Det stora intresset för att belysa socialt utsatta grupper i barn- och ungdomslitteraturen kan härledas till en samtida politisk och massmedial debatt kring social utsatthet, vilken dels handlat om barnfattigdom, dels om hemlöshet, tiggare och EU-migration. De bilderböcker jag undersöker går på olika sätt i dialog med dessa samtida problemområden. De deltar i debatten, kommer med förslag på lösningar och visioner inför framtiden. Låt mig presentera två exempel från den politiska kontext som bilderboken refererar till.

2008 presenterade Vänsterpartiet Västerås en motion för en utredning av omfattningen av barnfattigdomen i kommunen. Motionen fick bifall och resulterade i rapporten ”Har du inga gummistövlar?” (2010). Det visade sig att 13 % av barnen i kommunen levde i ekonomiskt utsatta familjer, det vill säga familjer med låg inkomststandard och/eller som fått försörjningsstöd någon gång under det gångna året. De ekonomiskt utsatta barnen saknade emellertid för det mesta varken tak över huvudet eller mat på bordet. Deras fattigdom tog sig istället uttryck i att till exempel tvingas stanna hemma från skolutflykten eller gå utan gummistövlar då det regnar (”Har du inga gummistövlar?”). Rapporten fick stor spridning och gummistövlarna blev något av en symbol för barnfattigdomen i Sverige, de finns gestaltade i både Veckan före barnbidraget och Tova-Li och sommarlovet.

Under samma period har även tiggeri, och då framför allt socialt utsatta EU-medborgare som tigger, uppmärksammats och debatterats på bred front i Sverige (Wallengren och Mellgren 8–12). Tonen har varit hård, till exempel lydde en slogan på Sverigedemokraternas valaffischer 2014: ”Stoppa det organiserade tiggeriet”. Kampanjen slogs upp i Stockholms tunnelbana och kritiserades hårt för sin verklighetsförfalskning av bland annat Stockholms Stadsmission. ”SD har valt ut samhällets mest diskriminerade och marginaliserade grupp individer att basera ett direkt felaktigt kampanjbudskap på”, skrev de på sin hemsida (”SD:s valaffischer ren lögn”). Flera arbeten med varierande perspektiv på temat publicerades också. Några exempel utgörs av Rola Brentlins och Aaron Iraelsons Vi kallar dem tiggare (2014), om svensk antiziganism och övergrepp mot romer, reportageböcker som Stefan Gurts Ni inger dessa människor hopp. En berättelse om tiggarna och några som hjälper dem (2015) och Gert Gelottes En slant i muggen – och sedan? (2016), Stanislav Emirovs populärvetenskapliga Varför tigger romer? (2016) eller Sveriges Televisions uppmärksammade dokumentärserie Vi kallas tiggare (2016).

Svensk politik har under 2000-talet rört sig åt höger samt mot en ökad främlingsfientlighet. 2010 kom Sverigedemokraterna in i riksdagen och under de följande åren har flertalet nyhetsmedier rapporterat om ett hårdnat och polariserat debattklimat.4 Den samtida bilderboken befinner sig därmed i ett politiskt klimat där det, likt under det kalla krig som Mickenberg beskriver i Learning from the Left. Children’s Literature, the Cold War, and Radical Politics in the United States (2006), finns mycket att vinna på att använda bilderboken som medium för politiska samtal. Den är en artikulering av olika diskurser, till exempel kring fattigdom, barn och barns rättigheter, vilka ibland används konventionellt, ibland kreativt. Det gör att den som medium har en, som Reynolds påpekar, ”transformativ energi”. Den kan i bästa fall uppmuntra läsare till att engagera sig i idéer, frågeställningar och företeelser från nya perspektiv, en process som bereder vägen för förståelse, uppvaknande och förändring (Reynolds 1).

