Barnbiblioteket Sagas subskriptionshäften 1903 nr 8 till 10 med berättelserna som kom att ingå i Henning Wendells
In this article, I explore the archive of the publishing company Svensk läraretidnings förlag and the children’s book series Barnbiblioteket Saga (The Children’s Library Saga). Instead of considering the published Saga texts as the products of individual creativity, this article emphasizes the editorial process as an aesthetic-pedagogical function and literary production as an editorial art form. The article addresses two central questions: What editorial practices can be identified in the preserved manuscripts, and what principles guiding the editors can be discerned from these practices? In connection with this, I present two models to describe the publisher’s manuscript practices, which can be employed to gain a broader understanding of the importance of editorial manuscript work in publishing. The archival material shows that the editorial process was continually influenced by a rhetorical audience. To a significant extent, the various stages of manuscript handling were driven by pedagogical concerns and rooted in how children’s needs, interests, and resources were perceived. However, the editorial work was also strongly motivated by aesthetic considerations, which were closely intertwined with the pedagogical aspects.
När Svensk läraretidnings förlagsaktiebolag bildades 1896 var det för att skapa en stabilare grund åt den redan befintliga utgivningen av tidningarna
Barnbiblioteket Sagas subskriptionshäften 1903 nr 8 till 10 med berättelserna som kom att ingå i Henning Wendells
Mellan 1899 och 1954 gavs det i Barnbiblioteket Saga ut i genomsnitt fyra böcker per år i olika genrer – allt ifrån sagor och berättelser ur världslitteraturen till geografiska upptäckter, pjäser och kulturhistoria. Den inledande boken i serien innehöll svenska folksagor bearbetade av Fridtjuv Berg med bilder av Elsa och Natanael Beskow. Valet att inleda bokserien med en sagosamling kan förklaras med att barnbokssynen under den andra hälften av 1800-talet premierade fantasi och känsla (Klingberg 14). Mer konkret var bokserien emellertid en konsekvens av den diskussion om barns och ungas läsning som förts i Sveriges allmänna folkskollärares förening under 1890-talet.
Den stora mängden reviderade upplagor i bokserien avslöjar redaktionens prioriteringar när det kommer till innehåll, språklig utformning och format. Men det är framför allt det bevarade arkivet, det så kallade Sagaarkivet vid Svenska barnboksinstitutet i Stockholm, som erbjuder exempel på hur en barnboksredaktion kunde arbeta under 1900-talets första hälft. Syftet med denna artikel är följaktligen att få mer kunskap om det redaktionella arbetet bakom utgivningen av Barnbiblioteket Saga via några nedslag i Sagaarkivet. Fokus ligger på manuskripten och redaktionens bearbetning av dem. I stället för att främst förstå texterna som sprungna ur en enskild individs kreativitet uppmärksammas redaktionen som estetisk-pedagogisk funktion och den litterära produktionen som redaktionell konstform.
I samband med katalogiseringen av Astrid Lindgrens omfattande arkiv på Kungliga biblioteket i Stockholm skriver Lena Törnqvist att forskare med stöd i ett arkivs originaldokument kan bekräfta hypoteser, belägga samband och få uppslag till ny forskning (59). Det gäller för arkivundersökningar mer generellt, samtidigt som arkivets egenart alltid är med och bestämmer vilka kunskaper som erbjuds forskningen. Lindgrens arkiv har ett fokus på den enskilda författarens bevarade handlingar och det innehåller anteckningsböcker, korrespondens, barnbrev och teckningar. Sagaarkivet speglar arbetet inom Svensk läraretidnings förlag och ger i stället en bild av förlagets och redaktionens arbete. Ragni Svensson framhåller att förlagsarkiv ofta är dåligt organiserade, ibland rentav röriga, och att viktiga handlingar inte sällan saknas. Sagaarkivet innehåller en rad luckor men är strukturerat så till vida att Eva och Holger Wichman, utifrån en tidigare summarisk inventarieförteckning, upprättade en utförlig arkivförteckning i enlighet med systematiska principer på 1980-talet. Arkivet uppgår till 22 hyllmeter och innehåller ett omfattande och opublicerat material som reflekterar den redaktionella praktiken: originalmanus, avskrifter, korrektur, lektörsomdömen, korrespondens, styrelseprotokoll och bokföring.
