”Moderskap” betecknar erfarenheten av att vara mor, men det är också ett begrepp i rörelse som under det senaste decenniet fått allt fler och motstridigare betydelser. Alternativa familjebildningar, bioteknologi och en förändrad syn på kön och könsroller är faktorer som komplicerar moderskapet, bryter ner det i olika typer av reproduktivt och emotionellt arbete och knyter det till fler subjekt. Den teoretiska termen ”mothering”/”modrande” (Rich; Holm) syftar till de omsorgshandlingar som är förknippade med att ta hand om ett barn och som till exempel kan innefatta att amma, mata, tvätta, natta, sköta, trösta, bära, sjunga – och högläsa. Historiskt liksom idag finns naturligtvis en stark koppling till det biologiska moderskapet. Samtidigt har undantagen i form av annan-mammor (Grahn; se även Collins; Yu) en lika lång historia genom ammor och fostermammor, barnpigor och nannys, syskon och mor- och farmödrar. Samtidens ideal om ett jämställt föräldraskap förespråkar att mammor och pappor ska vara lika delaktiga i modrandet av barnet. Även om det i praktiken fortfarande inte ser ut så, är det tydligt att modrandet som en generell beteckning för omsorg om barn inte fungerar friktionsfritt och i vissa sammanhang kan uppfattas som missvisande, könskonservativt och exkluderande. Vad är det som skiljer modrande från omsorg i mer generell bemärkelse? Vad skiljer det från ”fadrande”? Är en närvarande pappa som utför föräldraskapets omsorgshandlingar, som exempelvis Alfons Åbergs, bäst beskriven som en ”modrande” pappa? Finns det fördelar med att moderskapet inte primärt konnoteras med den kvinnliga erfarenheten och kroppen? Vad är det som går förlorat? Frågorna pekar in i framtiden, men blir i viss utsträckning belysta genom detta temas fokus på just modrande.

En tydlig indikation på att det fortfarande finns behov av att tala om föräldraskapet som en könsspecifik erfarenhet är de senaste årens berättelser för vuxna om att bli och vara mamma. Sådana berättelser har kommit att formera en egen genre i samtidslitteraturens biografier, essäer, romaner, lyrik och tecknade serier. Denna genre samexisterar med andra typer av modersnarrativ, ofta biografiska och autofiktiva, på exempelvis bloggar och sociala medier (Mustosmäki och Sihto; Lehto). Inom genren spretar berättelserna, men sammantaget är det tydligt att moderskapet är en konfliktfylld roll i samtiden, vilket även reflekteras i aktuell moderskapsforskning om mammaskuld, babyfeber, klaustrofobi i kärnfamiljen, mammor som lämnar sina barn och mammor som ångrar sitt moderskap (Fahlgren et. al.; Wahlström et. al). Från att tidigare primärt ha skildrats genom det vuxna barnets blick har modern i allt högre utsträckning börjat träda fram som subjekt i litteraturen (Williams). Viktoria Myréns roman I en familj finns inga fiender (2010) är en av många vuxenlitterära böcker från 2000-talet där moderskapet utforskas inifrån, och där den berättande mamman inte skyr negativa eller destruktiva känslor och tankar:

Att bli och vara mamma beskrivs i flera av dessa vuxna moderskapsskildringar som identitetsupplösning, en påtvingad isolering eller, som i Myréns fall, till och med tortyr (jfr Björklund).

