För studien har jag gått igenom recensioner i Finlands nationalbiblioteks digitala tidningssamling, där den samlade finländska dagspressen samt ett stort antal tidskrifter återfinns i digitaliserad och sökbar form.⁴ Under tidigt 2000-tal bestod dagstidningsfältet på svenska i Finland av Borgåbladet, Hufvudstadsbladet, Nya Åland, Syd-Österbotten, Vasabladet, Västra Nyland, Åbo Underrättelser, Ålandstidningen och Östra Nyland, samt Jakobstads Tidning och Österbottningen som 2008 slogs samman till Österbottens Tidning. Barnlitteraturkritiken skrevs av en blandning av anställda litteratur- och kulturjournalister, allmänjournalister och frilansskribenter. Hufvudstadsbladet hade den mest omfattande litteraturbevakningen, med regelbunden barnlitteraturbevakning utförd av såväl anställda kultur- och litteraturredaktörer som av frilansskribenter med barnlitteraturexpertis. Åbo Underrättelser hade en anställd litteraturredaktör och flera tidningar hade anställda kulturredaktörer med särskild tyngdpunkt på litteraturbevakning. Bland vissa tidningar märks en särskild bevakning av författare med anknytning till orten. Utöver dagstidningskritiken finns veckojournaler och kulturtidskrifter med litteraturbevakning, såsom Arbetarbladet, Kyrkpressen och den vänsterinriktade kulturtidskriften Ny Tid, som utkom på veckobasis.

Jag har gått igenom recensioner av de sju samtidsrealistiska finlandssvenska ungdomsromaner som utgivits 2000–2010, av Marianne Backlén (Kopparorm, 2008), Annika Luther (Skogen som Gud glömde, 2002; Ivoria, 2005; Brev till världens ände, 2008), Henrika Andersson (Emma Gloria och de Levande Varslarna, 2006; Emma Gloria och den röda Längtansboken, 2008) och Maria Turtschaninoff (Underfors, 2010).⁵ Genomgången visade att diskussionen av flerspråkighet var klart mest omfattande för tre av verken: Backléns Kopparorm samt Luthers Ivoria och Brev till världens ände, vilka därför valdes ut för närmare analys.⁶ I recensionerna av Underfors togs flerspråkighet inte alls upp. I recensioner av Luthers Skogen som Gud glömde och Anderssons båda romaner nämndes flerspråkighet eller slang sporadiskt (Lassén-Seger, ”Kantarellstuvning”; Bäcksbacka, ”Gaia”; Arrila; Rönngård, ”Bortom”; Lindberg).

Det är viktigt att inte enbart ta stickprov ur recensionsmaterialet utan att studera det recensionsmaterial ett verk ger upphov till i sin helhet, för att kunna urskilja gemensamheter och motstridigheter i värderingen (Svedjedal 170). Ivoria och Brev till världens ände har 7 recensioner vardera i tidningssamlingen, medan Kopparorm har gett upphov till 6 recensioner. Antalet recensioner kan betraktas som gott sett till det finlandssvenska litterära kritikfältets litenhet – inte all finlandssvensk litteratur, för barn eller vuxna, får lika många recensioner. Jag studerar mottagandet genom att närläsa recensionerna av varje bok för sig, detta för att kunna analysera teman och tendenser som återkommer just för verket i fråga. Upplägget gör det även möjligt att urskilja vad som är huvudspår i ett verks mottagande men ett sidospår i ett annat, samt hur en fråga kan belysas från olika perspektiv i mottagandet av olika verk. Ordningen är kronologisk.

