I Political Economy and the Novel (2018) ger Sarah Comyn en nyanserad och delvis positiv bild av entreprenörer i vuxenlitteratur. Ett centralt verk är Ayn Rands magnum opus Atlas Shrugged (1957) där kapitalism och entreprenörer utgör motvikter till kaos och förfall. I en berömd passage, där romanens hjälte John Galt håller ett anförande i radio, beskrivs köpmannen (trader) som en symbol för alla relationer mellan moraliska människor:

Den syn på entreprenörskap som presenteras här, där själsliga värden utgör betalmedel sida vid sida med monetärt kapital, påminner om Foucaults definition av nyliberalismens homo economicus. Denna sida av diskursen är dock mindre utforskad inom barnkultur vilket sannolikt har att göra med den ambivalens exempelvis Barbro Johansson är inne på. Sarah Hardstaff ringar effektivt in fenomenet när hon skriver följande: ”while the figure of the self-interested agent maximising utility is core to neoliberal discourses of ’adultness,’ the thought of children behaving in this way provokes anxiety” (Hardstaff 48).

Diskursens dubbla måttstock har flera förklaringar, men en är 1970-talets debatt om barnkulturens syfte. I sin tongivande Skräpkultur åt barnen (1968) menar Gunila Ambjörnsson att barn utsätts för ett hårt tryck från kommersiella intressen (8–9) och i samtidsdebatten ställs ”seriös” barnlitteratur mot en kommersialiserad kultur (Allroth och Sundström 8). I en sådan kontext kom exempelvis figurer som Pippi Långstrump, med sin obegränsade rikedom, att kritiseras för att främja en ”konformistisk prestationsideologi” (Adolfsson et al. 309, 314), och Rydins diskussion av Broster, Broster! förankras i Sveriges Televisions utveckling av barn-TV (Rydin 321–323). Samtidigt har 1970-talets förment vänsterideologiska hegemoni i efterhand nyanserats i litteraturhistorieskrivningen (Widhe; Kåreland) och i diskussioner om barn-TV (Gustafsson; Janson, När bara den bästa TV:n var god nog åt barnen; Rönnberg). Kritiken mot Pippi Långstrump har ifrågasatts av barnboksforskare som Ulla Lundqvist (131) och Vivi Edström (116), medan barnfilmsforskaren Malena Janson pekar på att Broster, Broster! i sin samtid även kritiserades från vänsterhåll för att vara ”kristen och konserverande” (Janson, När bara den bästa TV:n var god nog åt barnen 26).

De julkalendrar Carlsson och Olin diskuterar härstammar från det tidiga 2000-talet, en tidsperiod med en delvis annan syn på kultur och kapitalism än 1970-talets. I svenska statens kulturmål framhävdes länge förnyelse och kvalitet som motvikt till ”kommersialismens negativa verkningar” men formuleringen ströks 2009 (Förnyelseprogram 47–48; Tid för kultur 28). Idag höjs tvärtom röster för att kultur vinner på att produceras och distribueras inom ramen för ett fungerande kapitalistiskt system (Cowen). Barn och barnkultur i relation till kapitalism vrids och vänds på inom olika forskningsdiscipliner och diskussionerna rymmer såväl positivt som negativt laddade iakttagelser.3 I rapporten Unga kvinnor och män, morgondagens företagare? (2003) fastslås att ungdomar har en ”positiv bild av företagande och att de allra flesta kan tänka sig att bli företagare” (Levin och Weström 32). Också barnkulturens skildringar av entreprenörskap har rönt viss uppmärksamhet, exempelvis argumenterar Eva Söderberg övertygande för hur protagonisten i Sara Kadefors Lex bok (2013) går från motstånd till anpassning i sitt förhållningssätt till entreprenörskap (Söderberg 35–36). Julkalendern omfattas dock inte av diskursens förändring vilket anas i Carlsson och Olins debattinlägg där de bortser ifrån att protagonisterna i Hotell Gyllene Knorren (2010) och LasseMajas detektivbyrå (2006) är positivt skildrade yrkesentreprenörer. För att föra diskussionen närmare nyliberalismens homo economicus och vidga förståelsen av begreppet entreprenörskap hämtas inspiration till analysen ur Gary S. Beckers The Economic Approach to Human Behavior (1976).