Samtidigt förhåller sig den samtida bilderboken också till en lång tradition av barnlitterära skildringar av ekonomiskt utsatta människor i Sverige. Warnqvist menar att den svenska barnboken är ”känd för att både spegla samhällsutvecklingen och att befinna sig i dess framkant” (24). Historiskt har den på olika sätt korresponderat med samtida debatt och syn på barn, uppfostran och rättigheter. Redan kring sekelskiftet 1900 kritiserades barnboken för att enbart skildra barn från de högre samhällsklasserna (Zweigbergk 249), eller som författaren och litteraturkritikern Gurli Linder uttryckte det i skriften Våra barns nöjesläsning (1902): ”öfverklassens barn” (19–20). Laura Fitinghoffs retrospektiva roman Barnen ifrån Frostmofjället (1907), om en grupp föräldralösa barn på vandring genom Norrland, kan läsas som ett slags svar på kritiken (Edström 17).

Gestaltningar av fattigdom har sedan dess fortsatt att sätta sin prägel på den svenska barnlitteraturen. Astrid Lindgrens Rasmus på luffen (1956) och Sunnanäng (1959), Martha Sandwall-Bergströms serier om Kulla-Gulla (1945–1951) och Majken (1952–1954) samt Katarina Taikons Katitzi-böcker (1969–1980) är några klassiska exempel på kapitel- och ungdomsböcker med socioekonomiska skillnader som huvudtema. Olika motiv länkade till fattigdom var därtill en framträdande del av 1970-talets vänsterpolitiska barn- och ungdomslitteratur och teater, inte minst den som utspelar sig i miljonprogrammets nya höghusförorter (Widhe; Wistisen; Helander) samt av det sena 1900-talets ungdomsroman och ”idyllfobi” (Svensson 275) eller för den delen dramatikern Suzanne Ostens 1990-talsproduktion (Brinch).

Idag är sociala skillnader ett centralt tema i fantastik som Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs Engelforstrilogi (2011–2013), dystopier som Lizette Edfeldts Brännmärkt (2017) och inte minst i den samtida ungdomslitteraturen där författare som Åsa Anderberg-Strollo, Ulrika Lidbo och Mats Berggren under 2000-talet skrivit om ekonomiskt utsatta ungdomar. Inom seriekonsten kan Sara Olaussons Felicia (2014) – skapad tillsammans med romska migranten Felicia Iosif – och Hanna Gustavssons Iggy 4-ever (2015) lyftas. Också inom samtida svensk barnteater har fattigdom slagit igenom som ett viktigt motiv under de senaste åren, Johanna Emanuelssons 95 procent är ett totalt j***a mörker (2013), Rasmus Lindbergs Det finns inga fattiga barn (2015) och Alma Lindés Fyra spänn City (2018) för att nämna några.

Framställningen av barnfattigdom i 2010-talets bilderbok befinner sig i skärningspunkten mellan två diskurser, en kring fattigdom och en kring barns rättigheter. Den första är befäst med fördomar och stereotyper, av typen fattiga är lata, slarviga och smutsiga (Swärd 38–42), medan den andra framhäver allas lika värde och rätt. Det är tydligt att bilderboken till viss mån kommunicerar en föreställning producerad av Rädda Barnen och andra liknande aktörer.

Det finns flera sätt att mäta barnfattigdom (Rauhut 17), men Rädda Barnen utgår i sin årliga rapport Barnfattigdom i Sverige (2002–) från en definition, vilken kan kallas ett ”absolut fattigdomsmått” alternativt ”relativ fattigdom”. Det innebär att den anpassas efter sammanhang så att inkomster under en platsspecifik miniminivå räknas som fattigdom (Barnfattigdom i Sverige 6). Den stödjer sig på FN:s Barnkonvention, artikel 27, där man ”erkänner varje barns rätt till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling” (”Barnkonventionen”).

