I det följande redogörs för teorier om moderskap, modrande och modersvariationer, som utgör centrala begrepp i vår studie.

Moderskapet som omsorgspraktik problematiserades redan på 1970-talet av Adrienne Rich. I Of Woman Born. Motherhood as Experience and Institution (1976) fokuserades det socialt konstruerade moderskapet, som springer ur kvinnans underordnade ställning i samhället, snarare än på moderskapet som kvinnans naturliga domän. Rich menar att de omvårdande egenskaper som krävs av mödrar inte kommer instinktivt utan behöver läras in. Omvårdnaden ges, enligt Rich, inte nödvändigtvis av den kvinna som har burit och fött barnet – det finns andra modrande, omhändertagande personer runt barnet, ofta kvinnor (lx).

På ett liknade sätt, men i svensk kontext, har filosofen Ulla Holm visat hur ett biologiskt moderskap skiljer sig från att göra moderskap, att modra som social praktik (101–106). Om modrandet praktiseras av andra kvinnor i barnets närhet benämns det modersvariationer (Dahl). Som vi kommer att visa förekommer såväl modrande som modersvariationer hos olika karaktärer i de analyserade bokserierna.

Den amerikanska sociologen Sharon Hays undersöker i The Cultural Contradictions of Motherhood (1996), ”mothering as a historically constructed ideology” (x). I Hays studie framträder en motsättning mellan olika kvinnoideal och därigenom sätts moderskapet i relation till den normativa föreställningen om vad det innebär att vara en god mor.

Bilden av den goda modern framstår alltså hos Hays som motsägelsefull. I sin forskning om 2000-talets svenska litteratur har Jenny Björklund gjort liknande iakttagelser. Hon dekonstruerar det goda moderskapet som kulturellt ideal. Björklund ser litteraturens misslyckade, osympatiska eller frånvarande mödrar som ett sätt att utmana kärnfamiljens och den goda moderns hegemoniska status och argumentera för en förändrad syn på vilket modrande som normaliseras (”Maternal Abandonment” 91–135, ”Motherhood” 83–87, ”Killing Family Joy” 806–809).

Om modrandet anses vara bristfälligt kan modern lastas för detta genom mammaskuld, ett begrepp som Margaretha Fahlgren diskuterar i relation till mödrar i litteraturen (351–362). Rich lyfter särskilt fram döttrar och deras relationer till sina mödrar, där mödrarna fungerar både som modeller för döttrarnas blivande kvinnlighet och blir offer för döttrarnas kritik av deras sätt att agera som mödrar (221–263). Modern måste alltså inte bara förhålla sig till samhällets bild av den goda modern, utan ställs ansikte mot ansikte med sina egna barns beundrande eller fördömande blickar. Likaså förknippas föreställningen om den goda modern med en moralisk identitet där ett starkt ansvarstagande för barnen står i fokus (Pettersson 70–71).

Modrande har traditionellt associerats med hemmet, i dess egenskap av en trygg och stabil miljö, medan hästboken erbjuder både stallet och hemmiljön som arenor för modrande. Dessa skilda miljöer skapar förutsättningar för olika sätt att modra. I Hagmars tre serier innebär det både att föreställningen om vad det innebär att vara en god mor utmanas och att modrandet sprids ut på fler karaktärer än de biologiska mödrarna. I analysen fokuserar vi först på modrande i hemmiljö och sedan i stallmiljö, i syfte att undersöka hur hästboken gestaltar likheter och olikheter mellan den goda modern och den goda hästmänniskan.

Hemmiljön i Hagmars tre serier om Klara, Juli respektive Millan skiljer sig åt. Medan tolvåriga Juli vuxit upp i en konventionell kärnfamilj, lever den, vid seriens början, jämnåriga Klara i en harmonisk bonusfamilj. Millan, som går på högstadiet och därmed är lite äldre än Juli och Klara, har en destruktiv familjesituation på grund av faderns alkoholism och moderns fysiska och psykiska utmattningstillstånd, men samtidigt saknas inte kärlek i hemmet.

