I de recensioner av Kivi & Monsterhund som publicerats i svensk dagspress står bokens bruk av pronomen och den uppfattat normkritiska intentionen i centrum. Signaturen JA tar sin utgångspunkt i förlagets syfte ”att motarbeta alla former av stereotyper” och beskriver hur det nya pronomenet väcker frågan om Kivis kön. Kritikern själv säger sig föredra böcker där karaktärerna har ”genusöverskridande namn och oklar könskodning”, utan att använda pronomenet hen. Avslutningsvis påpekar recensenten att det efter några läsningar framkommer en charmig historia på vers, ”[m]en det är en annan historia” (JA). Förlagets intention utvärderas, medan textens form och intrig framstår som nästintill ovidkommande.

Lennart Kuick påstår på ett liknande sätt att ”ge ut böcker där huvudsyftet är att förändra attityder är ett vanskligt företag trots goda intentioner”. Han anser att boken klarar sig hjälpligt, ”även om diskussionen om pronomen är betydligt intressantare än resten av innehållet”. Kuick anser vidare att det nyskapande med boken inskränks till att ”Kivi är just hen”, och att det i övrigt är en ganska konventionell bilderbok. I stället förespråkar även han bilderböcker där huvudpersonens kön kan ”tolkas lite till vilket kön man vill”, utan att något nytt pronomen används, vilket sägs ge mer spännande litteratur (Kuick).

Andra kritiker är mer positiva till ordet hen och hur det kan verka normkritiskt i en friare bemärkelse. Maria Nyström menar att hen framstår ”som den ultimata lösningen på den pojkdominans som den svenska barnboken dragits med länge nog”, men att boken inte är någon konstnärlig sensation. Jenny Tunedal ser hen som en möjlighet ”att barnen ska få slippa skrivas in så hårt i könsdualismens mönster”, men tycker att boken är lite tråkig. Hon kommenterar dock att hon blev förtjust i ”bilden av den genealogiskt och språkligt crazy församling som kretsar runt barnet”. Hon är även en av få som alls nämner Monsterhund, och hon anser att bilderna av denna rödögda, hänsynslösa ”storpotät” utgör ett lyft i boken (Tunedal).

Nina Lekander beskriver hur ”denna nästan skrämmande politiskt perfekta barnbok” överraskar genom att rimma och rocka, medan de ”lätt 50-talscrazy” bilderna hänger på. Även Marita Adamsson anmärker inledningsvis att hon inte är så entusiastisk inför boken och dess syfte att ”koncentrera intresset på Kivi som individ och personlighet, inte på om hen är en flicka eller pojke”, då ”sådant här blir så lätt förnumstigt, propagandan har så lätt att ta över upplevelsen”. Till sin förvåning finner hon dock boken vara en språklig glädje-explosion. Hon fortsätter med att påpeka att det inte handlar ”om att skriva en ’vanlig’ text som man sedan pedagogiskt byter pronomen i. Det är en skildring, på vers dessutom för fartens och glädjens skull, av en stor, brokig familj som redan genom att existera sprängt kärnfamiljens ramar” (Adamsson).

Dessa recensioner uppehåller sig i hög grad vid förlagets uppfattade normkritiska intention, vilken förefaller ha återuppväckt en misstänksamhet mot indoktrinering och propaganda – det vill säga didaktik i auktoritär bemärkelse. Receptionen visar hur bokens inramning skapar en negativ förväntan på dess konstnärliga kvaliteter. Flera av kritikerna väljer dessutom att nästan uteslutande diskutera begreppet hen och vad de uppfattar som intentionen med boken. I de faktiska läsningarna förefaller dock motsättningen mellan didaktik och estetik svårare att upprätthålla. Bokens språkliga och bildliga brokighet framstår här snarare som ett utforskande av olika sätt att göra kön och vara familj, ett utforskande som alltså förenar estetiska och didaktiska aspekter.

Kivi & Monsterhund framställs tydligt som normkritisk genom sina paratexter. Framsidan pryds av beskrivningen ”Sveriges första barnbok med hen!” (bild 1). Insidan av pärmen med förlagets slogan: ”Böcker ut & in – ut med stereotyper – in med möjligheter!”. Det finns här även en längre text om ordet hen, där man kan läsa att pronomenet bör ses som ett alternativ till han och hon, att förläggarna hoppas att ordet kan ”synliggöra och utmana genusfällor som gömmer sig i språket” samt information om hur det böjs (Lundqvist och Johansson).³ Dessa texter syftar till att påverka och instruera läsaren genom att uppmärksamma och informera om ordet hen och hur det bör användas.