I min undersökning står manuskriptarbetet i centrum och jag har valt exempel som belyser redaktionens förhållande till en tänkt publik. Wranér har fått en särskild roll eftersom hon gett en sammanhållen vittnesskildring av redaktionsarbetet, samtidigt som hon varit noggrann med att spara manuskript och revideringar. Det är vanligt att bok- och förlagshistoriska undersökningar förlitar sig på intervjuer och memoarböcker för att täppa till luckor (Ragni Svensson 34). I linje med detta framstår memoarboken
Mitt fokus på redaktionella praktiker aktualiserar tidigare otryckta och outforskade förlagsdokument. Analysen av dessa dokument kompletterar tidigare forskning om svenska förlag, som inte nämnvärt intresserat sig för barn- och ungdomslitteraturens särskilda villkor eller hur barnboksutgivning generellt styrs av föreställningar om en bestämd målgrupp. Johan Svedjedal har poängterat hur viktigt det är att uppmärksamma förhållandet mellan författaren och publiken och ta hänsyn till att förläggaren ofta är den ”förmedlande länken” mellan dem (23). Ett sådant angreppssätt innebär en förskjutning från författare till redaktion. I stället för att söka efter författarens estetiska och pedagogiska val riktas sökarljuset mot de redaktionella praktikerna och de föreställningar och den intention som styr dem. Tidigare förlagsstudier som riktar sig mot det barnlitterära fältet i Sverige har bland annat behandlat Astrid Lindgren som förläggare (Ehriander), förlaget bakom
För att beskriva och förstå förlagets arbete med enskilda manuskript behöver föreställningar om den tänkta läsaren uppmärksammas. I ”What Is the History of Books” (1982) hävdar Robert Darnton att teoretiska begrepp som fiktiv publik och implicerad läsare är till hjälp för den som vill beskriva hur böcker produceras, sprids och läses (78). Ett sådant bokhistoriskt och litteratursociologiskt perspektiv öppnar för en retoriskt inspirerad undersökning av hur förlagspraktiker formas i relation till en eller flera tänkta publiker. Barnlitteraturforskare som Laura Atkins och Helene Ehriander har till exempel uppmärksammat att förlag som publicerar barnböcker ofta utformar dem både för att locka den vuxne köparen och för att passa unga läsare (Atkins 53; Ehriander 97). Föreställningen om en eller flera hypotetiska läsare ter sig särskilt betydelsefull när det kommer till barnboksutgivningen. Inom det som kan kallas den nyretoriska traditionen har man i huvudsak intresserat sig för den enskilda författarens eller textens förhållande till den tänkta läsaren och inte uppmärksammat förlagets betydelse. Men även förlagsforskare behöver anlägga retoriska perspektiv.
I den nyretoriska litteraturforskningen betonas att texter skrivs av författare för att kommunicera med läsare. Men det betyder inte att formen är oviktig – tvärtom betonar nyretorikerna textens grepp som ett medel för att stimulera tänkande, seende och kännande oavsett hur den enskilda läsaren faktiskt svarar på det lästa (Cadden 15). Det retoriska perspektivet innebär i korthet att hela slingan mellan produktion, publicerad text och publikens förväntade respons beaktas i sin historiska kontext. James Phelan förklarar att det retoriska perspektivet på litteratur ”maintains its interest in
Mitt försök att beskriva Sagaredaktionens arbete utifrån de bevarade förlagsdokumenten har inspirerats av det nyretoriska perspektivet. Men i stället för att som Phelan lyfta fram författaren har jag inriktat mig på det mångdimensionella syfte som kan spåras i det redaktionella arbetet. Det har inneburit att den inflytelserika modell för narrativ kommunikation som presenterades av Seymour Chatman i slutet av 1970-talet, i barnlitteraturforskningen aktualiserad av bland andra Maria Nikolajeva, behöver utvidgas med två nya instanser: en för redaktion och en för retorisk publik (
Kommunikationskedja utvidgad med Redaktion och Retorisk publik anpassad efter Seymour Chatman (151).
Min idealtypiska modell av litteraturens kommunikationskedja har inspirerats av Phelans synpunkter på Chatmans framställning (
Den utvidgade kommunikationskedjan synliggör redaktionens funktion, men beskriver också den retoriska publik som styr dess praktiker. Samtidigt behåller modellen idén om den implicerade författaren och den implicerade läsaren.