Vad är det specifikt som händer när moderskap istället skildras genom barnlitteraturens lins? Barn- och ungdomslitteraturen har ofta legat i framkant vad gäller att fånga upp samhällstendenser. Motsvarande förskjutning mot samtidstypiska aspekter som regnbågsfamiljer, klasskillnader, psykisk sjukdom och utbrändhet, liksom det intensiva moderskapets följsamhet gentemot barnets känslor och värld märks även här. Samtidigt finns en central särskiljande aspekt som handlar om barnlitteraturens perspektiv och tilltal, och som framträder tydligt om Myréns trängda mamma och hennes inre monolog ställs bredvid Dahles och Nyhus skrämmande drake. Barnlitteraturen utgår generellt från barns erfarenheter och upplevelser. Den existerar inom det dubbla system som upprätthålls av mer eller mindre ”gömda vuxna” producenter och konsumenter, men den kommer alltid att förhålla sig till närvaron av sin definierande målgrupp, barnläsaren. Ibland kan det generera radikala och för det vuxna samtalet främmandegörande uttryck; barnperspektivet kan till exempel bli ett medel för att insistera på barns intressen framför vuxenvärldens. Det betyder dock inte att barnlitteraturen per definition är subversiv. Barnsubjektet, barnperspektivet och barnlitteraturen kan naturligtvis även anpassas efter vuxna syften som kan vara såväl pedagogiska och estetiska som ideologiska och opinionsbildande.

I mötet mellan barnlitteraturforskning och moderskapsstudier – som alltså primärt behandlar vuxna kontexter och vuxenlitteratur – föddes inspirationen till detta tema om moderskap och modrande i nordisk barn- och ungdomslitteratur. Vi sökte svar på vilka avtryck som de samtida debatterna om moderskap sätter i barn- och ungdomslitteraturen. Vad händer med skildringen av mödrar och modrande när perspektiv och tilltal ligger hos barnet? Är barn- och ungdomslitteraturen alltid lojal med detta barn? Vad innebär det att modern, förutom att vara en litterär gestalt, också är målgrupp och medläsare, och ibland författare?

Relationen mellan barn och mammor är ett centralt motiv i barnböcker. Moderskap behandlas därför också återkommande inom nordisk och internationell forskning. Att mödrar och modrande å ena sidan är extremt omfattande begrepp, å andra sidan svåra att separera från den barndom som naturligt står i centrum för barnlitteraturen, är en förklaring till att representationer av moderskap ofta bryts ner till olika aspekter av relationen mellan mamma och barn. Det angrips därför ofta som del av andra idékomplex, exempelvis makt, temporalitet, omsorgsetik, genus och normkritik. Bland det senaste decenniets internationella forskningsprojekt som explicit sammanför moderskapsstudier med barnlitteratur med potenta resultat bör särskilt nämnas Lisa Rowe Fraustinos och Karen Coats antologi Mothers in Children’s and Young Adult Literature. From the Eighteenth Century to Postfeminism (2016) som föregicks av ett av dem samredigerat temanummer i tidskriften Children’s Literature in Education (2015). Även Vanessa Joosens omfattande projekt Constructing Age for Young Readers (2019–2024) inom vilket hon argumenterat för ett ökat utbyte mellan fält som barndoms-, ålders- och barnlitteraturforskning visar på potentialen i tvärvetenskapliga angreppssätt. Joosen argumenterar vidare särskilt för uppmärksamhet på den vuxna erfarenhet och kunskap som i barnlitteraturen befinner sig utanför fokus. Att somligt är dolt, underförstått eller utelämnat kan vara en konsekvens av att barn ofta är fokalisatorer i barnlitteraturen, men också ett aktivt val i syfte att undanhålla sådant som anses opassande eller irrelevant för barnläsaren. Om syftet är att förstå skildringar av mammor och andra vuxna i barnlitteraturen är just detta ”blind space” (blinda yta) en produktiv plats att undersöka (Joosen, Adulthood; ”Look”).

Ovan nämnda forskning ingår i formeringen av ett internationellt fält, där de angloamerikanska perspektiven fortfarande dominerar. Den nordiska barnlitteraturen om moderskap och modrande kräver dock sin egen kontextualisering i nordisk barnbokstradition och samhällskontext. Nordisk barnlitteraturforskning har pekat både mot överlappande och för kultursfären särskiljande aspekter av hur mödrar tilltalas och representeras. Det senare gäller exempelvis reproduktion och amning (Andersson; Epstein), koncentrerad baby-tid och god intimitet i statligt distribuerade baby-böcker (Österlund och Lassén-Seger), regnbågsfamiljer (Heggestad) liksom kompetenta barn med inkompetenta föräldrar (Hermansson). Barnlitteraturens spegling av nordiska normer och ideal, i kombination med en tradition av radikalism och estetisk komplexitet som till exempel påverkar vilka ämnen som kan behandlas i barnlitteraturen, utgör ett tydligt komplement till de bilder av moderskap och modrande som hittills präglat den internationella diskussionen.