Som en del av lanseringen skrev förläggarna Marie Tomičić och Karin Salmson tillsammans med språkforskaren Karin Milles en debattartikel där de nästan uteslutande fokuserade på bokens förtjänstfulla användning av pronomen. Här betonas hur pronomenet erbjuder en större frihet för läsare att identifiera sig med Kivi samt förläggarnas övertygelse om att alla ska få vara olika oavsett kön (Milles, Salmson och Tomičić). I ytterligare en debattartikel skriven av Salmson, nu tillsammans med journalisten Nanna Salemark och jämställdhetskonsulten Kristina Henkel, beskrivs Kivi & Monsterhund som ”en milstolpe för oss som vill lägga fokus på karaktärens egenskaper i stället för könstillhörighet”, och som vill lära sina barn att det är deras egenskaper som har betydelse, inte kön. De menar vidare att hen ska göra läsare och författare fria att gestalta, identifiera sig och vara på olika sätt bortom könsstereotyper (Henkel, Salemark och Salmson). Intentionen är alltså att förmedla förutbestämda värderingar och åsikter, men den rymmer också förhoppningen att barnläsaren ska utforska nya, friare sätt att vara människa.

På förlagets hemsida finns en handledning för hur man kan arbeta med boken. Högst upp på sidan står ett citat från förskolans läroplan som pekar på att förskolan ska motverka traditionella könsmönster och att barnen inte ska begränsas av stereotypa könsroller. Syftet med att läsa boken kan alltså förstås i relation till förskolans värdegrund. Det uttalade syftet med handledningen är dock att ”tillsammans med barnen samtala kring och reflektera över: identitet, valfrihet, empati, presenter och hundar”. Frågorna rör vilka kläder barnen gillar, hur man märker att någon blir ledsen eller hur barnen gör om de vill ha något i present. Det normkritiska här ligger främst i att utmana föreställningen om att pojkar och flickor måste ha olika kläder. Handledningen är även försedd med tre bubblor med information till den vuxna läraren/föräldern: ”om färger och kön”, ”om kön och identifikation” och ”om hen”. Dessa rymmer ett ifrågasättande av könskodade kläder och leksaker, en tanke om att alla barn ska kunna identifiera sig med Kivi och ett par frågor som kan diskuteras ”ifall barnet du läser för ställer frågor om [hen]” (Olika).

I förlagets lansering av boken framstår författaren som närmast irrelevant eller utbytbar. Längst bak i boken återfinns dock en presentation av honom och illustratören. Jesper Lundqvist beskriver här hur Kivi är ett gränslöst barn som inte bryr sig om sådant som inte spelar någon roll: om hen är en tjej eller kille, om hen är vaken eller sover eller om det är en riktig hund eller ett monster som står i hallen. Att definiera saker, menar Lundqvist, leder ofta till generaliseringar ”och annat tråkigt”. Bettina Johansson påpekar i sin tur att barnet som läser får bestämma om hen är en han eller hon eller ”strunta i vilket och bara ta Kivi för det barn Kivi är”. Här tar det normkritiska i högre grad formen av tilltro till det mäktiga barnet, som genom boken uppmuntras att utforska oförutsägbara och oförutbestämda sätt att vara människa på (Beauvais 87).

I dagspressen gjordes en stor mängd intervjuer med Lundqvist, med fokus på hans syfte med boken. Här framkommer en något mer ambivalent och komplicerad bild än den förlaget ger. Författaren är noga med att framhålla sig som konstnärligt, snarare än ideologiskt, driven. Han konstaterar exempelvis att det inte alltid är intressant om det är en pojke eller flicka i barnböcker; ett könsneutralt pronomen gör det enklare att skriva, vilket är ett experiment som berikar språket. Han säger sig vidare vara förvånad över de negativa reak tioner som boken väckt, vilket han tolkar som en rädsla för ”genusmaffian”. Till sitt försvar deklarerar han: ”jag är ingen genusvetare. Jag närmar mig från ett författarperspektiv, ett konstnärligt perspektiv” (Johanson).

Genom att hävda att hans utgångspunkt är konstnärlig snarare än genusvetenskaplig kan Lundqvist sägas förstärka uppfattningen att det finns en motsättning mellan estetik och didaktik, mellan att vilja utforska och påverka.⁴ Han beskriver vidare hur han och Johansson velat luckra upp gränser genom att blanda könsmarkörer, men även årtionden och klasstillhörighet. Han påstår att inga barn han läst boken för har frågat om Kivis kön eller brytt sig om ordet hen, och tillägger att ”[p]lötsligt blir det absurt att jag automatiskt, hela tiden […] när jag pratar om människor kategoriserar dem i kön” (Gustavsson). Här framstår det snarare som att hans anslag är både didaktiskt och konstnärligt, där viljan att utforska nya sätt att skriva på sammanfaller med intentionen att uppmuntra barn att utforska nya sätt att göra kön på.