I linje med Rädda Barnens definition beskrivs barnfattigdom som en oförmåga att kunna konsumera som majoriteten. Ur det perspektivet finns en stor skillnad mellan gestaltningen av fattiga i äldre barnlitteratur och den idag. I verk som Barnen ifrån Frostmofjället och Rasmus på luffen står bristen i centrum, avsaknaden av ett hem, av mat och hela kläder. I den samtida bilderboken definieras medellöshet snarare som relativ och som ett slags utanförskap, att inte få äta och göra detsamma som majoriteten svenska barn (Nordenstam 313). Bestämningen placerar bilderböcker som Veckan före barnbidraget, Hemma hela sommaren, Hemma hos Harald Henriksson och Tova-Li och sommarlovet i en samtida rättighetsdiskurs, det vill säga en modern föreställning om barns rättigheter och lika värde. Utifrån FN:s syn på barns rättigheter är ett par trasiga gummistövlar eller en utebliven semesterresa ett problem för svenska barn av idag.

I alla de fyra undersökta bilderböckerna finns typiska skildringar av modern svensk barnfattigdom. Ett tydligt försök att gestalta fattigdomen som relativ finns i Veckan före barnbidraget där familjen ger sin sista femma till en tiggande EU-migrant, det vill säga någon som har det sämre. Vidare tematiserar såväl Hemma hela sommaren som Tova-Li och sommarlovet att inte ha råd att åka bort på semestern. Båda verken visar på billigare alternativ som att cykla ut i skogen, tälta eller bygga en koja.

Även i gestaltningen av mat bekräftas föreställningen om fattigdom som relativ. Inget av barnen i mitt material tvingas någonsin gå hungriga men maten, och framför allt bristen på god mat, spelar likväl en viktig roll i berättelserna. I Veckan före barnbidraget får modern söka i garderober och byrålådor efter småpengar till att köpa lördagsgodis, till middag serveras ”korv och makaroner” utan korv men med ketchup eller soppa på ärtor och potatis kallad ”Enveckakvartillbarnbidragetsoppa”. På ett uppslag i Tova-Li och sommarlovet letar mamman igenom köket i jakt på mat, även här serveras det slutligen makaroner med ketchup. Här kan man dock se hur motstridiga uppfattningar om den fattiga är verksamma. Snabbmakaroner står för onyttiga snabba kolhydrater och lathet, två saker som ofta ingår i en stereotyp bild av socialt utsatta människor (Swärd 38–42). I uppföljaren Hemma hela sommaren presenteras dock en motsatt bild av mammans hushållningsförmåga, vilken nyanserar framställningen. När familjen under en tältutflykt fått slut på mat bakar hon ”nässelpizzor över elden och blandar till en maskrossallad”.

Utöver att argumentera för en delvis modern syn på barnfattigdom har bilderböckernas gestaltning av temat en sak till gemensamt: Kombinationen av två semiotiska system uppmuntrar till engagemang och utveckling av synen på armod (jfr Reynolds 16–17). Allra tydligast framträder viljan att transformera läsaren i Brandelius och Dackenbergs något annorlunda gestaltning. Hemma hos Harald Henriksson kan nämligen läsas på två sätt. På första sidan konstaterar berättarjaget – en flicka – att det är ”en rolig dag” för att hon ska få åka till Harald Henriksson. Sedan skildrar Brandelius text hur hon och Harald leker. På illustrationerna syns emellertid hur mamman samtidigt städar. På uppslaget där barnen leker kurragömma syns hon bära en dammsugare uppför trappen, när dottern ”leker jaga med Felix” står hennes mamma iklädd gula plasthandskar och häller rengöringsmedel i en hink. Det är med andra ord inget vanligt besök utan en städerska som tar med sig barnet till sitt arbete. Kommunikationen mellan text och bild gör det möjligt för läsaren att upptäcka och förstå en komplex ekonomisk och klassrelaterad relation (bild 2).