Becker tillhörde den så kallade Chicagoskolans nyliberaler, erhöll Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne år 1992 och framhävs som viktig i modifieringen av homo economicus till ekonomiskt subjekt (Foucault, Biopolitikens födelse 192, 195). Becker såg ekonomi som en överordnad metod för att förstå allt mänskligt agerande som traditionellt delats upp på olika forskningsdiscipliner (Becker 3–5). Han fastslår att:

Denna princip för mänskligt agerande har av Beckers efterföljare formulerats som summan av individens agerande utifrån hens optimering av resurser (mänskliga och/eller monetära) i syfte att uppnå ett definierat mål (Ierulli et al. 1). Utgångspunkten har kritiserats, bland andra av Niall Ferguson som menar att ”the true homo economicus – constantly aiming to maximize his utility with every transaction – remains a rarity, and to most of us rather a monstrous one” (422).

Även Beckers definition av ekonomi som en metod har ifrågasatts (se exempelvis Kay), men avsikten här är varken att verifiera eller att falsifiera dess allmängiltighet. Avsikten är att låta den fungera som en hermeneutisk ingång i syfte att undersöka entreprenörskap i vid mening. En central aspekt i Beckers modell är att mänskligt agerande mäts i relation till det utfall det har på olika typer av marknader (Becker 5). Det gör det möjligt att både diskutera entreprenörskap som yrkesarbete på en monetär marknad, men också som grund för mänsklig subjektivitet (vuxna och barns) på andra typer av marknader med andra former av kapital. I Tjuvarnas jul spelar den monetära marknaden en central roll, men frågor om ackumulation och omsättning av kapital ges såväl etiska som samhälleliga implikationer där kapitalism och entreprenörskap både kritiseras och omhuldas. I Kaspar i Nudådalen överträds en monetär diskurs och entreprenörskapet definierar protagonisten Kaspars relation både till sig själv och till sin omgivning i en tydlig gestaltning av homo economicus.

Manus till Tjuvarnas jul är skrivet av Stefan Roos och Per Simonsson som också regisserade kalendern. Protagonisten är den föräldralösa flickan Ing-Britt (Tea Stjärne) som tas omhand av Kurre (Gustaf Hammarsten) vilken senare visar sig vara hennes biologiske far. Han är dessutom medlem i den beryktade tjuvligan Klappsnapparna och ligans karismatiska ledare Madame Bofvén (Siw Carlsson) ser möjligheten att utnyttja Ing-Britt som en täckmantel för att undgå att bli tagen av ”svarthjälmarna” (polisen): ”ingen skulle misstänka att vi är ute på rövartåg om vi har en unge med oss” (Tjuvarnas jul, avsnitt 2). Ing-Britt döps resolut om till Charlie och visar sig vara en god investering eftersom hon avleder svarthjälmarna och dessutom är en lika fingerfärdig ficktjuv som sin far. Ansvaret för Charlie, en spirande romans med grannen Gerda (Elisabet Carlsson) och Charlies önskan om att få gå i skolan gör dock att Kurre så småningom vill byta marknad och leva ett hederligt liv som arbetare.

I en recension av kalendern pekar Janson på Charles Dickens som inspirationskälla och ser det som en förklaring till ”viss trubbighet i karaktärsteckningen: redan vid första anblick vet man vem som är god, vem som är ond”; Janson pekar också på hur den primära antagonisten Madame Bofvén likt Dickens karaktär Fagin i Oliver Twist (1837–38) ”styr sina korpande undersåtar med samma järnhand som höll Oliver Twist i sitt grepp” (”Julkalender med klassikerpotential”). I sina respektive första scener upprättas dock en analogi mellan Madame Bofvén och Direktörskan (Anne Kulle). Den senare tilltalar varuhusets personal medan Madame Bofvén i scenen efter, där Klappsnapparna introduceras, förmanar sina undersåtar. Deras repliker speglar varandra:

Direktörskan är en entreprenör i yrkesmässig mening medan Madame Bofvén parasiterar på en monetär marknad samtidigt som hon utgör en annan sorts entreprenör på en tjuvarnas marknad. Analogin ska dock visa sig betydelsefull, men efter första avsnittet dröjer det till avsnitt 12 innan Direktörskan återigen tar plats i narrativet. Madame Bofvén, däremot, intar en central roll redan från början.