När serien om Juli inleds bor hon med mamma Jenny och pappa Mikael. Familjens välbefinnande avgörs av moderns omsorger. För Juli är det självklart att hon är huvudpersonen i sin mammas liv: ”Min mamma bryr sig mer om mig än någonting annat” (Hagmar, En egen häst 104–105). Trots att Jenny saknar hästlivet från sin ungdom prioriterar hon Julis ridning, längtan och behov över sina egna. Modrandet följer därmed normen för den goda modern, vilket Juli bekräftar: ”Min mamma är glad och snäll och omtänksam, hon lagar den godaste maten i världen och kan inte vara glad om inte jag är det. Det är så det har varit och det är så det borde vara” (104–105). Juli förväntar sig att hennes mamma ska vara omvårdande, öm och självuppoffrande, som en ”eternal giver” (Rich 261). Denna tämligen konservativa syn på hur en bra mamma ska vara (jfr Pettersson 66) manifesteras genom Juli som fokalisator, då det genom hennes blick på modern blir tydligt att hon förväntar sig att vara allt för sin mamma. Hennes förväntan sammanfaller också med de traditionella värden som förknippas med moderskap.

Trilogins nyckelscen, där Juli blir vittne till hur föräldrarna grälar och mamman framstår som förbytt, introduceras tidigt i den första romanen. Mamma Jenny svär åt pappan och knuffar Juli ur vägen innan hon sladdar iväg med bilen: ”Blicken är vild och hela ansiktet är förvridet. Det är knappt att jag känner igen henne. […] Min mamma gör inte så här” (Hagmar, En egen häst 29). När Juli blir hungrig finns ingen mat att värma och mamman, som under hela Julis liv har lagat maten, är försvunnen. Det är, ur Julis perspektiv, det yttersta tecknet på Jennys genomgripande personlighetsförvandling när hon avviker från normen för den självuppoffrande modern.

Det uppdagas så småningom att Jenny har skaffat sig en irländsk pojkvän och tänker öppna ett café på Irland, vilket får Juli att ifrågasätta sin mammas moraliska identitet. Därtill chockar moderns agerande henne: ”Hon har redan planerat sitt nya liv, utan att ta minsta hänsyn till mig” (Hagmar, Bara min 60). Att Jenny inte låter det faktum att hon är mamma stå i vägen för sina livsval och sin identitet utanför modrandet är något oerhört för Juli. Hon sällar sig till raden av döttrar som granskar sin mamma, väger hennes handlingar och fördömer hennes frigörelse då den resulterar i flickans känsla av att modern har övergivet henne på grund av en man (jfr Rich 221–263). Bilden av, och kontakten med, mamman krackelerar totalt. Juli konstaterar att hon saknar den mamman var men inte den hon blivit.

Mammans flytt kan dock ses som en reaktion på och ett aktivt motstånd mot den normerande bilden av kärnfamiljen, i likhet med i de texter som undersökts av Björklund:

Julis tankar om mammans svekfulla beteende präglar relationen starkt: ”Möjligen skulle en riktig usling till pappa kunna göra det, men inte en mamma. Varför jag tror att det är skillnad förstår jag inte riktigt, men det är så det känns” (Hagmar, En egen häst 126). Jennys tankar går i samma banor när det gäller normerna för hur en mamma respektive pappa ska uppföra sig.

Hagmar låter här både Juli och Jenny peka på det orimliga i att skuldbelägga mammor, till skillnad mot pappor, vilket blir en manifestation av hur mammaskulden kan ta sig uttryck, men också en kritisk reflexion kring densamma (Fahlgren 351–362). I Hagmars serier finns ett slags motsatsförhållande mellan å ena sidan föreställningen om den goda modern och å andra sidan den verkliga modern som av dottern anklagas för att inte vara perfekt (jfr Rich 243). Julis egen reflektion belyser hur hennes traditionsbundna förväntningar på hur en mamma ska vara finns där som en underliggande norm, utan att hon egentligen vet varför. Genom att spegla denna ambivalens hos Juli går Hagmar i dialog med normerande modersideal och visar hur kärnfamiljens kollaps, i likhet med i Björklunds undersökning (”Killing Family Joy” 822), kan öppna för andra sätt att organisera relationer.