En stark tendens i tidigare forskning är utforskandet av idealmödrar. Hur ser detta ideal ut idag? Sharon Hays har beskrivit den samtida västerländska norm där modern uppmanas att investera tid, pengar och energi i omsorg och fostran av sina barn i termer av ”intensive mothering” (intensivt moderskap). Prioriteringen av modersrollen formuleras som ett individuellt val som även den självständiga kvinnan kan välja. Detta moderskap kräver kunskap, medvetenhet, arbete och tid – det är ett område att excellera inom. Sociala medier utgör idag en arena för att föra samtal om moderskap liksom för att visa upp goda resultat. I välkomponerade foton skildras ett idealiserat mammaliv av kärlek och mys, där barnens kläder matchar och där graviditet, amning och sömnlösa nätter inte tycks sätta några avtryck vare sig på mammans kropp eller hennes psykiska hälsa. En motbild till det tillrättalagda finns i det så kallade ofiltrerade mammalivet, som idag är närmast lika vanligt i sociala medier. Här visar mammor istället upp stöket i hemmet och magens bristningar, och erbjuder varandra förståelse och bekräftelse i det svåra, men ändå alltid underbara, arbete som det innebär att vara mamma.

Hur kan man förstå dessa berättelser i sociala medier i relation till barnlitteraturen? En likhet är att båda fungerar som insocialiserande uppmaningar till mammor, men en skillnad är att barnlitteraturen tar vägen via barnläsaren och specifikt barnlitterära genrer. Ett närmast övertydligt exempel är så kallad ”fetus fiction” (fosterfiktion) där det ofödda barnet vänder sig direkt till föräldern med olika uppmaningar som till exempel kan omfatta kvinnors förpliktelser gentemot fostret under graviditeten och förväntningar på att konsumera det som bebisen idag anses behöva (Abate). Ett annat är ”Jag älskar bebis och bebis älskar mig-böcker” (Fraustino), en bilderbokstyp vanlig inom kommersiell massmarknadslitteratur vars enkla intrig är kärleksbekräftelsen mellan mamma och barn, och där högläsningen blir ett kärleksverktyg för mammans kommunikation med barnet.

Alternativet till idealmodern är förstås mammamonstret – draken – som ingår i en för ett nordiskt sammanhang särskilt utmärkande genre: den konstnärligt ambitiösa allålders-eller crossover-bilderboken som ofta behandlar dysfunktionella vuxna och maktordningen mellan barn och föräldrar (Beckett; Ommundsen, Litterære grenseoverskridelser, ”Billedbøger”). Ytterligare ett alternativ är den ”mänskliga” mamman. Hon som är en egen person och kan uttrycka ambivalenta känslor inför moderskapet, men som ändå är ”good enough” (Fraustino). I ett svenskt sammanhang skulle hon kunna representeras av Kerstin Thorvalls vardagsrealistiska mammaskildringar, där Thorvall till exempel använder rollbytet som ett grepp för att få barnen att empatisera med mammans, den vuxnas, perspektiv (Kärrholm). Inte minst förespråkas good enough-mamman i Thorvalls vägröjande debattartikel ”Bor alla barnboksförfattare i Tomtebolandet?” från 1965 där hon skåpar ut den svenskspråkiga barnlitterära traditionens stereotyper och efterlyser en mamma

Artikeln förebådade 1970-talets vändning mot barnlitterär socialrealism men även feministiska förändringsprojekt och förändrade könsroller på samhällsnivå som skulle komma att prägla den nordiska barnlitteraturens och inte minst den realistiska ungdomsbokens föräldraskildringar från denna tidsperiod (Vuorio).