När Charlie ska läras upp förklarar Kurre för henne att en får stjäla så länge en håller sig till Klappsnapparnas tjuvheder ”att man bara får ta av dem som är rikare än en själv” (Tjuvarnas jul, avsnitt 3). Credot, vilket för tankarna till Robin Hood och Karl-Bertil Jonsson, omfattar dock inte Madame Bofvén. Hon beskrivs av berättaren (Stefan Roos) som ”en riktig pirat”, noga med att ”behålla det finaste godset för sig själv (avsnitt 1). Allt samlar hon i sin skattkammare som hon vaktar ”likt en drake i sagorna” och där hon helst vill vara ensam när hon räknar ”sina älskade skatter” (avsnitt 1). För Madame Bofvén är ackumulation av kapital genomgående ett individuellt mål. De övriga i ligan investerar av sitt humankapital (styrka, fingerfärdighet, list) och genererar profit, men får ringa del i den eftersom det mesta och det bästa hamnar i Madame Bofvéns skattkammare. Även Direktörskan har som mål att ackumulera kapital och hon exploaterar stadens barnhemsbarn som tillverkar de leksaker hon sedan säljer, en verksamhet hon fruktar ska avslöjas (avsnitt 15; avsnitt 17). Liksom Madame Bofvén har Direktörskan en egen skattkammare, ett kassaskåp där hon förvarar sina ”raringar” (avsnitt 15). I gestaltning av girighet i kulturen är just ackumulation av kapital en central del, ibland förenat med att kapital lyfts ur sin monetära kontext och transformeras till en personlig fetisch.4

Trots att analogin mellan Direktörskan och Madame Bofvén är tydlig, finns också en avgörande skillnad beträffande deras sätt att hantera sitt kapital. Madame Bofvén varken omsätter eller fördelar kapital till de övriga klappsnapparna utan skuldbelägger dem istället genom att påpeka att hon lyft dem ur fattigdom och försett dem med ett hem (avsnitt 9; avsnitt 21). Charlie synliggör paradoxen genom att påpeka att Madame Bofvén är ”stormrik” medan de övriga klappsnapparna är ”jättefattiga” (avsnitt 9). Insikten leder till myteri inom tjuvligan och Madame Bofvén avsätts (avsnitt 21). Sedd utifrån Beckers metod framstår hennes strategi i slutändan som ineffektiv så till vida att hon inte förmår maximera sina resurser för att uppnå sitt mål. Det skiljer henne från Direktörskan som omsätter delar av sitt ackumulerade kapital. När Kurre bestämt sig för att bli hederlig är det hos henne, på stadens varuhus, som han får anställning som varuhustomte. Direktörskan förklarar att hans uppgift är att få barnen att köpa julklappar så att varuhuset kan gå med vinst. I en sagobok han ska läsa ur finns det för varje saga ”en passande leksak inne på barnavdelningen” (avsnitt 12). Kommersialisering av tomten kan naturligtvis förstås som konsumtionskritik, men det centrala i sammanhanget är hur Kurres investering av sitt humankapital denna gång genererar utfall. Tack vare Direktörskans omsättning av kapital får han lön, kan till skillnad från förut ställa mat på bordet och även köpa en docka i present till Charlie (avsnitt 12).

