Frågan om barnboksöversättarens handlingsfrihet leder tillbaka till den klassiska meningsstriden om översättarens trohet eller otrohet mot originalet (se t.ex. Nikolajeva, ”Till otrohetens försvar”; Klingberg; Nord 201). I frågan om otrohet av ideologiska skäl fick debatten en extra skjuts efter det som kallats the cultural turn inom översättningsvetenskapen (se t.ex. Hatim och Munday 102). En särskild inriktning var den feministiska översättningsvetenskapen som växte fram i Quebec på 1970-talet när feministiska översättare med inspiration från den framväxande genusvetenskapen började ifrågasätta hur kvinnor osynliggörs i litteraturen, inte minst språkligt. Många av dessa feminister inriktade sig på översättning av feministiska författare eller synliggörande av okända men betydelsefulla kvinnliga översättare, ofta i kombination med omfattande paratexter som lyfte fram det kvinnliga perspektivet i källtexten och den översatta texten (Godayol 173–181; von Flotow). För att ytterligare understryka sitt budskap och utmana det dominerande patriarkala språkbruket använde de sig gärna av feministisk ortografi, neologismer och ordlekar (Hatim och Munday 105; von Flotow 74–76). Strategierna var ibland så radikala att både feministerna själva och kritikerna talade om ”manipulation” (Godard 49–50) eller ”hijacking” (von Flotow 78) av texterna. Denna radikalism i kombination med den övervägande teoretiska inriktningen är förmodligen viktiga förklaringar till att den feministiska översättningspraktiken inte fått något större genomslag utanför den akademiska världen.

Feministisk översättning har också diskuterats med koppling till barnboksöversättning vid en konferens anordnad av det nordiska forskarnätverket NorChilNet år 2003 (se referat i Joosen m.fl.). Sedan Riitta Oittinen i sitt konferensbidrag lyft fram översättarens möjlighet till otrohet mot originaltexten kom diskussionen in på den feministiska översättningspraktiken som ett alternativ för att förändra den traditionella synen på språk och kön i barnböcker. Även om det framhölls i diskussionen att merparten av teorierna och metoderna inom feministisk översättning inte är direkt tillämpbara på barnboksöversättning, fick referatet av ordväxlingen (Joosen m.fl.) Göte Klingberg att replikera ”att det måste finnas enklare sätt att förmedla feministisk ideologi till barn än genom att medvetet förfalska barnboksöversättningar” (13).

Genusproblematiken i översättningar har även aktualiserats av Cecilia Alvstad i ett avsnitt om rekommendationer till barnboks-översättare. Alvstad intar här en något annorlunda hållning än Klingberg och ger översättare rådet: ”be attentive, be inclusive and do not produce or reproduce gender stereotypes that may inflict damage” (Alvstad 176). Hon skriver vidare att barnboksöversättare bör fundera över i vilka sammanhang det kan vara lämpligt att inta en normkritisk hållning till sin egen översättningspraktik (Alvstad 176). Alvstads inställning verkar därmed vara att det åligger översättaren att vara vaksam på könsperspektivet och, där så är möjligt, sträva mot könsneutrala och inkluderande måltexter. Det ska här understrykas att både Klingberg och Alvstad i första hand yttrar sig om skönlitterära barnböcker. Könsstereotypa framställningar i faktaböcker har mig veterligen aldrig tidigare behandlats inom svensk barnboksforskning.