Hur har barnlitterära mammaskildringar sedan dess påverkats av samhällsutvecklingen? När det kommer till svensk skönlitteratur för vuxna tycks den nordiska modellen, med utbyggd föräldraförsäkring och barnomsorg, särskilt betydelsefull för hur moderskap skildras (Björklund). För en stor grupp i samhället har denna modell gynnat ett mer jämställt föräldraskap med förväntningar på att båda parter ska kunna kombinera familj och karriär. Samtidigt är det ett faktum att kvinnor fortfarande axlar en större del av ansvaret för arbetet med barn och hem. I praktiken innebär detta en situation där kvinnor ställs inför dubbla krav: De ska både leva upp till ett samtida, intensivt modersideal och ha karriärsambitioner, intressen och ett socialt liv utanför hemmet. ”Livspussel”, ”småbarnskaos”, ”mammaskuld” och känslan av att inte ”räcka till” är stående uttryck för hur dessa mammors dubbla roller förhandlas. Ambivalensen syns tydligt i samtidens barnlitteratur, samtidigt som idealmodern fortfarande står stark. Idag är hon emellertid inte någon som fixar och donar, bakar bullar och steker köttbullar så mycket som någon som trots en accelererande vardag förmår att uppmärksamt och hängivet följa sitt barn och optimera dess potential (Haglund och Nauwerck).

Om barnlitteraturens specifika bidrag till samtidens florerande mammanarrativ och det bredare samtalet om moderskap är dess fokus på barnsubjekt, barnperspektiv och barnläsare, väcker det också frågan om barnlitteraturen verkligen är en yta där mödrar kan representeras som subjekt. Å ena sidan tycks mammans subjektivitet i den moderna barnlitteraturen ofta behöva stå tillbaka till förmån för barnets. Ur ett feministiskt perspektiv finns någonting oroande i att den barnlitterära traditionens vilja att ta parti för barnet inte står i direkt motsats till det moraliserande ”Men tänk på baaarnen”, utan tvärtom kan bekräfta den patriarkala struktur inom vilken kvinnors behov och agens utanför mammarollen åsidosätts med hänvisning till barnets bästa.

Å andra sidan visar detta temas undersökta litteratur ofta på en komplex bild där vuxet tilltal och agens hela tiden är närvarande, men tar sig mer indirekta uttryck, liksom på hur litteraturen kan fungera som en mötesplats för barn och vuxna och deras gemensamma intressen och önskningar. Samtidigt är de motstridiga intressena kanske vanligare, vilket beror på att denna konfliktyta utgör barnlitteraturens teoretiska centrum. Som Maria Nikolajeva nyligen argumenterat i ett efterord med den talande rubriken ”The Case of the Evil (Step)mother, or the Impossibility of Intergenerational Solidarity” (2021) är motsättningen mellan generationer barn- och ungdomslitteraturens själva motor. Denna konfliktyta kan knappast överbryggas, men den kan utforskas. Om barnlitteraturens sympatier av naturliga skäl måste ligga hos Snövit, hjälper applicerandet av perspektiv från moderskapsstudier oss att se att även den onda styvmamman hade sina anledningar. Temat ”Moderskap och modrande” sträcker sig över två volymer (46 och 47) och innehåller tretton artiklar av författare från Sverige, Norge, Belgien, Tyskland, Storbritannien och USA. Idealmoderskapet och dess koppling till samtida moderskapsideologi är ett tydligt spår genom temats bidrag, men även omsorgsetik, eviga modersmyter, mammornas agens och barnlitteraturens roll i en vidare samhällelig kontext återkommer.