Att Tjuvarnas jul inspirerats av Dickens kan även kopplas till A Christmas Carol (1843) där Dickens tecknar Ebenezer Scrooge som tvångsmässig samlare av kapital, en skildring som inledningsvis gör karaktären till en karikatyr renons på mänsklighet (Pepetone 17). Scrooges trolovade motiverar sitt beslut att lämna honom med orden: ”I have seen your nobler aspirations fall off one by one, until the master-passion, Gain, engrosses you” (Dickens 48). Enligt Andrew Smith är dock Scrooges egentliga brott inte att han är kapitalist utan att han är en dålig kapitalist som enbart ackumulerar kapital. Hans botgöring består i att återföra kapital i cirkulation för att därigenom bli en god kapitalist (Smith 38). Sett i relation till detta fungerar Direktörskan som en god kapitalist så till vida att hon återinvesterar kapital och genom det också banar väg för Kurre att ta sig ur tjuveriet för att leva ett hederligt liv.

Ur en etisk synvinkel gör sig både Direktörskan och Madame Bofvén skyldiga till grova överträdelser för att maximera sin profit. Den förra utnyttjar barnhemsbarnen och den senare stjäl och hotar. Kurre konstaterar att Madame Bofvén är ”lika ondskefull som Direktörskan” (avsnitt 21), och ur ett etiskt perspektiv har utsagan fog för sig. I relation till de båda karaktärernas entreprenörskap på sina respektive marknader haltar emellertid jämförelsen. Det som fäller Madame Bofvén är att hon inte återinvesterar av sitt kapital för att motivera sina undersåtars fortsatta arbete; de saknar till slut inCITament för att fortsätta stjäla åt henne. Direktörskan cirkulerar kapital och det är inte förrän hon upphör att göra detta som hon i sin tur faller. När Kurre får veta att barnhemsbarnen arbetar som slavar bestämmer han sig för att stjäla Direktörskans pengar och ge dem till barnen. Han och Charlie lyckas ta sig in på Direktörskans kontor och lägga beslag på pengarna, men hon avslöjar dem och tilltvingar sig sedelbuntarna under hot. Hon trycker dem mot sin barm med orden ”[m]ina älsklingar, åh mina älsklingar, kom till mamma” (avsnitt 23). Samtidigt triumferar hon över vilken utdelning hennes plan gett henne, men råkar då avslöja sig för poliskommissarie Lönnroth (Jonas Hellman-Driessen) som följt efter Kurre och Charlie. Kurre vädjar om att hon ska ställa allt till rätta genom att ge pengarna till barnhemsbarnen men istället slänger hon pengarna i den öppna spisen med orden: ”Om inte jag får dem, ska ingen annan ha dem heller” (avsnitt 23).5

När Direktörskan bränner upp pengarna agerar hon irrationellt sett i relation till Beckers metod. Enligt honom utmärks ett rationellt beteende av konstant maximering av fungerande resurser (Becker 153), men Direktörskan bränner bokstavligt talat sina resurser. I början av kalenderns sista avsnitt beklagar sig stadens borgmästare (Bengt Krantz) för kommissarie Lönnroth och konstaterar att det saknas medel i stadens budget för fortsatt drift av barnhemmet (Tjuvarnas jul, avsnitt 24). Direktörskans irrationella agerande har med andra ord givit upphov till ett monetärt underskott. Becker betonar dock att irrationellt beteende inte nödvändigtvis hotar marknader som tvärtom har förmåga att hantera och svara på det för att därigenom fortsätta att fungera (Becker 154, 166–168). I Tjuvarnas jul blir svaret besparingar vilket dock gör situationen osäker för barnhemsbarnen. Dessutom inleds det sista avsnittet med att samtliga av kalenderns huvudkaraktärer hänger löst: Kurre och de övriga klappsnapparna sitter i fängelse, Charlie riskerar att bli omhändertagen och Gerda har hamnat på fattighuset. Direktörskans irrationella beteende skapar därmed inte bara ett monetärt utan också ett dramaturgiskt underskott som gör att ett lyckligt slut framstår som avlägset.