Detsamma gäller för den andra änden av kommunikationskedjan. I stället för att bredda betydelsen av den implicerade läsarinstansen har jag valt att införa den retoriska publiken som ytterligare en instans. Enligt Chatman är både den implicerade författaren och den implicerade läsaren textuella funktioner (31). På motsvarande sätt menar Wolfgang Iser att den implicerade läsaren är en responsförberedande textstruktur som understödjer läsarens förståelse av texten (34). Men där klassiska teoretiker som Chatman och Iser fäster avseende vid textens struktur, samt den läsare som impliceras av och är immanent i denna struktur, intresserar sig postklassisk och retorisk litteraturteori för de föreställningar som är närvarande när författaren riktar sig till en specifik retorisk publik (Phelan,
Den som söker kunskap om Sagaredaktionens retoriska publik får ledning av Wranérs memoarbok
Amanda Hammarlund var en sann pedagog och hon var noga med att man skulle följa med i språkets utveckling. För mig, som med sådan hisnande glädje upplevat de första upplagorna, kändes det ibland riktigt svårt att tvingas ändra den gammaldags omvända ordföljden, att förkorta omständliga naturbeskrivningar och alltför tunga partier, kort sagt ta hänsyn till den lille läsaren som nu skulle fördjupa sig i boken. Och ibland skulle det vara hjälpverb överallt, men tio år senare var det inte riktigt längre. Dessutom måste man förstå att nutidens barn inte gillar de mest patetiska inslagen, de där som gjorde så djupt intryck på en själv när man var en liten, liten tös. Språket stagnerar inte, det utvecklas, och därtill måste man vara mycket vaken för faran av språkets utarmning. Tänk så mycket mindre ordförråd ett genomsnittsbarn av idag äger, trots alla nya tekniska ord, än de föregående generationerna som vittjade föräldrarnas bokhyllor och inte utsattes för smakförsämrande serier och förslöande pratbubblor. (Wranér 72)
Sagautgivningen var från början tänkt att erbjuda de bredare folk- lagren en ”prisbillig” och ”sund” barn- och ungdomsläsning och utgöra ett alternativ till vad man uppfattade som estetiskt underhaltig litteratur (Kåreland 2; Klingberg 31–36). Men det var en litteratur som skulle anpassas till den unga läsaren. För Wranér handlade anpassningen till stor del om språk, samtidigt noterar hon att språkets möjligheter att nå sin publik ändras över tid. I citatet ovan formuleras en hållning där språket å ena sidan måste anpassas till ”nutidens barn”, å andra sidan får inte anpassningarna bidra till att språket ”utarmas”. Det ska vara en litteratur som inte förslappar men som ändå når fram till sin läsare.
Sagaredaktionen hade både pedagogiska och estetiska skäl till att anpassa de nya upplagorna med hänsyn till ”den lille läsare” som skulle fördjupa sig i boken. Den retoriska publiken sägs ha särskilda preferenser, inte gilla de mest ”patetiska” inslagen, sakna det ”ordförråd” som äldre tiders läsare hade erövrat, inte vara mottaglig för omständliga ”naturbeskrivningar” och så vidare. Redaktionens språkliga arbete handlar därför inte bara om att anpassa texten till de stavningsreformer som genomfördes under den period som utgivningen skedde, utan om mer långtgående förändringar i förhållande till kommande läsare.
Sagaredaktionens framgångsrecept var att ha en parallellutgivning av flera verk som gavs ut i subskriptionshäften vars ark vid årets slut kunde bindas till böcker med hårda pärmar. Häftesutgivning och subskriptionstitlar var en inte helt ovanlig publiceringsform i Sverige runt sekelskiftet 1900 och upplägget var ekonomiskt fördelaktigt av flera skäl. Dels fick förlaget ett snabbt inflöde av pengar, dels var det lättare att avgöra hur stora upplagor som behövde tryckas (Svedjedal 274). Upplägget påverkade produktionsprocessen även om arbetet med texterna sannolikt såg olika ut för Barnbiblioteket Sagas olika redaktörer. Luckor i arkivet gör det svårare att säga något definitivt om processen i sin helhet, men studerar man arbetet med manuskripten ser man att de bevarade förlagsdokumenten för perioden 1899 till 1954 låter sig indelas i fem steg: 1) författaroriginal som ofta är handskrivna; 2) redaktionens avskrifter som kan vara både för hand och/eller med skrivmaskin; 3) korrektur; 4) periodiskt subskriptionshäfte som gavs ut var varannan vecka i vilket texten omgärdas av ett särskilt häftesspecifikt innehåll och avslutningsvis 5) bok i olika upplagor.