Bilderna fyller en viktig funktion i sammanhanget. Ekmans illustrationer i Veckan före barnbidraget är fyllda av små detaljer som konnoterar fattigdom. På familjens köksbord står tre värmeljus på en vanlig tallrik och bredvid ligger rabattkuponger och vita fönsterkuvert – de signalerar räkningar och brev från myndigheter och finns avbildade på hela sex ställen i boken. Mamman äger en bil men har inte råd med bensin och får därför ta cykeln, som på omslagsillustrationen har rostig kedja. Dackenbergs avskalade akvarellbilder i Hemma hos Harald Henriksson innehåller också de flera detaljer som vittnar om social skillnad. Höghus kontrasteras mot villor, en vattenkanna från IKEA mot eleganta schampoflaskor och ett fällbart antikt alrotsbord. Bilddetaljerna uppmuntrar läsaren att själv reflektera över, upptäcka eller känna igen fattigdomens uttryck. De två illustratörerna förmedlar emellertid två disparata bilder av fattiga barns hemmiljö. Ekmans illustrationer bekräftar fördomar om slarv och smuts (Swärd 38–42), medan Dackenberg skildrar ett minimalistiskt men välordnat hem.

I Hemma hos Harald Henriksson finns ett moraliskt dilemma gestaltat som även det sporrar läsaren till eftertanke. Berättelsen utgår från barnets perspektiv och ställer Haralds många leksaker i centrum av orättvisemotivet. På väg till Harald har mor och dotter passerat en leksaksaffär där det står en Transformersdocka i fönstret. Texten lyder: ”Det jag önskar mig mest av allt i hela världen är den där Transformers-gubben. Men jag vet att den kostar jättemycket pengar. Så jag tjatar inte ens.” I ett garderobsliknande rum hemma hos Harald hittar berättarjaget sedan en ”jättestor säck med leksaker”. Illustrationen visar ett mörkt rum fyllt med saker, en träningscykel och vikter, tomma kassar och kläder. I vad som ser ut som en svart sopsäck ligger en likadan Transformersdocka tillsammans med flera andra figurer. Brandelius text kommenterar inte upptäckten men på väg hem på tunnelbanan erkänner berättarjaget gråtande att hon stulit dockan.

Likt verkets dubbla berättelse eller illustrationernas detaljer uppmanar stölden till en reflektion kring barns rättigheter som inte alltid ryms inom ramarna för en samtida rättighetsdiskurs. Det lämnas åt läsaren att ta ställning till om det var rätt eller fel att ta dockan. Genom att utgå från illustrationernas tydliga gestaltning av den materiella skillnaden mellan de två barnen framträder det orättvisa i att det ena barnet har så mycket och det andra så lite. Stölden kan då läsas som en kritik eller ett slags naivt motstånd mot rådande förhållanden. Sista uppslaget skildrar hur mor och dotter säger god natt: ”När mamma ska natta mej så frågar jag om hon är arg på mej. Mamma tittar på mej jättelänge. Sen säger hon: Nej, jag är inte arg på dej” (Brandelius). Mammans svar kan tolkas som att barnet saknar skuld i situationen och bekräftar då tanken att stölden delvis var berättigad.

Även i de gestaltningar av tiggare och hemlösa som finns i Tilly som trodde att, Prinsessan Victoria, Annalisa och födelsedagspresenten, Vi letar skatt och Pejjes många frågor, artikuleras olika diskurser. De maktstrukturer som påverkar relationen mellan barn och tiggare såväl upprätthålls som ändras i verken. Hemlöshet är ett centralt motiv inom barnlitteraturen, såväl historiskt som idag och inte minst i de så kallade dit-och-tillbaka-äventyren där barnprotagonister erfar en period av äventyr utom hemmet för att sedan återvända (Nodelman och Reimer 184–217). Hemlösheten blir där till en del av en frigörelseprocess (Wistisen 197–200). I den typen av berättelser är det emellertid barnprotagonisterna själva som är hemlösa till skillnad från i mitt material där barn istället möter socialt utsatta människor. Reimer menar att ungdomslitterära berättelser med hemlösa huvudpersoner fyller två funktioner: För det första lär de unga läsare att förstå hemlöshetens premisser, för det andra går det att förstå de hemlösa gestalterna på en mer abstrakt nivå, som exempel på alternativa sätt att existera och leva i det moderna samhället (Reimer 3; Wistisen 198).