Strax efter borgmästarens hyllning till Lönnroth uppenbarar sig Gerda på platsen och vädjar om nåd för Kurres och Charlies räkning. Hon blir bönhörd, Kurre benådas och återförenas med Charlie varefter han friar till Gerda. Madame Bofvén visar sig dock ha försvunnit, men Charlie lovar att locka fram henne så att polisen kan fängsla henne. När Charlie får syn på Madame Bofvén ändrar hon sig dock och på polisens fråga om hon sett något svarar Charlie: ”Nej, bara en gammal råtta. Först blev jag rädd för den, men nu tycker jag bara synd om skrället” (avsnitt 24). Madame Bofvén, reducerad från drake till råtta, tillåts fly mot löfte att aldrig visa sig i staden mer. Innan hon flyr ger hon dock Charlie nyckeln till sin skattkammare: ”Jag kommer antagligen att ångra mig, men det är ju ändå julafton. Här är en julklapp till barnhemsbarnen” (avsnitt 24). Hennes beteende är på sätt och vis irrationellt eftersom hon inte har något att vinna på sin handling då Charlie redan gett henne möjlighet att fly. Hennes gåva återställer dock monetär balans och räddar således till sist även barnhemsbarnen. I slutscenen summerar berättaren:

Madame Bofvéns kapital väger också upp det återstående dramaturgiska underskott som knutits till barnhemsbarnen och det sker genom återinvestering av kapital. Kalenderns lyckliga slut är därmed en följd av kapitalcirkulation. När Direktörskan går från god till dålig kapitalist träder Madame Bofvén in och resultatet av hennes entreprenörskap på tjuvarnas marknad utgör den finansiella grundbulten för fortsatt cirkulation på en monetär marknad. Både Direktörskan och Madame Bofvén skildras som tveklöst antagonistiska, renons på moral, men de skiljs åt av sin respektive förmåga eller oförmåga att cirkulera kapital. Just den aspekten visar sig avgörande för protagonisternas utveckling från tjuvar till entreprenörer i yrkesmässig mening.

Manus till Kaspar i Nudådalen författades av Frida Boëthius, Pernilla Oljelund, Hans Rosenfeldt och Mikael Engström och baserades på delar av den sistnämndas romaner om Kaspar. För regin stod Åsa Kalmér och Maria Weisby och kalendern mottogs väl även om några föräldrar upprördes av förekomsten av svordomar (Stenudd 152). Bengt Forslund beskriver kalendern som en underhållande serie om ”ont och gott, snällt och elakt” och i antagonistrollen identifierar han ”en osympatisk och gnidig handelsman, Atom-Ragnar, spelad av Johan Ulveson” (101). Kalenderns primära antagonist är dock Nudådalens starke man Åke Åhman (Leif Andrée) som vill vräka protagonisten Kaspar (Axel Zuber) och dennes morfar (Per Oscarsson) från deras hus för att uppföra ett hotell på marken. Kalendern skulle med andra ord passa väl in på Carlsson och Olins lista över negativt skildrade yrkesentreprenörer, men här finns också positiva exempel såsom yrkesfiskaren och uppfinnaren Perols Erik (Sven Wollter). Kalendern handlar om Kaspar och hans vän Lisa (Liselotte Bramstång), som försöker hindra Åhman från att vräka Kaspar och morfar, men en viktig bihandling är Kaspars planering inför julafton då han hoppas få så många julklappar som möjligt av tomten.

När Kaspar och Lisa tror sig ha förorsakat en lavin oroar sig Kaspar för huruvida han kommer att få några julklappar alls. Lisa föreslår att Kaspar ska utföra goda gärningar för att väga upp för lavinen och tillsammans bygger de en tomtometer. Denna är ett mätverktyg som består av en träplatta på vilken Kaspars önskelista står till vänster, rangordnad från 1 till 10 där det han önskar sig mest (en CD-spelare) står högst upp. Till höger finns en flyttbar pil och för varje bra sak Kaspar gör under dagen får han flytta upp pilen ett steg. När julafton kommer är det dags för bokslut: det pilen då pekar på samt allt under får Kaspar i julklapp. Hans individuella mål är således att erhålla största möjliga mängd julklappar och för att uppnå det omsätter han sitt humankapital.