Det har varit svårt att hitta en teoretisk modell för att beskriva Saga- redaktionens arbete med manuskripten inom de fem olika stegen. Men med inspiration från Mary Fran Beulers, Mark J.H. Fretz och mer allmänna presentationer av redaktionella processer kan kommentarer och föreslagna bearbetningar tentativt identifieras på fyra nivåer: 1) utvecklingsnivån; 2) stilnivån; 3) språkriktighetsnivån och 4) korrekturnivån. Den första av dessa nivåer skiljer sig från de övriga genom att den inte enbart handlar om kommentarer på befintliga manuskript utan också om initierande förslag och övergripande feedback i brev och annat.
Utvecklingsnivån återfinns först och främst i steg 1 och 2. Den rymmer moment som utvecklar författarens text och ibland ger redaktionen även egna förslag på berättelser som författaren kan skriva. Utvecklingsnivån blir synlig i redaktionens brevväxling med författare och i den återkoppling som bifogas i eller vid sidan av manuskript. Stilnivån återfinns främst i avskriftssteget (steg 2) och innefattar stilistiska revideringar på styckes- och meningsnivå, det vill säga mellan de olika upplagorna och i redaktionens avskrifter av originalmanus. Språkriktighetsnivån återfinns också den främst i avskriftssteget och innefattar språkriktighet såsom stavning, grammatik och interpunktion och kan liksom den föregående spåras i de olika upplagorna och i avskrifterna av originalmanus. Anpassningen till stavningsreformer som genomfördes under den långa period som Barnbiblioteket Sagas böcker ges ut hamnar på denna nivå. Korrekturnivån, som inte kommer att behandlas utförligare här, innebär korrekturläsning av satta manuskript. Det är förhållandevis enkelt att urskilja kommentarer på alla fyra nivåerna i förlagsdokumenten, samtidigt som en redaktionell ändring kan befinna sig på flera nivåer samtidigt (
Steg och nivåer i redaktionens arbete från författaroriginal till bok och nya upplagor. Kryssen i tabellen visar tentativt var i materialet de olika nivåerna syns.
De bevarade förlagsdokumenten som rör Henning Wendells utgivning i Barnbiblioteket Saga ger en sammanhängande bild av hur det redaktionella arbetet kunde se ut på utvecklingsnivån. Tidigare forskning har visat att förläggare och redaktörer kan vara djupt engagerade i produktionen av barnlitteratur (Warnqvist). Av materialet i Sagaarkivet framgår att redaktörerna involverade sig i processens alla steg, från tillkomsten av originalmanus till utgivningen av nya upplagor. Wendells
Efter redaktionens bedömning av Wendells manuskript ställde de ett villkor för publiceringen: redaktionen måste få genomföra nödvändiga korrigeringar. I ett brev den 3 april ger Wendell dem fria händer att göra ”erforderliga jämkningar och ändringar”. Redan nu sker också planeringen av häftesutgivningen som sägs kunna börja den 1 maj, det vill säga inom en månad. Uppenbarligen ökade häftesutgivningen utgivningstakten och redaktionen ville så snabbt som möjligt publicera det material som Wendell levererade. Enligt de bevarade protokollen beslutar Sagakommittén om utgivning den 31 mars 1903 (Klingberg 48). Av korrespondensen avslöjas att hela bokens innehåll fortfarande inte är bestämt när den börjar publiceras i häftesform med start i början av maj 1903. Den 29 juli samma år, då två häften utkommit, diskuterar Wendell fortfarande med förlaget om eventuella berättelser som skulle kunna ingå i den planerade Sagavolymen: ”Då undert[ecknad] igår hade nöjet att träffa Herr Hammarlund personligen, delgaf han mig den af ’Sagas’ ärade red. framkastade idéen om teckning af ’en kossas historia’ (eller hvad titeln skulle kunna bli), och tanken tilltalade mig i hög grad”. Redaktionen slutför alltså inte bara häftesutgivningen parallellt med att texterna skrivs, de är också involverade i tillkomsten av berättelserna genom idéförslag. Förutom historien om en kossa föreslår de införandet av en verklig historia, om två bröder som mötte en björn i jämtländska Svansele ett år tidigare. Wendell meddelar i ett brev den 9 juli 1903 att han inte känner till historien och redaktionen skickar ett häfte från
Arbetet på utvecklingsnivån handlar också om originalmanu- skriptets innehåll. I brevväxlingen med förlaget har redaktörerna synpunkter på ett avsnitt i