Men det finns flera tecken som tyder på att det är särskilt angeläget att granska den ideologiska vinklingen i just faktaböcker. Bland annat nämner Marte Blikstad-Balas att flera studier visar att barn och ungdomar är benägna att läsa läroböcker och andra faktatexter förhållandevis okritiskt (108, 131–132), samtidigt som Ulla Damber framhåller att det är lättare för barn att ifrågasätta skönlitterära skildringar som har en tydlig och namngiven författarröst som förmedlar sin syn på världen (675). Den ideologiska granskningen måste dock göras med faktabokens speciella syften och framställningssätt för ögonen. Det finns all anledning att ansluta sig till Maria Nikolajeva som menar att faktaböcker ”har så speciella drag att de över huvud taget inte kan diskuteras tillsammans med och på samma villkor som skönlitteratur” (Barnbokens byggklossar 36). Skillnaderna mellan skönlitteratur och faktaböcker gäller inte minst hur kön gestaltas. I skönlitterära barnböcker är skildringen av kön knuten till påhittade karaktärer i en fiktiv värld, medan icke-narrativa och icke-linjära faktatexter, som det här är fråga om, anlägger ett könsperspektiv på företeelser i den verkliga världen. Båda skildringarna har en stark potential att påverka läsarens föreställningar om genus, men den ideologiska vinklingen i faktaboken får en särskilt stark genomslags-kraft om faktainnehållet formuleras som en objektiv och ovedersäglig sanning.

Innan vi går in på själva undersökningen ska några ord sägas om genus och könsneutralt skrivande ur ett svensk-franskt kontrastivt perspektiv. På franska gör sig nämligen genusfrågan ständigt påmind. Det finns inget neutralt genus motsvarande den/det, utan alla substantiv, animata såväl som inanimata, har antingen feminint eller maskulint genus. Detta påtvingade val framhävs av den framförställda artikeln (le/la; un/une) och den obligatoriska kongruensböjningen av en lång rad satskonstituenter. Vanligtvis sammanfaller biologiskt kön och grammatiskt genus när man talar om människor, men i övrigt är genustilldelningen arbiträr och baserad på ordets suffix eller etymologi. Det finns personbetecknande substantiv som kan vara både feminina och maskulina beroende på referens och som blir könsneutrala i plural (un eller une astronaute blir i plural des astronautes), men i många fall är exempelvis titlar och yrkesbeteckningar könsspecifika i både singular och plural: un acteur/des acteurs, une actrice/des actrices (skådespelare). Maskulina pronomen blir högfrekventa genom att il (han) används vid generisk referens, och den maskulina formen ils (de) är förstahandsalternativ i plural så länge minst en man omfattas av utsagan.

Även i Frankrike har könsneutralt skrivande debatterats länge, vilket resulterat i flera officiella riktlinjer publicerade från 1980-talet och framåt (Burr). Bland annat har man bestämt att den maskulina formen av yrkesbeteckningar och titlar ska brukas vid allmän referens i officiella texter i samband med offentliga tjänstetitlar, trots att dessa beteckningar i flertalet fall uppfattas som tydligt könsbestämda. Endast vid specifikt kvinnlig referens eller vid referens till enskilda personer kan den feminina formen tillämpas, som ett slags undantag (Burr 130; Rapport sur la féminisation 3, 15, 45).1 De maskulina yrkesbeteckningarna och titlarna leder sällan till missförstånd – det framgår i allmänhet av kontexten när det är båda könen som åsyftas – men kritiker menar att kvinnor konsekvent osynliggörs genom denna maskulina dominans (Burr 132; Viennot). Vid tillfällen då man särskilt vill betona att texten vänder sig till båda könen är det därför vanligt i icke officiella texter, särskilt i yrkeslivet, att tillgripa dubbel referens – till exempel il et elle (han och hon), les candidat(e)s (kandidaterna) eller chers collègues/chères collègues (kära kollegor) – men i mer officiella sammanhang och i lagtext avråds från dubblering av tydlighetsskäl och av juridiska skäl (Burr 130; Rapport sur la féminisation 3; Usage d’un langage neutre 10). Könsneutralt skrivande väcker fortfarande starka känslor i alla läger i Frankrike, vilket visar hur stort symbolvärde de språkliga maskulinformerna har och att genusfrågan långt ifrån är löst (jfr Burr 132–134; Viennot).