Till skillnad från Julis långdragna fördömande av sin mamma, har Klara en mestadels ironisk och bitvis humoristiskt präglad blick på sin mamma, Nita. Även om Klara ibland önskar sig en mamma som uppfyller traditionella modersideal är hon till skillnad från Juli tillfreds med sin mamma, trots hennes tillkortakommanden. Kanske är det ett resultat av att Klara får de omsorger som associeras med det traditionella moderskapet genom Nitas nye man, Lasse.

Genom hela serien beskrivs Nita ur Klaras perspektiv och jämförs med olika föreställningar om den goda modern. Klara för insiktsfulla resonemang kring Nitas egen uppfattning om hur en god mor ska uppföra sig och kommenterar hennes beteende i förhållande till normativa uppfattningar, där modern förväntas vara exempelvis ”tender, nurturing and self-sacrificing” (Åström 113–114). Det kan handla om att stiga upp tidigt för att önska sin dotter lycka till på en tävling (Hagmar, Klara och Star 49–50), eller att pyssla om henne och se till att hon äter ordentligt (Hagmar, Klara i Hallondalen 10, Klaras egen seger 121). När Nita låter Klara ligga kvar i sängen och sörja att hennes sköthäst på ridskolan har sålts följs detta av en smått ironisk iakttagelse från dottern:

Klara tolkar mammans omsorger som ett rollspel, där Nita följer ett manus skrivet för den förstående modern. Detta skaver dock mot den pragmatiska inställning till hur utmaningar ska hanteras som Nita själv ger uttryck för och som bidrar till att hon inte fastnar i fällan att ”göra” den perfekta modern. Självuppoffrandets ideal behandlas ironiskt ur Klaras perspektiv genom att hon tänker att mamman spelar en roll. Moderns moraliska identitet, som hos Pettersson innebär att hon ska vara etiskt oantastbar (70–71), blir därför problematisk – Nita lever inte som hon lär:

Klara uppfattar här en diskrepans mellan Nitas uppfostringsideal och beteende. Klaras bild av denna skevhet genomsyrar hela serien: de vuxna bestämmer och barnen måste lyda eller inordna sig, vilket hos henne skapar en känsla av orättvisa.

Nitas tillkortakommanden är också pinsamma enligt Klara: ”En riktig mamma ska baka bullar och läsa damtidningar” (Hagmar, Klaras ridlägersommar 57–58). Hon har en bild av vad en ”vanlig mamma” är, nämligen någon som ”klä[r] sig ordentligt och inte bränn[er] all mat hon försöker laga” (Hagmar, Klaras äventyrsritt 118). Klara skäms även när Nita uppträder som en sexuell varelse, som när hon bär en olämplig ”mammabaddräkt” (117), eller en för tajt och urringad klänning (Hagmar, Klaras egen seger 114). Ur barnets perspektiv framstår tanken på föräldrafigurer inbegripna i sexuella aktiviteter, eller åsynen av hur moderns kropp bli ett objekt för mannens blick, som något djupt störande. Williams beskriver dylika tankar hos barn som ”allt det skräckinjagande som kan rymmas i en vanlig mor: hon som har sex och hyser begär, […]. Hon som rentav skulle kunna vara en självständig kvinna med en egen identitet” (13). Klaras mamma utmanar den kulturellt accepterade normen och trots att detta irriterar dottern, uttrycker hon även att mammans glädje och välbefinnande kanske är viktigare än hennes egen känsla av skam (Hagmar, Klaras egen seger 114). Med andra ord har Klara förståelse för, och accepterar, Nitas otillräcklighet och hon inser att hon i själva verket har en bra mamma.