Tomtometern definierar i och med andra avsnittet kalenderns fortsatta dramaturgi där varje avsnitt slutar med att Kaspar summerar dagen, reflekterar över sina handlingar varefter han flyttar pilen upp och/eller ner utifrån handlingarnas specifika utfall. Han tillämpar tomtometern på sitt eget sätt att vara och exemplifierar därmed det som Foucault beskriver som självteknologier där den enskilde verkar på sig själv, sin kropp, sina tankar och sitt uppträdande i syfte att omvandla sig själv för att uppnå ett visst tillstånd av tillfredsställelse; tillsammans med maktteknologier, vilka objektifierar subjektet, konstruerar självteknologier subjektivitet (Foucault, ”Självteknologier” 263). Kaspars dagliga bokslut förankrar hans självteknologier i en ekonomisk diskurs och befäster hans status som homo economicus samtidigt som han värderar sina handlingar som plus eller minus i relation till en utpräglat utilitaristisk värdeskala.

Grunden för utilitaristisk moral är, enligt John Stuart Mill, nyttan eller principen om största möjliga lycka varför handlingar värderas utifrån deras förmåga att främja lycka eller förhindra smärta (13–14). För Kaspar är den kvantitativa aspekten betydelsefull, något som märks när han summerar den dag då han fäst ett knippe heliumfyllda ballonger i Atom-Ragnars plastgran som denne ställt utanför sin butik. Att granen är av plast har väckt ont blod i byn, och det får också till följd att ballongerna tar med sig granen och seglar iväg. Kaspar summerar:

Den tydliga plus- och minusräkningen grundas i en kvantitativt fokuserad utilitarism där bybornas glädje trumfar Atom-Ragnars ilska. Karakteristiskt för Mills utilitarism är emellertid att han till skillnad från föregångare som Jeremy Bentham också betonar den kvalitativa aspekten i lyckan. Det är, med Mills ord, ”better to be a Socrates dissatisfied than a fool satisfied” (18). Kaspar rör sig mellan det kvantitativa och det kvalitativa, såsom när han gör bokslut efter att ha iscensatt några hyss under årets julspel. Somliga i publiken skrattar, men morfar förklarar för Kaspar att andra blev ledsna eftersom de ser julspelet som något viktigt. Kaspar summerar:

Lisas glädje väger tungt här, så tungt att Kaspar tror sig kunna väga upp tomtens (och Guds) eventuella ogillande; det genererar visserligen inte plus på kontot, men heller inte minus.

När Kaspar gör bokslut värderar han inte bara det han gjort utan ibland också det han inte gjort, framför allt om det senare skulle ha genererat ett negativt utfall om handlingen ägt rum. Det innebär att han ibland flyttar upp pilen då han avstått från att göra något, som när han belönar sig för att inte ha rövat bort Agneta Åhmans (Christine Floderer) hund (avsnitt 15). Tomtometerns inflytande är starkt och styr inte enbart Kaspars handlingar utan också hans tankar som föregår eller inte föregår handlingarna. Detta framgår redan när Kaspar för första gången använder tomtometern:

Kaspar ser en diskrepans mellan intentioner och handlingar, men han ger sig också minuspoäng för att det visserligen var Lisa som sa ”skithög” men han själv tänkte det. Mönstret återkommer när morfars syster Karin (Harriet Andersson) anlänt till Nudådalen och vänt upp och ner på tillvaron. Kaspar önskar att allt skulle vara som vanligt, bara han och morfar, ”[f]ast det är inte så snällt att tänka så. Jag ska försöka tänka att jag är glad att hon är här”, varefter han flyttar ner pilen på tomtometern ett steg (avsnitt 19). Tomtometern fungerar som en ställföreträdande symbol för tomten som, enligt Kaspar ”vet allting” (avsnitt 2), och får därigenom en påtagligt disciplinerande funktion som entreprenöriell maktteknologi vilken styr hans självteknologier i en specifik riktning.