I Sverige framställs bruket av samordningskonstruktioner (som hon och han) som något man helst bör undvika vid generisk referens (Språkriktighetsboken 78, 80; Myndigheternas skrivregler 67). Istället förordas andra lösningar vid ersättning av generiskt han, som införande av den (som), passivering, pluralformen de, upprepning av substantivet och olika typer av omskrivningar som gör pronomen överflödigt (Språkriktighetsboken 76–80; Milles 51–55). Det har även föreslagits att pronomenen han och man vid generisk syftning ska ersättas med hen respektive en (Milles 54–56). Även om användningen ökar av dessa nya former har de hittills inte fått något generellt genomslag.2 Precis som i Frankrike har bruket av titlar och yrkesbeteckningar varit föremål för debatt, och även i Sverige har man valt att låta maskulin form (lärare, skådespelare) utgöra huvudregel (med vissa undantag som sjuksköterska och barnmorska) istället för att införa dubbelformer som lärare och lärarinnor (Myndigheternas skrivregler 68). Dock är rekommendationen att undvika onödiga maskulina former på -man, som vetenskapsman, polisman och riksdagsman då dessa enkelt kan ersättas med exempelvis forskare, polis och riksdagsledamot (Språkriktighets-boken 87). Dessa råd är dock inte lika kontroversiella som i Frankrike eftersom merparten av de maskulina formerna uppfattas som icke könsidentifierande på svenska. Ett ytterligare skäl till att förorda de maskulina yrkestitlarna är att de feminina formerna (precis som på franska) ofta har en pejorativ klang och därför med fördel kan frångås i en modern kontext.

För en översättare är det viktigt att känna till såväl källspråkets som målspråkets normer och riktlinjer för könsneutralt skrivande för att kunna avgöra vad som är könsneutralt språkbruk och vad som är mer traditionella formuleringar, i synnerhet vid översättning mellan språk som svenska och franska där genussystemen och skrivtraditionerna skiljer sig markant. I den här artikeln är det endast effekten i de svenska måltexterna som analyseras.

För den här undersökningen har tre faktaböcker för barn valts ut. Böckerna liknar varandra såtillvida att de alla bygger på fråga/svar-sekvenser och ett rikt bildmaterial. Två av dem ingår dessutom i samma bokserie och vänder sig till barn i åldern 4–7 år: Laure Cambournacs och Françoise de Guiberts Mon premier Larousse des Pourquoi ? (2003) och Mon premier Larousse des Comment ? (2004). Böckerna tar upp olika ämnesområden som kan tänkas intressera yngre barn och är översatta till svenska av två olika översättare under titlarna Stora varförboken (2005, översatt av Ann Lewenhaupt) och Stora frågeboken (2011, översatt av Niels Halkjær). Den tredje boken, L’Espace (2008), marknadsförs under redaktörens namn, Émilie Beaumont, men texterna är skrivna av Christine Sagnier. Boken vänder sig till lite äldre barn i åldern 9–12 år och handlar om astronomi och rymdfärder. I Eva Sjöströms översättning från 2013 har den fått titeln Barnen frågar om rymden. Eftersom bilder, layout och sidnumrering är desamma i källtexterna och måltexterna kommer hänvisningar enbart att göras till den svenska upplagan. I Stora varförboken och Stora frågeboken samspelar text och bild, så att bilden kompletterar eller på ett ofta humoristiskt sätt kommenterar texten, till skillnad från i Barnen frågar om rymden där textens koppling till bildmaterialet är mindre direkt. Att just detta material valdes ut för undersökningen beror på att originaltexterna är skrivna på franska, ett språk som vi ovan sett kan försätta översättaren i många svåra valsituationer relaterade till språk och kön. Ett annat skäl var att texterna är relativt nyskrivna och översatta av olika översättare och att de genom sin textlängd, sitt förhållandevis avancerade språk och sitt rika ämnesinnehåll kan ge upphov till många typer av genusrelaterade översättningssvårigheter. Det är dessutom intressant att studera två snarlika böcker ur samma bokserie som översatts av olika översättare med delvis olika strategier. Huruvida texterna är representativa för faktabokskategorin mer generellt är dock en helt annan fråga, som är omöjlig att besvara utifrån det här begränsade urvalet. De exempel som excerperats ur texterna ska snarare uppfattas som illustrationer av mer eller mindre vanliga översättningsproblem, vilka i sin tur kan inspirera till liknande studier baserade på ett större textmaterial.