Millans position i förhållande till sin mamma skiljer sig i alla stycken från Klaras och Julis. Den jämförelse som Klara och Juli gör mellan sina mödrar och föreställningen om den goda modern, blir omöjlig eller irrelevant i Millans fall. Mamman beskrivs nämligen som utbränd och uppgiven, pappan som arbetslös och alkoholiserad. På grund av mammans sköra tillstånd kan Millan inte förvänta sig att hon ska nå upp till det ideal som föreställningen om den goda modern innebär. I serien om Millan blir det i stället hon själv som tar på sig att utföra det modrande som hennes föräldrar inte förmår. Det visar sig genom att hon delar sin vardag mellan skötseln av hästarna och omsorgsansvaret för sin bräckliga familj. Trots att Millans föräldrar på många sätt försöker vara goda föräldrar misslyckas de då deras egna problem överstiger deras ansvarsförmåga. Millan tar ett särskilt stort ansvar för sin femårige lillebror Josef. Det faller sig fullständigt naturligt för henne att offra sina egna behov och själv gå hungrig då föräldrarna glömt att handla, men sörja för att Josef får äta (Hagmar, Sveket 57). Emellertid tynger henne ansvaret för brodern, vilket gör att det är med viss lättnad hon lämnar honom på förskolan om vardagarna. Förskolan fungerar därmed som en institutionaliserad modrande instans (Holm 105). Millan känner lättnad över att hon vet att Josef blir väl omhändertagen: ”När Josef är på dagis känner jag mig trygg. Där finns alltid någon som märker om han slår sig och där får han komma ut och leka. Ordentlig mat får han också, flera gånger per dag” (Hagmar, Sveket 68). Förskolan står i skarp kontrast till den tillvaro Josef skulle ha om Millan lämnade honom hemma.

Precis som Millan modrar Josef, tar hon också hand om sin mamma, då mamman inte förmår leva upp till förväntningarna på hur en god mor ska vara utan snarare fungerar som ”den dysfunktionella eller otillräckliga mamman” (Williams 14) eller vad Björklund kallar den dåliga mamman (”Maternal Abandonment”, ”Motherhood”, ”Killing Family Joy”). Millans mamma kopplar själv sin skam och skuldkänsla till olika samhällsnormer:

Moderskapet fogas in i en rad av misslyckanden. Det största av dem blir för henne att inte klara av omhändertagandet av sina barn. Millans mamma sörjer sin oförmåga att bli framgångsrik som mor och kvinna enligt rådande normer, och blir en antites till det kulturella moderskapsideal som Björklund problematiserar (”Maternal Abandonment”, ”Motherhood”, ”Killing Family Joy”). Millans mamma står därmed i skarp kontrast till den goda modern, som kännetecknas av förmågan att alltid kunna ta hand om sina barn, oavsett hur hon själv mår. Det är mot denna bakgrund mammans tafatta försök att vara en god mor ska ses, och det ger dessutom en förklaring till varför självföraktet blir så stort.

Trots att Millan överlag inte dömer henne, kan hon stundom inte låta bli att jämföra modern med sina vänners mödrar eller Marianne, ägaren till stallet där hon hjälper till: ”Marianne håller om mig, hon smeker mitt hår, viskar att jag inte behöver vara rädd, att allt ska ordna sig. Allt det som jag så ofta önskat att min egen mamma skulle ha orkat göra” (Hagmar, Drömmen 121). Vid sådana tillfällen anar läsaren ett visst förakt för modern. Det följs dock alltid av samvetskval eller förtvivlan över moderns hjälplöshet: ”Plötsligt skäms jag över mina tankar om mamma och pappa, min önskan att inte ha dem här. Det finns andra föräldrar, sådana som räknas som bra, men som uppför sig mycket värre än mina” (139).

Millan är äldre än Klara och Juli och det återspeglas i hennes mogna blick på mamman. Men denna syn hänger också samman med att Millan har åtagit sig modrande funktioner. Millans mamma blir således inte bara ett offer för omständigheterna utan även en otillräcklig förebild för Millan, både som modrande karaktär och som vuxen kvinna. För att tala med Richs ord, ”a mother’s victimization does not merely humiliate her, it mutilates the daughter who watches her for clues as to what it means to be a woman” (250).

Millans mamma abdikerar från positionen som den goda modern, det vill säga från att vara omhändertagande, trygg och tröstande. Likaså avsäger hon sig den moraliska identitet som även den utgör en viktig del av att vara en god mor, och som framför allt förknippas med ett starkt ansvarstagande i relation till barnen (Pettersson 70–71). Till skillnad från de misslyckade mödrarna i Björklunds material, som själva tar kommandot över sina liv, om än med varierande resultat (”Maternal Abandonment” 133–136), är Millans mamma passiv och hjälplös. Millan tar på sig den modrande funktionen, medan mamman framställs som ett trygghetstörstande barn: ”Jag går fram till henne och då slår hon armarna runt mig och trycker sitt ansikte mot min mage, precis så som Josef brukar göra. […] Ibland känns det som om hon är mitt barn och inte min mamma” (Hagmar, Millan 26). Även om Millan i det här sammanhanget betraktar sin mamma kritiskt och är ovillig att modra också henne är hon den av de tre seriernas huvudkaraktärer som uppehåller sig minst vid att kritisera sin mammas tillkortakommanden. Medan Klaras och Julis ifrågasättande av sina mammor klart framgår, vill Millan bara slippa ytterligare ansvar. Millan ger genom sin lojalitet mot mamman uttryck för sin kärlek till familjen. Men genom att ständigt sträva efter att upprätthålla familjens fasad bidrar hon till att missförhållandena kan fortgå och att familjens situation blir alltmer utsatt. Därmed blir hon själv medberoende i föräldrarnas missbruk och passivitet.