På stilnivån återfinns redaktionella ändringar av ordval, förkortningar av meningsbyggnad, strykningar av längre passager och försök att undvika upprepningar. När det kommer till bearbetningar av tidigare upplagor har Wranérs princip generellt varit att välja ord som inte är så ålderdomliga. Ord som ”omtala”, ”ej”, ”dagligen”, ”förutvarande” och ”botad” ersätts exempelvis med ”tala om”, ”inte”, ”varje dag”, ”förre” och ”frisk”. Förkortningarna är ofta gjorda med sikte på koncentration och konkretion. I bearbetningen inför den sjätte och sista upplagan av
Ett annat exempel är Wranérs behandling av Einar Nermans manuskript, i samband med utgivningen av
Längre handskrivna kommentarer i maskinavskrift till Einar Nermans ”Resan till Pepparkaks-landet” som publicerades i bilderboken
I Sagakommitténs första bedömning av Nermans handskrivna manuskript framgår att innehållet sågs som lämpligt för mindre barn men att meningarna och orden är ”långa”. Avskrifterna i steg två domineras sedan av kommentarer på den stilistiska nivån. Med små ändringsförslag vill redaktören åstadkomma en enkel och otvungen text som passar den tänkta barnpubliken. Arbetet med Nermans texter visar att de stilistiska kommentarerna gärna handlar om strykningar av överflödiga ord som åtföljs av den handskrivna kommentaren ”ej vackert” eller ändringar av ”sej” till ”sig” åtföljt av kommentaren ”Vi använder sig i episk skildring” och så vidare. I avskriften till den första sagan i samlingen, ”Resan till Pepparkaks-landet”, återfinns en rad stilistiska ändringsförslag skrivna för hand i marginalen. Vissa av dessa kommentarer framhäver barnets synvinkel tydligare och blir möjliga att förstå i förhållande till en retorisk publik. Ett exempel är när barnen Pelle och Greta frågar hushållerskan Hilda om de får vara med och baka peppar- kakor. Redaktören säger sig vilja ändra ”Det ska ni väl få, sa Hilda” till ”Det kan ni få, sa Hilda” eftersom det ”blir mer uppfyllandet av barnens önskan på så vis”. Ett annat exempel från samma saga är då en bock knackar på och frågar barnen om de vill följa med till Pepparkakslandet. Det vill de gärna och berättaren beskriver situationen med följande ord: ”De hade så bråttom, att de inte ens hann ta kläderna på sig. Men dockan Rosa och Nallebjörn tog de ändå med sig i hastigheten”. I marginalen har redaktören skrivit att ”’i hastigheten’ är lite synd, eftersom man då får intrycket att barnen ej tänkte på att ta med dem”. Ett tredje exempel på stilistiska kommentarer är när redaktören föreslår en ändring i sagan ”Dalahästen” i samma samling, som ska göra innehållet mer familjärt. I avskriften står ”Lilla Lisas Mor hade sytt den allra vackraste daladräkt åt henne” och i marginalen skriver redaktören att detta bör ändras så att meningen börjar med bara ”Mor”. Det skulle göra att innehållet blir ”mer förtroligt”. Sammantaget visar dessa exempel hur redaktionen frambringar en konkret och lättfattlig men också mer subjektiv och barninriktad stil genom små ändringar.
Det svenska skriftspråket genomgår relativt stora förändringar under 1900-talets första hälft och Sagaredaktionens utgivning kan beskrivas som en språkvårdande verksamhet med inriktning på den uppväxande generationen. Detta är en aspekt som inte får tillfredsställande utrymme hos exempelvis Klingberg som snarare betonat att utgivningen, i linje med tidens barnbokssyn, karakteriseras av romantiska bildningsideal och den uttalade viljan att stimulera barnens känsla och fantasi (33). I själva verket utgör redaktionens verksamhet ett tydligt exempel på den förskjutning av språkvårdens och språkpolitikens centrum som sker runt sekelskiftet. På 1800-talet var det Svenska Akademien som stod i språkvårdsaktiviteternas mittpunkt, men under 1900-talet spelade akademin en mindre roll. Som Ulf Teleman noterar var det nu enskilda personer och intressegrupper, till exempel folkskollärarna, som diskuterade samtidens språkfrågor (48). Utgivningen av Barnbiblioteket Saga visar att Sveriges läraretidnings förlag och Sveriges allmänna folkskollärares förening kan betraktas som viktiga aktörer i sammanhanget.