Kivi & Monsterhund rymmer dock mer än ett nytt pronomen. Jag kommer här att analysera bilderboken i dess helhet, med fokus på hur den bryter mot eller förstärker olika normer. Genom att visa på mångfalden av möjliga och i vissa fall motstridiga tolkningar hoppas jag kunna problematisera uppfattningen att ”normkritiska” barnböcker nödvändigtvis behöver bära på ett entydigt och propagandistiskt budskap och vara didaktiska i en auktoritär bemärkelse.

I boken är relationen mellan bild och text i huvudsak symmetrisk (Nikolajeva, Bilderbokens pusselbitar 21–22). De berättar båda samma historia, och handlingen i boken är möjlig att ta till sig även om man endast betraktar text eller bild. I vissa fall fungerar dock bilderna i stället kompletterande, det vill säga att bilden bidrar med mer information. Texten lämnar nämligen ett par avgörande luckor, gällande hur de olika karaktärerna ser ut.

Om Kivi ger texten endast informationen att hen har ett neutralt pronomen och bär pyjamas. Med lite fantasi skulle Kivi lika gärna kunna vara en frukt som en människa, med vilka möjliga eller ännu omöjliga könsuttryck som helst. Namnet väcker förstås associationer till frukten kiwi, och enligt Nikolajeva kan karaktärer i form av djur eller föremål erbjuda ett sätt att undgå könsfrågan (Bilderbokens pusselbitar 166–167). Den verbala texten lämnar med andra ord en stor lucka, och läsaren får själv fundera över vad Kivi är för varelse och vilken betydelse, om någon, kön har för denna. Beauvais påpekar att luckor i bilderböcker visserligen inte står bortom didaktik, men att de är didaktiska i bemärkelsen att de strukturerar barnläsarens frihet (75). Här kan de sägas uppmuntra barnet att föreställa sig andra sätt att vara, bortom ett binärt könssystem.

På bilderna framträder ett mänskligt, vitt barn i en vit- och grönrandig pyjamas, med ett par stora röda glasögon och en vit- och blårutig mössa som täcker allt potentiellt hår (bild 2). Genom att undvika tydligt könskodade färger och ting såsom rosa, långt hår eller rosetter kan Kivi påstås vara könsneutral. Det finns alltså inget direkt motsägande mellan text och bild. Informationen att Kivi är ett barn fyller dock en stor del av luckan. En kiwi kanske inte behöver ha ett kön, men att barn föds som det ena eller det andra är fortfarande en allmänt rådande föreställning. Kvar att fundera över blir endast den biologiska könstillhörigheten – bilderna kan alltså sägas leda in på en mer konservativ och binär tolkning. Det normkritiska reduceras här till att man inte behöver klä och benämna sig utifrån sitt kön.

Jönsson konstaterar att Olikas böcker arbetar med att föra in mång fald som något självklart och naturligt i berättelsen: ”Om berättelsen handlar om ett barn som spelar fotboll så är det just fotbollsspelandet som står i centrum i stället för problematisering av att barnet som spelar fotboll eventuellt har två pappor” (21). Hon beskriver detta som att förlaget arbetar med mångfald på representationens nivå, medan berättelserna som de otypiska karaktärerna ingår i är oförändrade. Detta stämmer delvis om Kivi & Monsterhund – boken handlar om ett barn som vill ha en hund, inte ett barns icke-normativa könsidentitet. Samtidigt innebär bruket av hen ett brott mot detta, genom att åtminstone hos vuxna läsare sätta just kön och språkbruk i fokus.

Österlund menar att 2000-talets svenska bilderbok ofta problematiserar kön och sexualitet (254). Hon använder Lindenbaum som exempel, och betonar liksom Warnqvist att Lindenbaum använder sig av kontrastverkan mellan det normativa och det överskridande. Österlund hävdar att alla karaktärer i en bilderbok ”rimligtvis inte [kan] vara könsgrumlade eftersom traditionella könsmönster fungerar som kontrastverkan till omförhandlingarna” (273). Kivi & Monsterhund framstår här som tidstypisk, men också avvikande genom att alla karaktärer framställs som könsneutrala. Snarare än att omförhandla könsmönster försöker boken ifrågasätta behovet av att språkligt könsbestämma sig själv och andra.