Seriens slut innehåller trots allt en strimma hopp om att mamman ska kunna ta sig an modrandet med nya krafter. Avslutningen signalerar nämligen att hon mår bättre. Det manifesteras i att hon själv, som inte varit hästtjej, vågar leda Millans ponny Glimra, vilket får henne att växa och tro på sig själv. Även om relationen mellan Millan och hennes mamma har varit dysfunktionell öppnas här för att hästar kan fungera som en läkande kraft och att de kan förena mödrar och döttrar trots att relationerna kan ha varit såriga.

Eftersom delar av hästbokens intrig utspelas i stallet erbjuds en miljö där modrande förekommer i olika konstellationer: mellan äldre förebilder och huvudkaraktärerna, mellan hästar och människor liksom mellan mödrar och döttrar. Sålunda sprids modrandet på fler karaktärer än mödrarna, vilket skapar utrymme för dem att forma alternativa sätt att modra. Häri ligger hästbokens specifika möjligheter att laborera med modersvariationer och alternativa former av modrande, som här ska förstås som den ”allmänmänsklig[a] aktivitet” som Holm talar om (149), och som kan utföras av alla, då ”[m]odrande som social praktik utövas av var och en som GÖR vad mödrar brukar göra med barn” (148).

Trots att Jenny själv har varit en mycket engagerad hästtjej, lägger hon sina egna intressen åt sidan för att stötta Julis hästintresse och ta hand om familjen. Till skillnad mot Nita, som har haft ett levande engagemang för hästar under hela Klaras uppväxt, är alltså Jennys intresse för hästar latent när hon introduceras i serien. Men hon saknar något och när uppbrottet med Julis pappa är ett faktum inser hon vad. Jenny flyttar till Irland och återupptar sitt hästintresse och trots att Juli själv är en driven hästtjej mottar hon mammans beslut med bestörtning. Ett foto på Jenny när hon rider en Tinker (en irländsk hästras) väcker nya känslor och tankar hos Juli: ”Men jag har ändå svårt att föreställa mig henne rida på det här sättet, vilt och galet på en häst i ett annat land. […] Hon ser lycklig ut på bilden, hela ansiktet är ett enda stort leende” (Hagmar, En egen häst 119). I fotots vilda, lite upproriska stämning ser Juli modern i ett nytt ljus. Hon hälsar på Jenny på Irland och de inleder en prövande relation, där höjdpunkterna handlar om möten i det gemensamma intresset för ridning och hästar. Men besvikelserna präglar detta till trots Julis syn på mamman.

Vändpunkten infaller vid Julis första tävling. Jenny överraskar med att komma och titta på Juli, vilket är oerhört betydelsefullt: ”Det är mitt livs stoltaste ögonblick, men det enda jag kan tänka på är att mamma har kommit hela vägen från Irland för att titta på mig” (Hagmar, Vi två 147). Det är hästarna och stallet som medför att Juli och hennes mamma möts i en ny skör relation efter en lång utmanande tid, då Juli har anklagat sin mamma för att vara omoralisk både som kvinna och mamma.

En modersvariation i serien om Juli gestaltas genom Signe, som svarar mot Julis behov av någon som lyssnar när Jenny försvinner. Signe hjälper också Juli att se på sin mammas val med nya ögon:

Signe erbjuder ett modrande där den sociala omsorgspraktiken som Holm talar om är stöpt i en annan form och består i att provocera, uppmuntra och bidra med perspektiv, bland annat på Signes och Julis olika livssituationer. Att hon är en god hästmänniska ger i Julis ögon tyngd åt hennes åsikter, vilket tillskriver Signe en särställning ifråga om modrande.