Vid sekelskiftet 1900 var språkriktighet ett brännande ämne. Svenska Akademien var kraftig motståndare till en mer ljudenlig stavning medan argumenten för en sådan fick gehör hos folkskol- lärarna. Reformen motiverades inte av vuxenvärldens behov utan av pedagogiska överväganden: ljudenlig stavning skulle underlätta för den stora mängd elever som i samband med folkskolornas expansion skulle lära sig läsa och skriva (Landahl 348). Man kan notera att 1906 års stavningsreform, som drevs igenom av dåvarande ecklesiastikminister Fridtjuv Berg, fick omedelbart genomslag i Barnbiblioteket Saga. Reformen tillät att två ljud i svenskan, t respektive v, kunde stavas som de lät:
I sin undersökning av språkliga förändringar mellan olika upplagor av Selma Lagerlöfs
Verbens böjning i plural respektive singular är en skriftspråklig norm som successivt försvinner under den första hälften av 1900- talet. Redaktionen för Barnbiblioteket Saga tar inte omedelbart intryck av lösningen i
Redaktionens utrensning av pluralböjningar i dialogen visar att språkriktighetsnivån kan stå i relation till stilnivån. Man kan säga att användningen av enhetsformer kan tillskrivas en både estetisk och pedagogisk funktion (jämför användningen av ”sej” i dialogen som kommenterades ovan). Att systematiska ändringar på språkriktighetsnivån även sammanfaller med stilnivån kan man se i arbetet med samlingen
Markeringar som huvudsakligen befinner sig på stil- och språkriktighetsnivå i maskinavskrift till Elsa Beskows ”Tomtarnas julgröt” i samlingen
De förordade ändringarna gör hela framställningen mer korrekt enligt skriftspråkets normer och anpassar framställningen till hur dramatisk dialog vanligen skrevs vid denna tid. Men man kan tänka sig en strängare pedagogisk motivering till förfarandet med Beskows text: språket i barnlitteraturen ska vara förebildligt och läsningen en träning i språkets regler och normer. Samtidigt avlägsnar de förordade revideringarna pjäsens dialog mellan tomtarna och barnen från det vardagliga och barnlika sättet att tala, något som Beskow ursprungligen eftersträvat, och förändrar textens subjektiva framställningssätt. Revideringarna på språkriktighetsnivån, där ”å” blir ”och”, ”rolit” blir ”roligt”, ”blitt” blir ”blivit”, ”Nee” blir ”nej” och ”allri” blir ”aldrig”, har därför relevans också på stilnivån.
Ytterligare en aspekt av det redaktionella arbetet med utvalda texter aktualiseras i arbetet med boken
Lokaliserings- och åtgärdstecken direkt i Julia Svedelius pjäs ”Mamma och barn” i
Litteraturförmedlande institutioner som riktar sig mot barn och unga, till exempel skolor och bibliotek, legitimerar gärna sin verksamhet med påståendet att litteraturen förmedlar värderingar och stimulerar förmågor som gör läsarna till mer konstruktiva samhällsmedborgare (Ørjasæter och Skaret 15). Även bokförlag som ägnar sig åt läsfrämjande verksamhet gör det ofta med pedagogiska förtecken, men dessa sammanförs då gärna med uttalade kvalitetsanspråk. Exempelvis gav förlaget En bok för alla ut ”prisbillig kvalitetslitteratur” med statligt stöd, utan vinstsyfte, för att konkurrera med den så kallade massmarknadsutgivningen. Av riktlinjerna för En bok för alla framgår tydligt att bokutgivningen främst ska söka att nå ”människor som tidigare ägnat svagt intresse åt bokläsning eller tillhör köparna av s.k. triviallitteratur” (Johansson Bilaga B). Utgivningen i Barnbiblioteket Saga hade liknande utgångspunkter och enligt Klingberg betonades särskilt vikten av att ”den verkligt värdefulla litteraturen utges till så lågt pris att den kan konkurrera ut den underhaltiga litteratur som sprids genom sin prisbillighet” (34).