Undersökningsmetoden är främst explorativ i den meningen att materialet fått avgöra vilka kategorier som ligger till grund för studien. Källtexter och måltexter har systematiskt jämförts, och alla förekomster av könsspecifikt språk och skildringar av kön har noterats och analyserats. Därutöver har en mindre kvantitativ undersökning gjorts av böckernas bildmaterial.

En översiktlig genomgång av materialet visar att bilderna i de tre faktaböckerna i huvudsak föreställer pojkar eller män. På omslaget till Barnen frågar om rymden syns inga människor alls, och på Stora frågebokens och Stora varförbokens omslag förekommer ett fåtal pojkar eller män. Bildmaterialet innanför pärmarna kan kategoriseras på följande sätt:

I själva verket innehåller böckerna många fler bilder, men en stor mängd figurer kan inte könsbestämmas (till exempel förmänskligade djur, himlakroppar och artefakter, diverse fantasifigurer, människor med obestämbart kön) och har därför inte tagits upp i tabell 1.

Vad som heller inte framgår av tabell 1 beträffande Stora varförboken och Stora frågeboken är att pojkar och män är i majoritet på merparten av de bilder som föreställer båda könen. Flickorna och kvinnorna tenderar dessutom att inta en undanskymd, passiv eller könsstereotyp roll (syr, stickar, leker med dockor, lagar mat, tar hand om barn, hoppar hage och liknande). De maskulina aktörerna däremot är aktiva, roliga, busiga, uppfinningsrika, sportiga och äventyrliga, och dominerar särskilt i bilder av yrkeslivet.3 Denna traditionella gestaltning av kön förstärks som vi senare ska se verbalt i de franska källtexterna.

Mansdominansen är påtaglig även i Barnen frågar om rymden. Om man i tabell 1 räknar bort 60 återkommande bilder, som föreställer en flicka eller en pojke som i halvfigur pekar på en faktaruta, återstår 65 bilder av enbart pojkar eller män respektive 5 bilder av enbart en flicka. Tre av bilderna föreställer en flicka som är aktivt involverad i ett experiment, men endast en gång som självständig aktör (Beaumont, Rymden 40). På de två andra bilderna utförs den vetenskapliga aktiviteten i samarbete med en pojke (32) respektive en äldre manlig forskare (28). Med lite god vilja skulle många av de icke medräknade tecknade illustrationerna av astronauter i rymdkläder kunna tolkas som feminina (t.ex. 55, 56, 78, 79), men faktum kvarstår att det inte finns en enda tydlig bild av en vuxen kvinnlig astronaut eller forskare.

I jämförelse med de franska källtexterna i Larousse-serien innehåller den franska källtexten till Barnen frågar om rymden något fler inslag som skulle kunna betecknas som ett försök till inkludering av ett kvinnligt perspektiv. Till exempel används dubbel könsangivelse ibland, som ces hommes et ces femmes (dessa män och kvinnor) (Beaumont 100), och två korta passager (61, 91) tar upp kvinnors bidrag till det i övrigt mansdominerade utforskandet av rymden. Men utöver detta är det uteslutande män som namnges och enbart deras insatser som lyfts fram i texten.