Frauke Pauwels artikel ”Sharing Maternal Fantasies. Reading Samtidigt i min låtsasvärld as an Alter-Tale to the Good Mom Myth” handlar om en bilderbok från 2018 av Lisa Bjärbo och Emma Adbåge som är ovanlig på så sätt att den berättas ur en mammas perspektiv. Genom barnlika dagdrömmerier flyr mamman tillfälligt vardagens monotoni. I fantasierna gestaltas hur mammarollen och samvaron med barnen skulle kunna vara annorlunda och mer njutbar. Pauwels läser mammans låtsasvärld som en motberättelse till det självuppoffrande modersidealet, men också som en plats för möten mellan generationer; att barnet och den vuxna förenas i sina erfarenheter av fantasi och dagdrömmeri kan öppna för samtal om vad en god mor egentligen är.

Barnets fantasibilder av det ideala moderskapet spelar en central roll också i Mar Sánchez Fernández bidrag om Jacqueline Wilsons bokserie om fosterbarnet Tracy Beaker, ”’We Are the Beaker Mums’. The Influence of New Momism in the Tracy Beaker Series”. Här behandlas både de tidiga böckernas mammafigurer – i The Story of Tracy Beaker (1991), The Dare Game (2000) och Starring Tracy Beaker (2006) – och de senare, där Tracy själv blivit en ung mamma, i My Mum Tracy Beaker (2018) och We are the Beaker Girls (2019). Artikeln undersöker bokseriens modersporträtt utifrån samtidens moderskapsideologi och klassrelaterade stereotyper, som ”the celebrity mum”, ”the welfare mother” och ”the supermum”. Sánchez Fernández visar att normer kring moderskap och kvinnlig sexualitet både bekräftas och utmanas i Wilsons författarskap, men identifierar också en förändring över tid där de senare böckerna erbjuder mer progressiva porträtt av arbetar-klassens modersidentiteter.

Även hästboken är en genre inom vilken samtidens självuppoffrande modersideal kan ifrågasättas. I artikeln ”’När vi rider tillsammans känns hon mer som en kompis än som en mamma’. Modersvariationer i tre hästbokserier av Pia Hagmar” undersöker Helen Asklund, Lena Manderstedt och Ann-Sofie Persson moderskap och modrande i tre av Hagmars hästboksserier, böckerna om Klara (1999–2008), om Millan (2012–2014) och om Juli (2019–2021). I respektive serier problematiseras och utmanas idealet om den goda modern på flera sätt, bland annat ställs det mot idealet om den goda hästmänniskan. Omsorgen om andra – det vill säga barn och hästar – är något som dessa roller har gemensamt och passionen för hästar är ofta något som förenar mor och dotter i böckerna. Asklund, Manderstedt och Persson synliggör hur dessa överbryggande sammanhang öppnar för en mer vänskapsbetonad relation där mamman också kan vara mer än just mamma.

Cecilie Takles bidrag ”Det som ikke vises. Om Busters mor i bok og på film” belyser en specifik modersfigurs förändring över tid. I en adaptionsanalys undersöker hon tre versioner av mamman i Bjarne Reuters Busters verden (1979) och dess två adaptioner till tv-serie respektive film, Busters verden (1984) och Buster Oregon Mortensen (2021). I boken framstår Busters mamma som ett offer för våld och övergrepp, medan hon får en mer neutral och undanskymd roll i tv-serien från 1984. I den senaste filmversionen har familjens dynamik skrivits om och de våldsamma inslagen är borta. Istället skildras en varm relation, med plats för humor. Takle visar hur dessa olika gestaltningar kan kopplas till den samhälleliga kontexten, men också till olika medier och deras förutsättningar vad gäller barntilltal och barnperspektiv.