Syftet med hemlöshetsmotivet i de fem bilderböckerna är endast i viss utsträckning detsamma. Det används inte för att gestalta frigörelseprocesser utan vill istället visa på en närhet mellan barns och hemlösas position i samhället, vilket kan tolkas som ett inlägg i den pågående politiska tiggeridebatten. Barns möte med hemlösa tiggare är i de fem verken uteslutande positivt gestaltat och inriktat på att främja identifikation. Den solidaritet mellan människor som Nordenstam iakttar är särskilt stark mellan barn och hemlösa (320). Pejjes många frågor är till exempel utgiven i samarbete med Stockholms Stadsmission just för att skapa en ökad förståelse för tiggande socialt utsatta EU-medborgare hos barn. Den utgår från kampanjen ”Prata med barnen” där bland annat barns frågor om tiggeri samlats in och besvarats. Också i Annalisa och födelsedagspresenten ges tydliga förklaringar till varför det för vissa är nödvändigt att tigga. Samtliga bilderböcker rör sig inom ramarna för en rättighetsdiskurs och barnprotagonisterna försöker genomgående hjälpa de socialt utsatta människor de möter.

Samtidigt likställs barnen också i illustrationerna med de hemlösa vuxna – ett undantag utgörs av Prinsessan Victoria där klass istället synliggörs via kontraster (Nordenstam och Hermansson 111). I Pejjes många frågor, Vi letar skatt och Tilly som trodde att befinner sig barnprotagonisterna ofta i ögonhöjd med tiggande EU-migranter och i de två sistnämnda liknar de därtill varandra. Tilly har samma hår och mössa som den tiggande man hon möter och i Vi letar skatt finns ett uppslag där barnets vardag fungerar som en spegling av de hemlösas. Till vänster syns barn i en rutschkana omgiven av barn, till höger ett tältläger fyllt av människor. Två av barnen har samma färg på mössor och jackor som två av gestalterna i tältlägret. Samtidigt nyanseras framställningen av illustrationer där barnen befinner sig i trygga hemmiljöer. Första uppslaget i Tilly som trodde att består till exempel dels av en panoramabild av Tillys kvarter, där den hemlöse mannen syns sitta ensam på trottoaren, dels av Tillys ombonade barnkammare.

Ett intressant exempel finns i Vi letar skatt där illustratören Pettersson utnyttjar bildens specifika möjligheter för att först belysa och sedan ändra på maktrelationen tiggare-barn-vuxna/föräldrar. I rimmad text skildras hur berättarjaget möter en tiggande kvinna, kallad ”Tanten”, utanför mataffären. På ett uppslag är det stående barnet och den sittande kvinnan vända mot varandra. Deras huvuden är i jämnhöjd och profilerna slående lika: båda har uppnäsa, leende mun och gula kläder. På nästa sida har barnet satt sig tätt intill kvinnan. Hen ser på henne och texten lyder: ”Folk skyndar förbi, men få av dem ger. / Det känns nästan som att de inte ser.” Budskapet bekräftas av illustrationen där en mängd människor på språng svävar över de två sittande figurerna utan att se dem. Sedan dras barnet bort från kvinnan av sin mors arm, som sticker ner från uppslagets övre högra hörn. Greppet accentuerar ytterligare samhörigheten mellan barn och hemlösa samtidigt som det visar på vuxenvärldens dominanta position (bild 3).

Det offentliga rummet är en kontext fylld av sociala hierarkier och exkluderande processer, dels för de grupper som försörjer sig genom okonventionella medel, såsom att bedriva tiggeri, dels för barn (Westin et al.; Wistisen 35). Dessa uteslutningsprocesser används i mitt material för att accentuera närheten mellan barn och hemlös. Eftersom stora delar av det offentliga stadsrummet är kodat som ett rum för konsumerande och arbetande vuxna är också barn underordnade i gaturummet, vilket gör motivet barn och hemlösa lämpligt för gestaltningar av barns förhandlingar av makt. Genom att hjälpa någon som befinner sig längre ner på det offentliga rummets sociala skala framstår barnet som starkt och duktigt (Nordenstam och Hermansson 112). Till exempel beslutar sig protagonisten i Vi letar skatt för att försöka hjälpa kvinnan genom att följa med henne på skattjakt: ”Vi letar skatt överallt, jag och min tant.” Skildringen går att läsa som att barnet hjälper kvinnan att tigga. Texten öppnar för en läsning av de pengar hon tigger ihop som en form av skattepengar, vilka hjälper en utsatt grupp i samhället. Återigen artikulerar bilderboken ett slags rättighetsdiskurs, vilken förespråkar att de svaga, såväl barn som vuxna, har samma rättigheter som privilegierade medborgare (Widhe 26).