I alla tre översättningarna finner man exempel på avsteg i förhållande till den franska källtexten, men av olika slag. Stora varförboken innehåller inslag av lokalisering (Cambournac och de Guibert, Varförboken 150) och ett antal mindre justeringar av faktaupplysningar. Bland annat finns det en precisering av årtal (6), ett tillägg om hur man får tag på ett graviditetstest (26) och ett kort klargörande av skillnaden mellan en snigel och en snäcka (84). Översättaren har också infört ett mer informellt tilltal än i den franska källtexten genom frekventa tillägg av du-tilltal, jag-form och vardagliga uttryck som jättestark, pytteliten och läskig. Ibland har meningar delats upp och språket förenklats, men i övrigt ligger översättningen relativt nära källtexten. Översättaren av Stora frågeboken har konsekvent förenklat språket men utan några tendenser till informalisering. Vidare har det språkliga tilltalet modifierats något så att barn-vuxendialogen blivit mer jämbördig. Det finns även små innehållsliga förändringar som verkar syfta till att utjämna ideologiska och kulturella skillnader snarare än att korrigera faktainformation (för en utförligare analys av denna bok, se Mossberg). Barnen frågar om rymden är den bok där flest innehållsliga förändringar skett i översättningen. Vid flera tillfällen har bitar av text strukits (se t.ex. Beaumont, Rymden 15, 62, 122), lagts till (t.ex. 29, 48) eller skrivits om (t.ex. 6, 16, 46, 76). I de flesta fall verkar det bero på att man velat uppdatera fakta (till exempel om Uranus ringar 28), ge utförligare förklaringar (till exempel om tektoniska plattor 14) eller lokalisera texten till svenska förhållanden (till exempel svensk rymdindustri och utbildning 84–86). I övrigt är översättningen av Barnen frågar om rymden tämligen källtextnära, även om de många metaforerna, ordlekarna och idiomen, som sätter en stark prägel på den franska källtexten, i flera fall är strukna eller omvandlade till icke-bildliga uttryck.

I samtliga böcker måste översättarna ta viss hänsyn till bildmaterialet och hålla sig inom det avdelade textutrymmet. Trots de snäva ramarna innehåller alla översättningarna exempel på smidiga könsneutrala och inkluderande översättningslösningar som inte motsäger bildmaterialet, men det finns även ställen där översättarna behållit könsbestämda uttryck utan att det är nödvändigt, och vid några tillfällen till och med infört nya könsspecificeringar utan motsvarighet i källtexten.

En första ordkategori som aktualiserar frågan om könsneutral översättning är yrkestitlar. I alla tre böckerna har de franska yrkesbeteckningarna scientifiques och chercheurs (forskare) ibland översatts med vetenskapsmän vid generisk referens, något som exempelvis Språkriktighetsboken (82, 87), Karin Milles (42) och Myndigheternas skrivregler (68) avråder från, med hänvisning till att många språkbrukare uppfattar ord som slutar på -man som maskulint könsbestämda. Vid denna typ av yrkesbeteckningar finns det dessutom gott om könsneutrala alternativ på svenska (forskare, specialister, experter; i specifika kontexter även astronomer, geologer och så vidare), som på ett smidigt sätt kan ersätta de könsbestämda uttrycken. En könsneutral lösning hade inte heller behövt leda till någon motstridighet mellan text och bild (för en kategorisering av samspelet mellan text och bild, se till exempel Nikolajeva, Bilderbokens pusselbitar 22) eftersom texterna så gott som uteslutande handlar om icke-namngivna personer och inte alltid är knutna till en bild med könsbestämda personer.

Andra formuleringar som kan göras mer könsneutrala på svenska är bruket av feminina yrkesbeteckningar och generiskt maskulint pronomen. Ett sådant exempel finns i Stora varförboken, där översättaren vid ett tillfälle låtit sig påverkas av den franska källtextens dubblering – maîtres et maîtresses – och hamnat i en formulering som man numera avråder från: ”lärare och lärarinnor” (Cambournac och de Guibert, Varförboken 151; jfr Myndigheternas skrivregler 68). I Barnen frågar om rymden används ofta könsneutrala pluralformer istället för könsbestämda singularformer i såväl källtext som måltext när yrken som meteorologer, piloter och astronauter kommer på tal (på svenska i kombination med det könsneutrala pronomenet de), men effekten av det förtas när den svenska översättningen följer den franska källtexten och plötsligt anger att ”meteorologerna vill leka trollkarlar” (Beaumont, Rymden 110) och därigenom underförstår att meteorologer egentligen bara är män. När singular används händer det också att ord som piloten och astronauten ersätts med pronomenet han vid generisk referens, som i följande textpassage (i fortsättningen ges en direktöversättning av den franska källtexten inom hakparenteser)4:

Här hade det varit möjligt att exempelvis välja pluralbildning på svenska och på så sätt undvika en könsstereotyp framställning av astronautyrket. Som ofta är fallet i Barnen frågar om rymden finns det inte någon direkt tillhörande bild som skulle motsäga en sådan språklig justering.