Annika Luthers Ivoria skildrar Alphonse, tonårskille och mattegeni från Elfenbenskusten, som kommit via Malmö till Helsingfors där han blir ensam kvar när hans familj utvisas. Språkligt präglas romanen av finlandismer och slang samt små finska inslag. Fyra av de sju recensionerna tar upp språklig variation i romanen, och deras värdering av flerspråkigheten skiljer sig åt. I Hufvudstadsbladet hyllar Mia Österlund:

Flerspråkigheten diskuteras som ett lokalfärgsförstärkande grepp, något Österlund dessutom framhåller som ett genrekännemärke. Förankring och lokalfärg är här en styrka, och flerspråkighet ett litterärt medel för att uppnå dessa effekter. I Jakobstads Tidning är Henrik Othman mer tveksam: han medger att finska inslag ”skänker lokalfärg och realism, men jag är inte alldeles säker på att det är nödvändigt för helheten”. Othman utvecklar inte kritiken. I Ny Tid ställer sig Susanne Ahlroth positiv till inslagen av slang och finska men funderar: ”Man undrar förstås vilken behållningen är för läsare på andra håll i Svenskfinland, för att inte tala om Sverige. Men Luther har valt sin läsekrets.” Här träder en social värdeaspekt fram då bandet mellan författare och läsekrets uppmärksammas. I Åbo Underrättelser kallar Erika Rönngård Ivoria ”mycket helsingfors-betonad”, men fortsätter:

Den skilda värderingen till trots sammanbinds flerspråkigheten i samtliga dessa recensioner med stil- och formvärden i termer av lokalfärg eller lokal förankring. I och med den realism och igenkänning som lokalfärgen anses väcka, kopplas stil- och formvärden till kunskaps- och emotionella värden (jfr Forslid et al. 81). Recensionerna präglas av flera sammanlänkade frågeställningar som tidigare forskning har visat är klassiska för diskussionen av finlandssvenskt litterärt språk sedan 1880-talet och framåt: spänningen mellan autenticitet och begriplighet, mellan det helsingforsiska och det finlandssvenska i stort, och kopplingen mellan flerspråkighet och val av läsekrets (Tidigs, ”Litteraturens”, ”Litterär”).

På liknande vis har den litterära språkvariationens koppling till lokalfärg och språklig realism framhållits av litteraturkritiker åtminstone sedan sent 1800-tal (Tidigs, Att skriva 135, 154). Denna koppling är också framträdande i Mazzarellas upprop för en barnlitteratur som synliggör finlandssvenska barns verklighet. När flerspråkighetens lokala förankring har framhållits i mottagandet av vuxenlitteratur har den överlag, av både försvarare och belackare, ställts i ett motsatsförhållande till begriplighet: genom att välja ett mer specifikt språkbruk, förankrat i den skildrade miljön, har författaren ansetts välja och begränsa sin publik eftersom en del av läsarna inte kommer att förstå allt eller känna sig uteslutna (se Tidigs, ”Litteraturens”; Tandefelt, ”Författaren”, ”Språkval”). Den litterära flerspråkighetens emotionella värde har således ansetts skifta väsentligt i fråga om olika läsargrupper, och aktualiserat frågor om vilka läsargrupper som (bör) prioriteras.

I fråga om Ivoria är det för alla recensenter som kommenterar flerspråkigheten tydligt att den är lokal, distinkt helsingforsisk. Den läses således inte som något allmänt finlandssvenskt drag i texten. Enligt recensenterna kostar lokalfärgen i fråga om läsekrets, men det kan det vara värt som motståndshandling mot (en förväntad) språklig anpassning till Sverige. En viktig kontext för denna diskussion är ”det sverigesvenska förlagsargumentet”, en argumentation som präglat debatten om Finlands svenska litteratur sedan sent 1800-tal och som syftar på:

Det sverigesvenska förlagsargumentet syns även i Mazzarellas artikel: flera framträdande finlandssvenska barnlitteraturförfattare gav ut sina verk i Sverige, och den förläggare på Bonniers som Mazzarella intervjuade ”medgav att de finlandssvenska manuskripten ’tvättas’ och att man ’med författarnas tillstånd tar bort vad vi betraktar som finlandismer och för svenska barn främmande ord och uttryck’”, samtidigt som ”expressiva uttryck” fick stå kvar.