Men att sprida böcker för att nå nya grupper läsare handlar inte bara om fysisk distribution till lågt pris utan också om en anpassning till tänkt målgrupp. Som redan nämnts understryker Darnton och Svedjedal att läsaren har en given plats i studiet av bokens relation till omvärlden. Förlagsforskaren och litteratursociologen måste försöka återskapa läsningens sociala kontext, och de historiskt föränderliga sätten att läsa, för att förstå bokproduktionens historiska innebörd. I barnboksutgivningen har föreställningar om läsaren en särskilt framträdande plats. Den här artikeln har visat hur den retoriska publiken styr arbetet med manuskripten. Utöver detta kan den retoriska publikens betydelse urskiljas också i bokseriens format och paratexter, det vill säga i bokens utformning, titelsida, frontespis, förord, efterord och illustrationer. Betydelsen av Sagaredaktionens retoriska publik antyds bland annat av att förlaget riktade sig direkt till det läsande barnet i reklam och förord. I subskriptionshäftena till exempelvis
Av de bevarade manuskripten framgår att redaktionen styrdes av den retoriska publiken genom hela arbetsprocessen, från de initierande och utvecklande kommentarerna, till stilistiska förändringsförslag och anpassningen mot språkliga regler och normer. Till stor del var de olika stegen i manuskripthanteringen pedagogiskt motiverade och utgick från hur barnets behov, intressen och resurser uppfattades. Men det är också uppenbart att det redaktionella arbetet hade klara estetiska bevekelsegrunder som flätades samman med de pedagogiska. Särskilt de redaktionella kommentarerna på vad som här har benämnts utvecklingsnivån och stilnivån visar hur viktig denna aspekt är i sammanhanget. Även användningen av verbens pluraländelser i den episka relationen och enhetsformer i dialogen, på vad som benämnts språkriktighetsnivån, pekar ut att redaktionen utgör en viktig estetisk-pedagogisk funktion i produktionsprocessen.
Den retoriska publik som gav riktning och form åt redaktionens praktik är en abstrakt föreställning, men det förefaller som att Signe Wranér även bekantade sig med barnpubliken på ett mer konkret sätt. Av memoarboken
Sveriges allmänna folkskollärares förening intresserade sig för frågan om folkskolebarnens tillgång på barn- och ungdomsläsning och var drivande när det kom till upprättandet av så kallade lärjungebibliotek på folkskolorna som skulle innehålla litteratur som lämpade sig för barn. Diskussionen om folkskolebarnens behov av sagor och annan kvalitativ barnlitteratur, samt föreningens insatser för barn- och ungas läsning, kan följas i föreningens årsskrifter. Se vidare Sveriges allmänna folkskollärareförenings årsskrift 1889–1903. Jämför även Sonja Svensson (36–46).
För redaktören som ”funktion” och ”estetisk kategori” i kulturproduktion, jämför Olsson som menar att den redaktionella praktiken är en estetisk kategori som också kan identifieras hos historiska material. I praktiska handböcker beskrivs det redaktionella arbetet ibland som en konstnärlig och retorisk funktion, se t.ex. Dragga och Gong.
Tack till arkivarie Simon Springare vid Svenska barnboksinstitutet för ledning genom Sagaarkivet och tips om spännande ingångar till det stora materialet.
Här följer jag Christer Ekholm som i ”Den undervisa(n)de Ulysses” väljer att översätta ”implied author” till ”implicerad författare” i stället för att använda det etablerade ”implicit författare”. Termen myntades av Wayne C. Booth i
Utöver stilen kommenteras också innehållet på utvecklingsnivån. Exempelvis anger en redaktionell kommentar att det kan finnas risk att barnen blir ledsna av tuppens öde i ”Herrgårdstuppen” och frågar om inte ”det vassa bettet kan mildras något?”. Den utvecklande nivån aktualiseras också av synpunkter, direkt i manusavskriften, som syftar till att göra texten mer lättbegriplig, till exempel i kommentarer som att ”det saknas en mening om snögubben” för att sammanhanget tydligare ska framträda.
Förordet i häftet är opaginerat.