Det är genom att på dylika sätt låta olika omsorgspraktiker ta gestalt i skilda modrande karaktärer som Hagmar i sina serier utmanar föreställningen om den goda modern. Förmågan att erbjuda alternativ till särskilt Klaras och Julis konventionella sätt att betrakta sina mödrar skapar en förskjutning från den traditionella föreställningen om den goda modern mot ett mindre normbundet sätt att modra. Genom att Signe ifrågasätter Julis reaktioner på mammans frigörelse, modellerar hon ett nytt möjligt förhållningssätt mellan förälder och barn för Juli. Signe ser bortom beteendet som drabbar Juli och frilägger de strukturer i vilka Jenny är fast och som innebär att högre krav ställs på mödrar än på fäder.

Modersvariationerna är också artöverskridande. Millan agerar modrande i relation till både människor och djur, trots att hon inte själv är mor (Hagmar, Millan 119–120). I hennes karaktär möts nämligen sådana drag som utmärker såväl den goda modern som den goda hästmänniskan. Just det särskiljer Millan från Klara och Juli, som inte behöver ta samma ansvar för familjen. Hennes egna önskningar får stå tillbaka för omhändertagandet om andra, exempelvis om Zorro, en för liten ponny som pappan kommit hem med som gåva till henne. Kontrasten mellan Zorro och drömmen om en egen häst att rida och tävla är slående. Millan tackar senare ja till att byta Zorro mot den större hästen Glimra, vars bakgrund gör att hon förväntar sig ett otryggt bemötande. Millan finns där som en modrande gestalt som på alla sätt vill få henne att må bra: ”Hela tiden är jag noga med att röra mig mjukt, inga hastiga rörelser eller onödiga viftningar med händerna” (Hagmar, Drömmen 11). Millans omsorg om Glimra påminner om hennes mjuka modrande i förhållande till sin lillebror, hund och mamma. Skillnaden är att modrandet om hästen är självvalt medan ansvaret för familjen bottnar i hennes starka pliktkänsla som aktiveras av omständigheterna.

Ett annat exempel på modersvariationer utgörs av karaktären Marianne, ägaren till det stall där Millan arbetar extra. Hon ordnar bland annat med tävlingskläder och transport till tävlingar. Dessutom lånar hon ut den egna tävlingshästen till Millan, vars familj varken har råd med dyr utrustning eller en fin tävlingshäst. Därmed tar Marianne sig an en del av det modrande i relation till hästarna och stallet som Jenny och Nita utför gentemot sina döttrar, vilket handlar om att stötta deras häst- och tävlingsintresse.

Marianne när också, helt enligt samhällets förväntningar på kvinnor, en dröm om att själv bli mamma. Detta kopplas till hennes längtan att känna sig behövd och Millan blir i brist på egna barn föremålet för denna längtan: ”Jag vill ta hand om dig, snörvlar Marianne. Inte för att hjälpa dig… jo, det är klart att jag vill, men … mest av allt vill jag känna mig behövd, att du ska behöva min hjälp” (Hagmar, Drömmen 121). För Millan blir Mariannes längtan svår att hantera, då hon trots de många problemen känner en stark gemenskap med den egna mamman (Hagmar, Sveket 139). Att Marianne passerar en gräns genom att låta sin egen önskan stå i förgrunden gör Millan obekväm. Marianne har, med Holms ord, ”tagit på [s]ig modraansvar med […] egoistiska motiv” (154). Samtidigt erbjuder hon ett modrande som Millans mamma inte har kapacitet att ge och som fyller ett behov hos Millan. I Mariannes gestalt får Millan syn på ett sätt att vara kvinna som tilltalar henne och som utgör en kontrast till den negativa offerbild som hennes egen mamma representerar.