Recensionerna av Ivoria är i linje med den förståelse av litterär flerspråkighet som framträtt i studier av finlandssvensk vuxenlitteraturkritik från en närliggande tidsperiod, 1990-talet (Tidigs, ”Litteraturens”). Flerspråkighet värderas i termer av autenticitet kontra begriplighet, och litteraturen anses vara till för en krets av läsare som är kompetenta, och känner igen sig, i dess språkbruk. Dessa föreställningar har problematiserats av litterär flerspråkighetsforskning (se t.ex. Tidigs och Huss; Tidigs och Bodin). Men recensenternas syn på Ivoria skiljer sig från synen på vuxenlitteraturen: i det senare fallet menade framträdande röster att den ”autenticitet” som ett mer lokalt färgat språkbruk kan bidra till måste offras till förmån för allmän begriplighet, för att inte skapa splittring inom Svenskfinland och för att inte förlora svenska läsare. I fråga om Ivoria anses ”autenticiteten” och den igenkänning den skapar för de unga läsarna trumfa jakten på en bredare publik. En ytterligare ny aspekt är implikationen att flerspråkighet inte bara begränsar läsekretsens bredd geografiskt utan även över tid: den blir ingen ”tidlös klassiker” enligt Rönngård. Denna temporala aspekt återkommer jag till i samband med Backléns Kopparorm.

Luthers följande ungdomsroman handlar om tonåriga Viktor som sommarjobbar på Zoologiska museet i Helsingfors. Språkligt präglas Brev till världens ände av finlandismer och sparsamma finska repliker samt riklig förekomst av ortografiskt markerad svenska med finsk brytning.

Flerspråkighet diskuteras explicit i fyra av sju recensioner. Flera ger prov på en positiv syn på flerspråkigheten: i Hufvudstadsbladet betonas hur finlandssvenska uttryck och stavfel används som litterärt medel ”för att öka trovärdigheten och samtidigt förankras berättelsen stadigt i finlandssvenskheten” (Österlund, ”Svidande”). I Västra Nyland påpekas att dialogen flyter och ”svenskan blandas med lagom många finska uttryck, ofta svordomar, vilket ökar lokalfärgen och det autentiska helhetsintrycket” (Bäcksbacka, ”Zoologiska”). I Arbetarbladet är Hilda Forss också uppskattande. Till skillnad från övriga kritiker fäster Forss blicken på romanens enspråkighet: ”Att handlingen rör sig i en tvåspråkig miljö fastän boken är enspråkigt svensk täpper inte heller till flytet – man har oftast koll på vilket språk personerna talar utan att det för den skull står ’…sade han på finska’.” Den mest kritiska recensionen, av Ylva Larsdotter i Ny Tid, tar i stället tydligt fasta på romanens Helsingforsprägel:

I recensionerna återkommer förståelsen av flerspråkighet inom ramarna för lokalfärg och autenticitet. Liksom i fråga om Ivoria är recensenternas värdering av flerspråkigheten blandad, men där de rörande Ivoria var ense om vilket slags språkvariation romanen bjöd på, är de gällande Brev till världens ände oense om hur flerspråkig texten faktiskt är. Här utmärker sig Forss genom att uppmärksamma glappet mellan språken i den gestaltade världen och i den gestaltande texten, något som litterär flerspråkighetsforskning har ägnat ansenlig uppmärksamhet åt (se t.ex. Tidigs, Att skriva 76–80). När Forss karaktäriserar romanen som ”enspråkigt svensk” läggs hennes fokus på hur mycket mer flerspråkig den gestaltade världen är jämfört med den gestaltande texten, vars huvudspråk onekligen är svenska (med små inslag av finska, finlandismer och slang).

Anmärkningsvärt i Larsdotters tolkning är att hon anser att litterärt bruk av finlandssvenska och finska ger texten ett språkpolitiskt budskap, till skillnad från bruket av allmänspråk som indirekt karaktäriseras som icke-politiskt. Tvärtom har den finlandismfria svenska som lanserades med Bergroth redan 1917 varit uttalad litterär och språkpolitisk norm, med syfte att skydda den finlandssvenska befolkningens överlevnad (se Andersson; Zilliacus). Larsdotter menar vidare att Luther missförvaltar språkvariationen som språkpolitiskt redskap genom att huvudpersonens språkkunskaper inte är trovärdiga, och genom den förlöjligande skildringen av en karaktär som inte talar sitt modersmål.⁷ Här skymtar de risker som anses förbundna med litterär flerspråkighet om den förstås i termer av lokalfärg som stilvärde, och realism och trovärdighet som kunskapsvärde: bruket kan kritiseras som orealistiskt om det inte anses överensstämma med läsarens bild av språkbruket i den skildrade miljön, och oetiskt om det får en förlöjligande effekt. Här aktiveras således både kunskaps- och emotionella aspekter. Frågan om läsekrets, som var framträdande i recensionerna av Ivoria, återkommer inte för Brev till världens ände. Lokalfärg och autenticitet diskuteras, men inte i anslutning till en begriplighets- och publikdiskussion.