Trots att Kaspars självteknologier ofta handlar om att ”göra bra saker” är hans mål materiellt. Syftet med tomtometern är att värdera omsatt humankapital men också att disciplinera fortsatt investering för att maximera utfall (det vill säga maximalt antal julklappar). Mot slutet av kalendern sker dock en modifiering av Kaspars individuella mål, och den sker efter att hans vän Isabell (Gunnel Lindblom) dött och Kaspar oroar sig för att morfar också ska dö. Denne lovar att låta bli och Kaspar konstaterar den kvällen att ”[j]ag behöver inga julklappar. Jag har morfar[.] […] Och då behöver jag inget mer” (avsnitt 18). Den materiella aspekten skjuts i bakgrunden, men utifrån Beckers teori har Kaspar enbart skiftat marknad utifrån ett fokus på andra värden. Humanitärt värde har ersatt materiellt värde, men likafullt belönas Kaspar med materiellt utfall på julafton. Berättaren (Shanti Roney) förkunnar att Kaspar fått ”nästan allt han önskade sig. Mycket mer än tomtometern visade i alla fall” (avsnitt 24). Tomtometern har, med andra ord, bidragit till att Kaspar konstruerat sig själv som en homo economicus utifrån en utpräglat ekonomiskt metod. Han är ingen entreprenör i yrkesmässig mening men utgör, i linje med Foucaults ord, sitt eget kapital och sin egen inkomstkälla. Varje handling och varje tanke vägs, mäts, bokförs och, som det visar sig, belönas.

Rydins samt Carlsson och Olins kritik av julkalendrarnas entreprenörer har onekligen visst fog för sig. Direktörskan i Tjuvarnas jul framstår som både sinister och hotfull, en arvtagare till de penninghungriga lurendrejare Rydin identifierar i Broster, Broster! Likafullt finns utrymme för nyansering. Arbetet på varuhuset blir Kurres inträdesbiljett till den hederliga världen vilket möjliggör kalenderns lyckliga slut. När Direktörskan till slut blir vad Smith benämner som ”en dålig kapitalist” investeras Madame Bofvéns kapital och garanterar fortsatt entreprenörskap på en monetär marknad. Återigen är det på sin plats med en parallell till Dickens A Christmas Carol vilken, som Smith pekar på, kritiserar ekonomisk individualism samtidigt som den framhäver ekonomisk aktivitet som problemets lösning (Smith 2).

När det gäller Madame Bofvéns återinvestering får dock sägas att den bär spår av omfördelningspolitik eftersom stöldgodset inte återbördas till dess ursprungliga ägare utan återinvesteras i det allmänna. Huruvida det ska förstås som ett pläderande för ekonomisk utjämning eller en ironisk kritik av skatteuttag (eller båda) får dock i sammanhanget förbli osagt. Både Direktörskan och Madame Bofvén kan med fördel skrivas in i girighetens persongalleri. Kalendern i sin helhet visar däremot på mer mångtydighet och ambivalens där också förment onda karaktärers handlingar skapar ett positivt utfall. För Kaspar i Kaspar i Nudådalen utgår entreprenörskapet från ett utpräglat materiellt mål, men han rör sig både inom och utanför en monetär marknad. Hans självteknologier konstruerar en subjektivitet där ekonomi som metod ingående internaliseras i syfte att styra och värdera tankar och handlingar i en mänsklig bokföring. Han är i sanning sin egen entreprenör och förvaltar sig själv som kapital vilket gör att han mer än någon av kalenderns yrkesmässiga entreprenörer förkroppsligar homo economicus.

Sammantaget utgör de negativt gestaltade entreprenörer som uppmärksammats i Sveriges Televisions julkalender genom åren enbart en sida av myntet. I både Tjuvarnas jul och Kaspar i Nudådalen framträder en annan sida som visserligen inte omintetgör en kritisk diskurs men synliggör ambivalens. För att få syn på den är det emellertid viktigt att inte ensidigt fokusera yrkesmässiga entreprenörer utan tvärtom omfatta entreprenörskapets vidare betydelse i vårt samhälle, där nyliberalismens homo economicus är ett utbrett fenomen. Därigenom blir det också möjligt att föra en nyanserad diskussion om vilka föreställningar om entreprenörskap som barnkulturen ger uttryck för.