Sammantaget förmedlar verkens hemlöshetsmotiv en diskussion kring barns makt-maktlöshet och kompetens-oförmåga. Det är inte alltid barnprotagonisterna har vuxenvärldens stöd. Protagonisten i Prinsessan Victoria hjälper Victoria bakom sin fars rygg. Tilly vill ge pengar och sina egna vantar åt en hemlös man men hennes mamma säger nej. Hon reflekterar sedan över varför man inte hjälper mannen när ”minsta unge” vet att man ska hjälpa andra (Staaf). Boken tar med andra ord upp glappet mellan diskurser kring barndom och godhet samt kring tiggeri och hemlöshet. Även om alla de verk jag behandlat ovan innehåller ett budskap om medmänsklighet och solidaritet presenterar de olika förslag på vägar ut ur hemlöshet och fattigdom. Till exempel innehåller Annalisa och födelsedagspresenten en typiskt liberal lösning. Den tiggande Sonia får arbeta i ett privat växthus som Annalisas föräldrar äger. Detta lyckliga slut skulle i en vänsterorienterad läsning kunna tolkas som ett exempel på hur anställningstryggheten idag undermineras av korttidsanställningar och svartarbete.

I gestaltningen av den fattigas egenskaper pågår en tydlig kamp mellan traditionella och radikala representationer. Påpekas bör att majoriteten av de fattiga gestalterna i mitt material är kvinnor. Två undantag utgörs av berättarjaget i Veckan före barnbidraget, som inte är könat, och den hemlöse vuxne mannen i Tilly som trodde att. Den hem- och medellösa men driftiga pojken från äldre skildringar som Rasmus på luffen, existerar inte i den samtida bilderboken, vilket gör frågor om anständighet särskilt relevanta. Flera studier av framför allt flickböcker har, med stöd i genusvetaren Beverley Skeggs tongivande undersökning Formations of Class and Gender. Becoming Respectable (1997), visat på vikten av att vara respektabel för fattiga kvinnor (Järvstad; Wistisen; Cavallin). Skeggs menar att renlighet, ordning och anständighet är medelklassmarkörer mot vilka arbetarklassens kvinnor alltid strävar. Ingen vill riskera att likna gestalten Slösa från Birgitta Lilliehööks serie ”Spara och Slösa” (1926–1963), från Sparbankens barntidning Lyckoslanten. Slösa slösar bort sina pengar och beskrivs därtill som slarvig och kladdig. Spara däremot är sparsam, flitig och prydlig. Persongestaltningen i ”Spara och Slösa” utgår från en politisk förklaringsmodell för fattigdom med rötterna i den liberala högern. Där beskrivs fattigdomen traditionellt som självpåkallad och den fattiga individen som misslyckad, att jämföra med vänstern som istället fokuserat på strukturell ekonomisk och social ojämlikhet. Idén om att människor förtjänar sin samhällsklass har lett till förutfattade meningar om fattiga, till exempel att den som är utan pengar likt Slösa också är slarvig, lat och omdömeslös (Dedeoğlu et al. 40). Det är ur dessa fördomar som strävan efter anständighet är sprungen (Skeggs).