Marianne Backléns Kopparorm skildrar tonårspojken Chris som flyttar från Namibia till den lilla östnyländska orten Östanfjärd och vidare till Helsingfors. Språkligt präglas romanen av utbredd flerspråkighet, med bland annat afrikaans, engelska, finska, tyska, östnyländsk dialekt och flerspråkig Helsingforsslang (se Österlund, ”Kolla”).

Fyra av sex recensioner tar flerspråkighet till utförlig behandling. Österbottningens recensent berömmer romanens flerspråkighet och i Hufvudstadsbladet prisar Österlund Backlén för hur väl hon tacklar:

Brokigheten tas även upp i Åbo Underrättelser, där Bror Rönnholm betonar: ”Det som Backlén på sätt och vis visar är att det inte finns något övergripande ungdomsspråk giltigt för t.ex. finlandssvensk eller ens helsingforsisk ungdom. Varje subkultur har sina egna markörer.” Rönnholm medger att han inte kan bedöma hur ”väl de markörer för ungdomens språk som författaren arbetar med har sin motsvarighet i verkligheten”, men gissar att Backlén har ”lyssnat sig till en hel del”.

Åter är det Ny Tids recensent som är mest kritisk till hur romanens flerspråkighet utförs. Här listar Isabella Rothberg romanens många hiphopreferenser, inslag av finska och östnyländsk slang, samt termer från spelvärlden och parkour: ”Det märks tydligt att Backlén är insatt i tonåringarnas vardag. […] Trots detta blir jag då och då pinsamt berörd. Jag kan nämligen inte skaka av mig känslan av att det är en vuxen som försöker anamma ungarnas vardagsspråk.”

I sin blandade värdering av flerspråkigheten visar recensionerna av Kopparorm på sammantvinnade frågeställningar kring trovärdighet, identifikation och tidslighet, där stil- och formvärden, kunskapsvärden och emotionella värden förbinds. Bakom Österlunds resonemang skymtar åter diskussionen om möjligheterna att kunna skildra samtiden på ett trovärdigt sätt i spänningsfältet mellan en flerspråkig verklighet och en enspråkig litterär norm (se Ekman; Tidigs, Att skriva, 76–80). Frågan om hur man kan skildra det flerspråkiga Helsingfors på svenska specificeras i anslutning till ungdomsromanen: Hur kunna skildra tonåringar på flerspråkig slang? Liksom i fråga om Ivoria aktualiseras att det finlandssvenska språkligt sett inte är något enhetligt, men angående Kopparorm lyfts inte bara det geografiska fram, utan även subkulturer. Värt att notera är att Rönnholm uppmärksammar läsarens möjlighet till igenkänning på ett annat, ”’strukturellt plan’, i sättet att blanda och skapa nytt”.

Redan i recensionerna av Ivoria, som på grund av helsingforsiskan inte ansågs kunna bli en ”tidlös klassiker”, skymtade den temporala aspekten av flerspråkighet som litterärt verktyg. I recensionerna av Kopparorm står tid och ålder i centrum, i form av frågan om språkets aktualitet och trovärdighet både för ungdomskaraktärerna och för de ungdomar som läser böckerna. Här präglas värderingen av både emotionella och sociala aspekter. När Österlund berömmer Kopparorms bruk av ungdomsspråk och slang är en tidslig dimension viktig: ungdomsspråket är ”aktuellt”, och Österlund prisar den stora variationen för att språket inte ska ”dateras” för snabbt (”Unga”). Frågan om språkets trovärdighet för karaktärsgestaltningen diskuteras explicit i anslutning till flerspråkighetens tidslighet och uttryckligen kopplat till ungdomslitteraturen i Rothbergs recension. Den flerspråkiga slangen och ungdomsspråket, som enligt Österlund och Rönnholm bidrar till romanspråkets aktualitet, brister för Rothberg i trovärdighet. Det faktum att ungdomslitteraturen skildrar ungdomar och skrivs för ungdomar, men av vuxna, uppmärksammas av Rothberg: när vuxenförfattaren försöker representera ungdomars språk genom flitig flerspråkighet och slang exponeras hon – författaren försöker så hårt efterlikna ungdomar att hon i stället skriver fram sig själv.