Den mor–dotter-relation som trots allt utvecklas mellan dem når sin höjdpunkt när Millan faller i gråt i Mariannes famn: ”För en enda gångs skull tillåter jag mig att vara liten och hjälplös och svag” (Hagmar, Drömmen 121). Denna passage kan jämföras med den sekvens där Millans mamma på motsvarande sätt gråter ut hos Millan, i en omvänd version av mor–barn-relationen (Hagmar, Millan 26). Genom de båda parallella situationerna gestaltas alltså andra former av modrande relationer än den mellan biologisk mor och barn. Mariannes modrande karaktär förknippas dels med den goda modersgestalten, dels med möjligheten att kunna kombinera modrande med ett självständigt liv, där hästarna fungerar som ett kitt mellan Marianne och Millan. Tvärtemot Millans mamma, som oftast misslyckas som mor och som endast i liten utsträckning är delaktig i dotterns hästintresse, blir Marianne en sorts ”counter-mother” (Rich 254) genom att hon lever ett fritt liv utan att låta sig hindras av samhällets normer – hon lyckas i stort förena det goda modrandet och idealet om den goda hästmänniskan.

Det är inte bara mänskliga karaktärer som är modrande. Alla hästkaraktärer, särskilt i Klara-serien, har modrande egenskaper. De lyssnar och erbjuder tröst, trots att de inte talar mänskligt språk. Sigge, Klaras skötponny på ridskolan, fyller den här funktionen: ”Hela han är full av tröst. Han har tid att lyssna på mig” (Hagmar, Klaras dröm 127). Hästens tysta närvaro lindrar Klaras smärta och de få gester som beskrivs är trösterika. Precis som bonuspappan Lasse ofta bara lyssnar, blir hästen mottagare av hästtjejens bekymmer. Det är en ordlös akt av kärlek eller förtroende när han vilar mulen mot hennes skuldra. Senare kan hon söka tröst hos sin egen häst: ”Jag flätar in händerna i Stars långa, trassliga man […] Han är den ende jag kan lita på” (Klara, färdiga, gå 15). Hästarna må vara ordlösa, men deras modrande egenskaper är ändå effektiva.

Det är hästarna som förenar Klara och hennes mamma. Nita tar redan i seriens början ansvar för dotterns ridning genom att sätta Klara i ridskola och ta med henne på ridturer. Dessutom köper hon Star till henne, fast hon egentligen inte har råd. Att ha en mamma som rider och älskar hästar är mestadels positivt, enligt Klara: ”[T]änk ändå vilken tur att hon inte är en trist tant med krullfrisyr som tycker att livets mening är ett välskurat badrum” (Hagmar, Klaras ridlägersommar 114–115). Här kontrasteras också Nita genom sitt ointresse för städning mot den traditionella bilden av modern och kvinnan som är mån om att ha ett välstädat hem. Samtidigt som Klara ibland önskar sig en mer konventionell mamma, väger fördelarna med en icke-normativ mamma över:

Porträttet av Nita sätter likhetstecken mellan ungdomlighet och utsläppt hår, i kontrast till ett mer konservativt uppsatt eller permanentat hår. Klaras inställning framgår klart – hon uppskattar den här sidan av sin mamma, för, precis som Rich hävdar, ”[a]s daughters we need mothers who want their own freedom and ours” (254). När en mor skapar livskvalitet för sig själv, vilket Nita konstant gör, visar hon för sin dotter möjligheten att stå upp och slåss för sin egen rätt (jfr Rich 254). Genom att skapa dylika tillfällen, där mor och dotter delar en uppskattad aktivitet, bidrar Nita till att kanske omedvetet upprätta sig själv som förebild för Klara. Beskrivningar som dessa återkommer genom hela serien och i bilden av Nita understryks hur ridningen är en ”föryngringskur” (Hagmar, Klara och fölet 20–21). Ett sådant perspektiv framträder för övrigt även i Millan-serien, där kontrasten mellan den ridande Marianne och Millans mamma som saknar hästintresse, förstärks av att Marianne alltid är snyggt klädd och kan tas för en ung hästtjej (Hagmar, Millan 15).