Ett annat exempel på könsspecifik referens i samma bok är följande citat:

På franska ser man här att författaren bemödat sig om att synliggöra kvinnor genom tillägget hommes et femmes efter det maskulina substantivet candidats i generisk betydelse. Men på svenska får den oväntade dubbleringen (”män och kvinnor”) snarast omvänd effekt eftersom kandidater redan är könsneutralt på svenska. Dessutom slås det fast i nästa andetag att det egentligen bara är ”besättningsmän” som kan komma i fråga. Med en enkel strykning av substantivet besättningsmän och en försiktig omskrivning – till exempel ”Men det är bara de allra bästa som får chansen” – hade passagen blivit betydligt mer inkluderande utan att man frångått källtextens betydelse.

I fråga om feminina yrkesbeteckningar och generiskt maskulint pronomen har översättaren av Stora frågeboken, till skillnad från de övriga översättarna, i flera fall valt en könsneutral översättning. Exempelvis har översättaren låtit feminina substantiv, som danseuse (dansös) och championnes de patin à glace (konståkerska), bli ”dansare ” respektive ”isdansare” (Cambournac och de Guibert, Frågeboken 54). Effekten av denna strävan förtas i viss mån av att endast en kvinnlig isdansare förekommer på bild (dock finns det både en manlig och en kvinnlig dansare), men det underförstås åtminstone i texten att konståkning och dans är något som både män och kvinnor ägnar sig åt. Andra tekniker för könsneutral översättning i Stora frågeboken är införande av kollektivt substantiv (franskans le chirurgien et son équipe, den [manlige] kirurgen och hans team, blir på svenska ”operationspersonalen” 125), användning av varierad eller identisk upprepning av substantivet (franskans le peintre – il, målaren – han, blir på svenska ”målaren – konstnären” 58), införande av den som (franskans au malade, den [manlige] sjuke, blir på svenska ”den som blir opererad” 125) och passivkonstruktioner som gör generiskt han överflödigt (franskans Il donne le rythme, han anger rytmen, blir på svenska ”En orkester leds av en dirigent” 57). Ibland kombinerar översättaren flera tekniker, som i den svenska måltexten nedan, där det finns en växling mellan passivering (”Blodprov tas”) och varierad upprepning av yrkesbeteckningen (”Sjuksköterskan”, ”Sköterskan”):

Bilden i exempel 3 är dessutom av en sådan karaktär att det knappast är möjligt att könsbestämma sjuksköterskan, vilket gör hela yrkesbeskrivningen, text såväl som bild, könsneutral på svenska.

Vid skildringen av läkaryrket kommer samma översättare ifrån genusdilemmat genom att välja pluralbildning i kombination med ganska radikala omskrivningar av måltexten. Inte heller i detta fall leder den könsneutrala strategin till några motsägelser mellan text och bild eftersom texten är hämtad från en faktaruta utan tillhörande bild:

På samma sätt som det är möjligt att uppnå en mer könsneutral översättning av yrkesbeteckningar och undvika generiskt han går det att med förhållandevis små ingrepp åstadkomma en mer inkluderande översättning. Med ”inkluderande” avses i detta sammanhang en mer jämställd formulering eller införande av ett kvinnligt perspektiv i översättningen.