Den efterlysning av en samhällsskildrande finlandssvensk barn- och ungdomslitteratur som Merete Mazzarella framförde 1979 infriades i och med det tidiga 2000-talets språkligt bredare ungdomsromaner. Redan det att ungdomsromaner präglade av språkvariation gavs ut, att de recenserades och att språkvariationen uppmärksammades på det begränsade utrymme recensenterna hade till sitt förfogande, innebär att litterär flerspråkighet tillmättes värde (jfr Forslid et al. 50; Herrnstein Smith 32–33).

Analyserna visar att flerspråkighet värderas på ett mångsidigt vis: som estetiskt fenomen, i relation till frågor om läsekrets, och i viss mån även ur språkpolitisk synvinkel. Värderingen av flerspråkighet sker inom ramen för stil- och formvärden, kunskapsvärden, emotionella värden och sociala värden, och fokuserar på nya frågor i varje roman. För Ivoria är det den helsingforsiska lokalfärgen och därmed kopplade frågor om läsekrets; för Brev till världens ände frågan om hur flerspråkig romanen är, och huruvida dess flerspråkighet är trovärdig för karaktärerna; och för Kopparorm frågan om språkets aktualitet och trovärdighet, också kopplad till läsekretsen.

Undersökningen visar både på kontinuitet och märkbara skillnader i förhållande till tidigare forskning om finlandssvensk vuxenlitteraturkritik. Den finlandssvenska litteraturen, liksom den litterära institutionen, är mycket liten: att frågor som varit tongivande gällande finlandssvensk vuxenlitteratur även präglar finlandssvensk barn- och ungdomslitteratur är inte oväntat. Ett första huvudstråk i materialet är att litterär flerspråkighet värderas positivt som ett litterärt medel för lokalfärg och realism. Bruket av litterär flerspråkighet förknippas med författarens expertis, användningen anses vara medveten och recensenterna gissar att författaren har lyssnat sig till hur det ska låta. I 2000-talets litteraturdiskurs handlar diskussionen inte bara om huruvida finlandssvenskar överlag ska få se sin verklighet skildrad litterärt – det är något finlandssvenska unga också har rätt till.

Här framträder även en skillnad jämfört med tidigare forskning: i materialet diskuteras flerspråkigheten inte som ett resultat av författarens slarv, något som ofta har förekommit särskilt längre tillbaka i litteraturhistorien men även på 1990-talet. En orsak kan vara att inslagen av flerspråkighet i ungdomsromanerna till överväldigande del är begränsade till dialogen. Flerspråkigheten är därmed tydligt förknippad med de litterära karaktärernas språk, inte med berättarens. I bemötandet av vuxenlitteratur har just skillnaden mellan berättarens relation och karaktärernas dialog utgjort en ”toleranströskel” för var flerspråkigheten, enligt recensenterna, får förekomma. När flerspråkigheten flödar över till berättaren finns tendenser hos recensenter att betrakta den som slarv å författarens sida (se Tidigs, Att skriva 136–137, ”Litteraturens”). Över huvud taget spekuleras det i materialet mycket litet kring författarens biografi eller språkkunskaper i relation till romanernas flerspråkighet – något som även det är vanligt i äldre kritik av vuxenlitteratur. De enstaka gånger då dylika spekulationer förekommer bygger resonemanget på en distinkt åtskillnad mellan författarens språk och textens, då recensenten i Österbottningen menar att Marianne Backlén ”har ett ’rent’ språk och just därför kan hon varva tyska, afrikaans, engelska, finska och svenska” (Borg).

