande är Tony M. Vincis ”Posthumanist Magic. Beyond the Boundaries of Humanist Ethics in Lev Grossman’s
Också Mathieu Donners artikel ”’Open to Me. Maybe I Can Help’. Networked Consciousness and Ethical Subjectivity in Octavia E. Butler’s
Sammantaget är