Ett exempel på när en mer inkluderande översättning skulle kunna vara aktuell är en passage i Barnen frågar om rymden där en orsak anges till kvinnors låga deltagande i utforskandet av rymden. I den franska källtexten nedan förklaras det låga antalet kvinnliga astronauter med att färre kvinnor väljer en naturvetenskaplig karriär. Genom att det tidigare mycket utförligt förklarats att det är nödvändigt med en gedigen naturvetenskaplig utbildning (Beaumont, Rymden 85), kan man i den franska texten dra slutsatsen att det är av den anledningen som det finns betydligt färre kvinnor att välja bland vid astronaututtagningar. I den svenska översättningen kan man istället få uppfattningen att kvinnor gör ett aktivt val att inte bli astronauter och att det är därför de bara utgör ”en bråkdel”:

Kanske hade det i detta fall varit bättre att välja en mer källtextnära översättning och tydligare precisera att färre flickor väljer en naturvetenskaplig utbildning och att det är därför som det inte finns så många kvinnliga astronauter.

Även i Stora varförboken finns passager där en mer inkluderande översättning skulle ha kunnat tillämpas. En sådan är exempel 6 nedan, där ett minimalt ingrepp i texten skulle ha resulterat i en mer jämställd och mindre heteronormativ syn på föräldraskap:

Här hade det varit enkelt att stryka meningen ”Oftast mamman” eller kanske skriva ”Oftast turas föräldrarna om”, och eventuellt stryka den sista meningen. Exempel 6 kan jämföras med ett utdrag ur Stora frågeboken där översättaren i en faktaruta (utan tillhörande bild) valt att tona ner personernas könsidentifierande drag och därmed förmedlar en mer inkluderande familjeskildring:

I detta fall har syskonens kön neutraliserats och omnämnandet av pappans mörka röst utelämnats i översättningen. Dessutom har alla familjemedlemmar involverats mer i graviditeten genom att det är familjen som tillsammans lyssnar på musik. Med relativt små ingrepp och utan att det uppstår någon direkt motstridighet i förhållande till en bild har alltså översättaren tonat ner mammans roll till förmån för ett mer jämställt familjeliv och en mer könsbalanserad framställning.

I Stora frågeboken händer det vidare att översättaren lägger till kvinnliga aktörer utan motsvarighet i källtexten, vilket får till effekt att kvinnliga erfarenheter försiktigt synliggörs. Ett sådant exempel är det svenska tillägget av ordet pigor när de i övrigt manliga invånarna i de gamla riddarborgarna räknas upp (Cambournac och de Guibert, Frågeboken 22). På liknande vis poängterar översättaren i en annan textpassage att både drottningar och kungar bodde i slott förr i tiden (24), och inte bara kungar som i den franska texten. När tronföljden förklaras gör översättaren flera tillägg som utan direkt motsvarighet i källtexten synliggör kvinnor i den svenska översättningen, till exempel genom att precisera att inte bara pojkar blev kungar förr utan att också ”En dotter kunde bli drottning om det inte fanns söner” (24), att både kungar och drottningar har vissa representationsplikter som regenter (25) och att Sveriges kronprinsessa inte är gift med en kunglig person (25). Giftermål beskrivs också som mer jämställt i den svenska texten genom att det inte är prinsar som gifter sig med prinsessor, som i den franska texten, utan prinsar och prinsessor som gifter sig ”med varandra” (25). Genom att tilläggen i dessa exempel inte inför någon motsättning mellan text och bild är de förhållandevis oproblematiska. I två fall (22, 24) är det till och med så att den svenska texten, i motsats till den franska, framhäver de kvinnliga personer som faktiskt förekommer på bilden: på sidan 22 visas en riddarborg med både manliga och kvinnliga invånare och på sidan 24 en kung med en son i knät och en dotter vid sin sida.