Ett andra huvudstråk är frågan om läsekrets. Den är till viss del förbunden med lokalfärg och realism eftersom författaren anses välja eller välja bort en läsekrets genom sina språkliga val. Med tanke på den långa historiska närvaron av ”det sverigesvenska förlagsargumentet” i finlandssvensk litteraturdebatt är det inte oväntat att frågan om läsekrets fortsättningsvis aktualiseras i relation till Sverige, och att samma argument som företräddes kring sekelskiftet 1900 återkommer strax efter 2000-talets början. Rörande Ivoria är det framför allt en bredare läsekrets, både inom Svenskfinland och i Sverige, som Luther anses välja bort till förmån för en lokal läsekrets som får se ”sitt” språk företrädas i litteraturen. Här nämns således läsekretsens geografiska spridning, på klassiskt manér.

En intressant skillnad jämfört med studierna av finlandssvensk vuxenlitteratur gäller diskussionen av tidslighet och aktualitet i relation till läsekretsen. Gällande Kopparorm värderas flerspråkigheten i relation till läsarnas ålder och språkets aktualitet.

Frågan om tidslighet är intimt sammanbunden med romanernas målgrupp, ungdomar. Här handlar diskussionen om den vuxna författarens möjlighet att möta sina unga läsare på ett språk de accepterar som aktuellt och trovärdigt för dem – samtidigt som språket i framtiden måste kunna möta nya generationer av unga utan att kännas daterat. Gällande Ivoria ansågs ett framtida mottagande i stället värt att offra för att trovärdigt kunna möta ungdomspubliken här och nu. Däremot ställs inga förväntningar av didaktisk art på ungdomslitteraturen – den ska fånga ungdomars språk, inte lära ut ”ren” svenska, enligt recensionerna.

Avslutningsvis är det slående att flerspråkighet värdesätts som litterärt medel i ungdomsromanen, oavsett om författarna anses ha lyckats uppnå trovärdighet i en specifik text eller inte. Utförandet av litterär flerspråkighet kan kritiseras, men det riktas inte kritik mot litterär flerspråkighet i sig, varken av pragmatiska eller identitetspolitiska skäl. Enstaka språkpolitiska resonemang förekommer, men fokus ligger övervägande på estetik, berättande och på målgruppen, de läsande ungdomar som ska möta romanerna och språket i dem. Betecknande är att flerspråkighetens litterära möjligheter – men också risker – just kopplas till, och värderas utgående från, målgruppen. I Barnlitteraturens värden och värderingar (2012) påminner Sara Kärrholm och Paul Tenngart om att ”värderingen av barnlitteratur intimt [hänger] samman med värderingen av barnet” (15) och berättar om synen på relationen mellan barn och vuxna: ”I hur hög grad är barnet i det vuxna författarsubjektets våld, och i hur hög grad måste tvärtom författaren anpassa sin syn på världen efter det faktum att han eller hon skriver för barn?” (15). I min analys framgår att värnandet av unga läsare starkt präglar värderingen av flerspråkighet i 2000-talets finlandssvenska barnlitteraturkritik. Författaren ska anpassa sitt språk efter sina unga läsare, och mer bestämt sina finlandssvenska unga läsare. Lokalfärgen och aktualiteten ska vara trovärdig för just dessa läsare, som författaren ges full rätt att prioritera.

I förlängningen visar de unga läsarnas betydelse i recensionerna på behovet av ytterligare forskning i barn- och ungdomslitteraturkritik. För en mer fullödig bild av barn- och ungdomslitteratur behöver de värderingar som omger den, och som uttrycks i bland annat litteraturkritiken, beaktas. Mazzarellas appell gällde barn- och ungdomslitteratur i stort, inte enbart för ungdomar; med tanke på recensenternas fokus på målgruppen vore en fortsatt forskningsuppgift att undersöka värderingen av flerspråkighet i mottagandet av böcker för yngre målgrupper. För att en mer fullödig bild av finlandssvensk litteraturkritik, liksom av litterär flerspråkighet, ska framträda, behöver forskningen rikta in sig på recensioner av litteratur avsedd för olika åldrar och inte enbart vuxenlitteratur. Här kommer nya värdeaspekter i dagen, samtidigt som kontinuiteten gällande kärnföreställningar i synen på litterär flerspråkighet framträder med ytterligare skärpa.