I bilderböckerna finns på samma gång ett ifrågasättande som ett bekräftande av en anständighetsnorm. Veckan före barnbidraget, Hemma hela sommaren, Hemma hos Harald Henriksson och Tova-Li och sommarlovet bekräftar normen. De fattiga karaktärerna är skildrade som påhittiga, hjälpsamma och väluppfostrade. I synnerhet de tre första framställer påhittighet och glädje på ett närbesläktat sätt. Mamman i Veckan före barnbidraget använder uppfinningsrikedom och humor för att dölja bristen på pengar för sitt barn, till exempel ordnar hon i första boken en uppblåsbar pool i badrummet då de inte har råd med ett simhallsbesök. Också i Tova-Li och sommarlovet återges ett likande scenario där Tova-Li bygger en koja i skogen tillsammans med sin mor. De tre verken innehåller en konsumtionskritik och ett delvis utopiskt budskap om alternativa värden. ”Det här är nästan roligare än att gå på Gröna Lund. Och ändå är det gratis!”, utbrister till exempel ett barn vid åsynen av Tova-Lis koja. Samvaro framstår som bättre än konsumtion.

Bilden av den ensamstående fattiga modern nyanseras dock via gestaltningar av barnens hem och mödrarnas trötthet. Hemmet i Veckan före barnbidraget liknar Slösas, det är stökigt, illustrationernas golv är fyllda av smulor och leksaker och mamman lagar som sagt gummistövlarna med silvertejp, vilket knappast kan sägas passa in i en samtida medelklassnorm. I slutet av boken ligger mamman på soffan med armarna i kors, luvan uppdragen över huvudet och med ett hål på ena strumpan (observera även att ett av fönsterkuverten nu är öppnat). ”Å vad tråkigt allt är, gnäller hon. […] Pizza vill hon ha, och en resa till Paris och en stor mango.” När modern ger upp vänds maktförhållandet mellan barn och vuxen. Plötsligt får bokens barnprotagonist ta ansvar och trösta sin mamma. Greppet är lika reflektionsuppmuntrande som Brandelius skildring av stölden av Transformersdockan i anknytning till såväl fattigdoms- som rättighetsdiskurs (bild 4).

Detsamma kan sägas om de verk som skildrar hemlösa och tiggande människor: de såväl bekräftar som ifrågasätter en anständighetsnorm. Bilderböckerna går dessutom i dialog med en allmän diskussion kring hemlöshet och tiggeri. Cecilia Parsberg redogör i sin artikel ”Giveriet i den fria rörlighetens Europa” (2014) för en marknadsundersökning där man tagit reda på vad som gör en tiggare framgångsrik. Det visar sig att personen för det första helst ska vara ren och ”vanlig”, det vill säga lätt att identifiera sig med för givaren, och för det andra befinna sig i en mer eller mindre tillfälligt akut situation som gör det lätt att förstå vad pengarna ska användas till. De verk jag utgår från förhåller sig på olika sätt till dessa faktorer. Den hemlösa Victoria i Murray Brodin och Linds bok luktar illa och den man som huvudpersonen Tilly möter i Staaf och Adbåges verk ser smutsig ut i illustrationerna, han har skäggstubb och sitter omgiven av tomflaskor.

Det finns dock en idé om etnicitet inbäddad i begreppet ”vanlig”. De hemlösa i Tilly som trodde att och Prinsessan Victoria kan antas vara svenska. I Annalisa och födelsedagspresenten, Pejjes många frågor och Vi letar skatt är de tiggande kvinnorna gestaltade som romer eller med mörkt hår och hudfärg. Där framstår även vikten av anständighet som viktigare och läsaren får veta varför de tigger. Sonia, i Annalisa och födelsedagspresenten, är till exempel i Sverige för att samla in pengar till en husrenovering. Pejjes många frågor avslutas med barns frågor, präglade av samtida massmediala debatter relaterade till både anständighet och bakomliggande orsaker, ställda till åtta socialt utsatta människor från Rumänien och Bulgarien, presenterade med förnamn och fotografi. Barnen har frågat saker som: ”Varför har du en fin sidenklänning om du är fattig?”, ”Finns det en boss som tar pengarna du får?”, ”Varför har du inte ett vanligt jobb?” Deras svar ackompanjeras av faktarutor där det står saker i stil med: ”Att känna sig fin är något som är viktigt för alla människor oavsett om man är fattig eller rik. […] Att vara fattig handlar inte bara om att ha lite saker och pengar. Det handlar också om att inte veta när man tjänar eller får pengar nästa gång.” Förklaringarna vill motverka en stereotyp högerliberal bild av tiggaren som slarvig, lat och omdömeslös (bild 5).