Nikolajeva framhåller att det finns en föreställning om att barn i en viss ålder ännu inte präglas av könsskillnader utan är (sexuellt) oskyldiga (Bilderbokens pusselbitar, 166–167). Kivi kan betraktas som ännu inte könsdifferentierad, vilket stärker den konservativa föreställningen om det oskyldiga barnet, som ännu inte växt upp och blivit (hetero)sexuellt.⁵ Nikolajeva påpekar även att en ”neutral” karaktär är att betrakta som manlig, då det är det kvinnliga könet som är märkt (From Mythic 165). Lena Kåreland och Agneta Lindh-Munther anmärker på samma spår att om mannen är norm torde okönade människor och djur i bilderböcker uppfattas som manliga (125). Här kan man hänvisa till ett flertal studentuppsatser som redogör för hur förskolebarn nästan uteslutande uppfattar Kivi som en pojke (se t.ex. Lindström). Snarare än att fungera normkritiskt riskerar Kivis könsneutralitet att stödja uppfattningen att mannen är norm och att majoriteten av karaktärer i böcker är manliga.

Om man definierar didaktisk litteratur utifrån viljan att påverka läsaren är den självutnämnt normkritiska litteraturen också högst didaktisk, då böckerna publiceras av förlagen med det uttalade syftet att synliggöra och förändra normer och stereotyper. Detta möts ofta av skepsis bland kritiker, och den ”normkritiska” litteraturen uppfattas som politiskt korrekt propaganda. I denna artikel har jag velat problematisera och nyansera denna bild.

I receptionsanalysen klargör jag hur förlagets explicit normkritiska intention spelat en avgörande roll i mottagandet av Kivi & Monsterhund. Fokus ligger nästan uteslutande på bokens bruk av ett könsneutralt pronomen. Många uppfattar detta som föreskrivande och propagandistiskt, och boken som konventionell och litterärt ointressant. I vissa läsningar framstår dock bokens estetik som en del av dess normkritik, där det gränslösa och brokiga i text och bild samverkar med oviljan att definiera människor utifrån kön.

I paratextanalysen visar jag hur förlaget har spelat en mycket aktiv roll i att försöka styra hur boken bör tolkas och användas. De utnyttjar i hög grad sin makt som litteraturförmedlare på bokens pärmar, i dagspressen och genom det pedagogiska materialet. De riktar sig dessutom explicit till föräldrar och lärare, nästa led i förmedlingen, som ska försäkra att det normkritiska budskapet når fram till läsaren. I debattartiklarna de skrivit återkommer detta, men de motiverar här även bruket av hen i termer av att låta barn vara och identifiera sig på nya sätt, fria från könsbinära föreställningar. Detta ligger närmare hur författaren själv formulerar sin intention med boken, då han betonar gränslöshet och ifrågasätter behovet av att definiera människor utifrån kön. Det finns alltså olika och i vissa fall motstridiga intentioner bakom Kivi & Monsterhund, vilket problematiserar synen att det finns ett entydigt, propagandistiskt budskap med boken.

I min egen analys av bilderboken demonstrerar jag vidare hur den kan tolkas på flera olika sätt och betraktas som didaktisk både på ett auktoritärt och ett nyskapande vis. Den kan sägas skapa eller förstärka normen av att barn ska vara könsneutrala och oskyldiga, men den kan också läsas som ett utforskande av hur man kan vara människa utan att definieras utifrån kön. Pronomenet hen kan användas för att ifrågasätta behovet av att språkligt könsbestämma människor, och hur Kivi artbestämmer och försöker disciplinera Monsterhund kan betraktas som en gestaltning av hur normer skapas och förskjuts. Kivi går också att tolka som manlig och familjen som heteronormativ. Detta leder mig till en viktig poäng: normkritik är något man gör, inte en statisk kvalitet inneboende i texten.

De barnböcker som skrivs på uppdrag av uttalat normkritiska förlag framstår vid första ögonkastet inte som särskilt autonom och intressant konst. Artikeln visar dock att den ”normkritiska” litteraturen inte bör betraktas som en homogen enhet eller avfärdas som litterärt ointressant propaganda. Även om man inte kan dra några större slutsatser utifrån ett exempel finns det åtminstone i Kivi & Monsterhund ambivalens, mångtydighet och komplexitet, som både bryter emot och omsluter olika normer. Detta belyser att det didaktiska anslaget inte behöver medföra entydiga, moraliserande och auktoritära budskap. Snarare sammanfaller det didaktiska och det estetiska i boken, i ett utforskande av hur man kan göra kön och familj. Boken kan möjliggöra en normkritisk läsning som är föränderlig och flexibel, på samma sätt som exempelvis Lindenbaums berättelser.⁷ Det viktiga är att inte stanna vid förlagens etikett. Om normkritik fortsatt ska ha någon maktkritisk potential gäller det att inte låta den stelna i definitioner och ideal, utan att fortsatt vara medveten om var makten befinner sig och hur den förflyttar sig.

Louise Almqvist är doktorand i litteraturvetenskap med inriktning på litteraturdidaktik vid Umeå universitet. Hennes avhandlingsprojekt handlar om hur litteratur kan användas i skolans värdegrundsarbete på ett störande och oförutsägbart vis.