Svårare är det att förändra den underliggande ideologin i längre textavsnitt som förmedlar en könsstereotyp syn i såväl text som bild. I följande exempel har översättaren av Stora varförboken valt en ganska källtextnära översättning:

Det underliggande antagandet i frågan ovan, att pojkar och flickor beter sig olika, kan lätt uppfattas som onyanserat av en svensk läsare. Troligen är det därför översättaren gjort en del nedtoningar av den franska textens formuleringar (lite större tendens att slåss > ”lite stökigare”; Man ger dem komplimanger för deras styrka > ”Pojkar lär sig att det är bra att vara stark”). Men det är ändå möjligt att en del högläsande vuxna skulle ställa sig frågande till det något kategoriska påståendet att pojkar ofta uppfostras till att bli ”lite stökigare” och får ”pistoler och svärd att slåss med”, till skillnad från flickor som uppmuntras till att vara mer omhändertagande och leka med dockor. Exemplet utgör dock en stor utmaning för översättaren, inte minst genom att den svenska formuleringen måste passa ihop med en bild av två pojkar i vilt slagsmål och två flickor som betraktar varandra med ett skenheligt leende och ett hjärta mellan sig, samtidigt som den ena har en kniv och den andra en tång bakom ryggen.

Exempel 8 kan jämföras med ett utdrag ur Stora frågeboken, där den svenska översättaren valt en helt annan väg och tagit sig stora friheter i förhållande till källtexten:

Både exempel 8 och 9 inleds på franska med en fråga som genom sitt implicita antagande att pojkar och flickor alltid är på ett visst sätt förstärker de rådande mönstren. Istället för att reproducera denna könsstereotypa föreställning i exempel 9 ifrågasätter översättaren den (”Dockor för flickor och bollar för pojkar?”) och övergår därefter till att explicit förklara att synen på kön såg ut på ett visst sätt förr i tiden men att det idag är helt annorlunda. Det kan noteras att översättaren använder sig av ungefär samma betydelseelement som i den franska texten men presenterar stoffet ur en annan synvinkel och drar helt andra slutsatser. Texten kompletteras i denna fråga/svar-sekvens av en bild som visar en pojke som dribblar med en fotboll och en flicka som leker med en docka. Text och bild kompletterar alltså varandra i källtexten, men motstridigheten som uppstår i den svenska måltexten skulle kunna tolkas som en inbjudan till kritisk eftertanke.

Undersökningen har visat att de tre översättarna har olika benägenhet att frigöra sig från källtexten i riktning mot en mer inkluderande och könsneutral översättning. Översättarna av Barnen frågar om rymden och Stora varförboken inför relativt sällan mer könsneutrala eller inkluderande formuleringar än i källtexten. Samtidigt visar översättningen av Stora frågeboken att en mer jämställd framställning inte alls är en utopi vid översättning av faktaböcker för barn. Mycket kan åstadkommas med förhållandevis små medel.

Frågan om hur fri en barnboksöversättning får vara är förstås kontroversiell (jfr Klingberg; Nikolajeva, ”Till otrohetens försvar”), men jag menar att de översättningsstrategier som presenterats här knappast skulle kunna karakteriseras som feministiskt ”manipulativa” i Godards mening (49–50) eller, med Klingbergs ord (13), som ett sätt att ”förfalska” texten. Faktaboksöversättarens mål är ju inte i första hand att återskapa källtextförfattarens konstnärliga uttryckssätt, utan att på ett sakligt och objektivt sätt och i samklang med sin tid och sin kultur överföra information om den verkliga världen. Snarare har textanalysen gett idéer till hur man skulle kunna gå ännu längre i riktning mot en mer könsneutral och inkluderande skildring, utan att faktabokens syfte förvanskas eller att det uppstår en obegriplig motsättning mellan text och bild. I synnerhet faktarutorna hade kunnat utnyttjas mer för att uppnå en balans mellan könen eftersom de ofta skrivs om och inte är kopplade till en bild som begränsar textinnehållet. Exempelvis hade man kunnat introducera fler kvinnliga aktörer, när man ändå ändrar faktainnehållet i texterna, och då och då ännu tydligare skriva fram att såväl kvinnor som män kan ägna sig åt dans, måleri och konståkning och välja yrken som astronaut, sjuksköterska och forskare. I takt med att vår syn på språk och kön utvecklas och förändras kommer det förmodligen att bli aktuellt att finna mer långtgående översättningslösningar än vad som diskuterats här.