Avslutningsvis vill jag säga något om sluten i de nio bilderböckerna. Dedeoğlu et al. visar att den amerikanska bilderbokens fattiga människor alltid är lyckliga människor. Nästintill alla verk de undersöker har lyckliga slut, vilka ofta innefattar någon typ av festligheter i familj och goda vänners lag. Tilly som trodde att avslutas likt de amerikanska bilderböckerna med en fest. I den förstnämnda bjuder Tilly och hennes förskolegrupp den hemlöse mannen på fika: ”Barnen ger honom allt de har. Det blir som ett kalas.” På uppslagets illustration sitter barn och pedagoger i en ring på trottoaren kring den hemlöse. Tilly sitter tätt bredvid honom, de ser nöjda ut, har samma kroppsställning och tittar på varandra. Staaf utgår från barnets perspektiv på såväl hemlöshet som hur den ska avhjälpas. Det kompetenta och därmed ansvarstyngda barn som finns i andra böcker lyser här med sin frånvaro. De vuxna deltar i kalaset och sista meningen lyder: ”Men som tur är kan man inte veta allt” (bild 6).

Det lyckliga slutet är dock endast delvis skönjbart i de svenska fattigdomsskildringarna, vars sista uppslag många gånger lämnas öppna för tolkning. På omslagsillustrationen till Tilly som trodde att syns de tidningar som den hemlösa mannen inom berättelsens ramar sitter på. När läsaren slår ihop boken kan hen alltså fråga sig vart han tagit vägen. Vidare berättar mamman i Veckan före barnbidraget att i morgon är det ”barnbidragsmåndag”. Läsaren förstår att lyckan är tillfällig, blott för en begränsad period kommer familjen kunna konsumera som majoriteten.

Det mest komplexa slutet finns i Vi letar skatt. Den tiggande kvinnan träffar en hotellägare som erbjuder henne ett rum i utbyte mot vänskap. Nästa uppslag fylls av ett stort matbord runt vilket det sitter och står människor i olika åldrar, med olika hudfärg och kulturella eller religiösa attribut. Texten berättar om en plats dit ”alla är bjudna”: ”De som inte har råd, de är välkomna ändå. / Alla tycker att det blir roligast så.” Det är ett till synes mer naivt lyckligt och amerikanskt slut än det i Tilly som trodde att. På sista sidan framgår det emellertid att allt var en dröm. Här finns dock en spännande motsättning mellan text och bild. Texten lyder ”utanför sitter min tant / precis som förut och ber om en slant” medan illustrationen visar hennes tomma filt. Det är alltså inte helt klart hur slutet bör tolkas.

Jag sätter punkt i denna bild eftersom den så uttryckligt utnyttjar bilderboken som medium för att uppmana till egen tolkning av samhällets maktstrukturer. Den visar på ett utmärkande drag i 2010-talets gestaltning av fattigdom: dubbeltydigheten. För att återanknyta till idén om interdiskursivitet är det tydligt att vissa verk söker skapa förändring genom att kombinera politisk fattigdoms- och rättighetsdiskurs med hjälp av bilderbokens dubbla semiotiska system, medan andra verkar mer konventionellt genom att bekräfta rådande föreställningar om fattigdom, hemlöshet och tiggeri. Det är påtagligt att även litteratur för yngre barn deltar i en samtida debatt kring barnfattigdom och gummistövlar, socialt utsatta EU-medborgare, hemlöshet och tiggeri. Den ilska över samhällets orättvisor och explicita politiska dialog som präglade 1960- och 70-talens barnbok finns inte i 2010-talets bilderbok. Istället bjuder den in till reflektion över frågor som rör makt, subjektsposition och gestaltning (bild 7).