Klara tänker att ”[n]är vi rider tillsammans känns hon mer som en kompis än som en mamma. Det är också mycket lättare att prata med henne när vi är ensamma ute i skogen” (Hagmar, Klara och fölet 37). Även här visas genom fokaliseringen på Klara hur hennes mamma utmanar modersnormen – den goda hästmänniskan kompletterar den goda modern. Genom att Klara ser den goda hästmänniskan i sin mamma får hon också en förståelse för att hennes egna behov ibland behöver underordnas hästarna. I stället för en traditionell rollfördelning mellan den goda modern som omhändertagande och självutplånande och dottern som mottagare av denna omsorg, uppstår kamratskap och gemenskap mellan mor och dotter. Det sker tack vare det gemensamma intresset för hästarna och ridningen som aktivitet gynnar samtalet dem emellan då störande moment i vardagen uteblir. Ur Klaras synvinkel är inte moderskap och kamratskap motsatser, utan kamratskapet gör att hon kan se sin mamma i ett nytt ljus. Stallmiljön gynnar en icke-hierarkisk relation mellan mor och dotter där hästarna är deras gemensamma fokus.

Pia Hagmar utforskar olika modersvariationer och modrande karaktärer i de tre analyserade serierna, och hon väljer att skildra dem som ofullkomliga och i vissa stycken till och med inkompetenta mödrar. Ingen av mödrarna når upp till idealet om den goda modern (jfr Pettersson; Holm) och egentligen är det bara Millans mamma som verkligen vill göra det – kanske som en konsekvens av att hon står så långt ifrån det idealet. Både Klaras och Julis mödrar hävdar sin rätt att vara något mer än mammor, nämligen äventyrliga, älskarinnor eller yrkesarbetande kvinnor. Genom att det finns andra modrande karaktärer i serierna uppnår barnen totalt sett ett gott omhändertagande, om än utspritt på fler karaktärer än mamman. Med andra ord normaliserar Hagmar det faktum att en mamma inte kan vara allt för sitt barn och att modrande kan delas av flera individer – kvinnor såväl som män eller hästar. Det är framför allt här som Hagmar, genom att normalisera andra modrande gestalter, föreslår en utvidgad syn på vem som kan utöva modrande. Trots att vi i analysen inte haft utrymme att skriva om modrande fadersfigurer, som bonuspappan Lasse i Klara-serien, utgör dylika modersvariationer en viktig komponent av Hagmars utforskande av moderskap och modrande.

Hagmar öppnar också för alternativa sätt att agera mor. Delvis sker det på liknande sätt som i Björklunds exempel, där mödrar frigör sig från hittillsvarande normer för vad det innebär att vara en god mor (”Maternal Abandonment”). Hästboksgenren erbjuder därutöver specifika förutsättningar genom att stallmiljön blir en arena för omprövande av mor–dotter-relationen där hästarna utgör ett gemensamt fokus för bådas omsorgspraktiker, vilket öppnar för upplösta hierarkier mellan mor och dotter.

Trots att Millans mamma kan tolkas som en dålig mor, är detta inte vad Millan betonar när hon beskriver sin mamma. Hon är lojal trots mammans brister. Det skiljer henne från hur Klara och Juli betraktar sina mammor. Klara har en ironisk hållning till Nitas oförmåga att engagera sig i matlagning och andra sysslor som mammor förväntas ägna sig åt. Juli ser däremot med en mycket kritisk blick på sin mammas tillkortakommanden och mjuknar inte förrän hon kan möta sin mamma i det gemensamma hästintresset. Relationen dem emellan måste anta en ny skepnad där vänskap och delade intressen placeras i förgrunden, medan traditionella omsorgspraktiker som matlagning och självuppoffring placeras i bakgrunden. Genom Klaras och Julis blickar framstår mammorna som unga, kompetenta, modiga och glödande på hästryggen. Fram träder bilden av ridning som ett livselixir med den positiva effekten att ryttaren mår bra och tar hand om sig själv. Mammorna får i denna nya skepnad även möjlighet att bete sig barnsligt, ledset eller omoget. Hagmars berättelser utmanar med andra ord den militära diskursen genom att visa hur stallbackskulturen inrymmer mer än disciplin, såsom glädje, gemenskap och kamratskap.

Man kan fråga sig varför just hästintresset och stallet skulle medföra speciella former av modrande och andra förutsättningar för relationen mellan mor och dotter. I de serier som ingått i denna undersökning visar det sig att det är i det generationsöverskridande delade hästintresset, som utmanar men samtidigt tillåter diversifierade genuskonstruktioner, som mor och dotter når bortom föreställningen om den goda modern. Dessa genuskonstruktioner erbjuder sålunda alternativa och tillåtande sätt att vara kvinna och mamma.