Två av temats artiklar rör sig även utanför bokens pärmar och tar fasta på modern som mottagare och målgrupp inom barn- och ungdomslitteraturens dubbla system. Här undersöks bilderbokens funktion i relation till marknadsförande, opinionsbildande och terapeutiska syften. Jana Rüegg och Lisa Grahn tar sig an det växande fenomenet kändisbilderböcker i ”Super-Charlies mamma. Offentliga mammor, vuxet tilltal och parasociala relationer i samtida svenska bilderböcker”. I artikeln undersöks bilderböcker skrivna av tre kändisar och influerare: Margaux Dietz, Marie Serneholt och Camilla Läckberg vilka har gemensamt att protagonisterna i deras verk delar namn med författarnas egna barn. Genom en analys av det dubbla tilltalet i böckernas paratexter och innehåll visar Rüegg och Grahn hur den vuxna mottagaren konstrueras som någon med kunskap om författarnas riktiga liv. Denna parasociala relation mellan kändis och vuxen läsare är avgörande för hur författarnas offentliga personae kan omsättas i litterära modersfigurer och med draghjälp av (barn)litteraturens symboliska kapital fungera varumärkesbyggande.

Tuva Haglunds och Malin Nauwercks artikel ”Bakom den leende masken. Sårbart modrande i samtida bilderböcker om surrogatmödraskap och sjukdom” tar också fasta på den vuxna mottagaren av bilderboken, särskilt i relation till den gemensamma högläsnings-situationen. De bilderböcker som undersöks i artikeln kan beskrivas som nischade bruksböcker, vars pedagogiska syfte är uttalat. Medan dessa böcker i regel förmedlar sentimentala och entydiga budskap till barnläsaren är tilltalet på vuxennivå mer komplext. Den vuxna erfarenheten av surrogatarrangemang och sjukdom innebär en sårbarhet i relation till modrandet som böckerna svarar mot genom att erbjuda legitimering och bekräftande spegling. Artikeln argumenterar för att dessa bruksböcker bör förstås i relation till ett vuxet samtal om moderskap där barnlitteraturens positiva associationer till gott modrande ligger till grund för att använda bilderboken för opinionsbildning och terapeutiska syften.

Symboliska representationer av modersfigurer är föremål för analys i flera av temats artiklar. Här ingår Elisabeth Hovde Johannesens och Julie Nordahls ”Mat og måltid som symbol for modring. En analyse av bildebøkene Mor av Kim Fupz Aakeson og Mette-Kirstine Bak og Stripekalven av Marit Kaldhol og Justyna Nyka”. Artikeln behandlar två crossover-bilderböcker där moderskapet ställs i relation till bland annat fetma och sexualitet. I böckerna aspirerar fyra kvinnofigurer på modersrollen och modrandet skildras genomgående som tveeggat, inte minst genom de utmaningar som följer när barnet inte vill ta emot den omsorg som modern erbjuder. Hovde Johannesen och Nordahl undersöker på vilka sätt mat och måltider samverkar med gestaltningen av dessa icke-normativa modersfigurer. I slutändan är det förmågan att nära barnet och sig själv – snarare än det biologiska moderskapet – som är avgörande för vem som får modra.

Även Inger-Kristin Larsen Vie och Tove Sommervold utforskar den samtida bilderbokens symboliska skildringar av moderskap. Artikeln ”Når mor blir et dyr. Om transformerte mødre i to skandinaviske bildebøker for barn” behandlar transformationer från mor till djur, närmare bestämt en mammadrake i Pija Lindenbaums När Åkes mamma glömde bort (2005) och ett piggsvin i Kari Saanums och Gry Moursunds Pinnsvinmamma (2006). Analysen utgår från barnets perspektiv, varigenom mammornas djurskepnader kan förstås som ett slags fantasilek där maktbalansen mellan mor och barn tillfälligt sätts ur spel. Genom transformationen öppnar böckerna också för ett problematiserande av det självuppoffrande modersidealet. Larsen Vie och Sommervold visar hur djurskepnaden möjliggör gränsöverskridanden där modern kan ge uttryck för kvinnlig frustration och tillfälligt friskriva sig från omsorgsansvaret.

I Mareike Stolls bidrag ”What Are You Going Through? Practices of Care, Emotional Literacy and Visual Literacy in Jöns Mellgren’s Sigrid och natten” är bilderbokens visuella berättande i fokus. Artikeln utforskar omsorgstematiken i Sigrid och natten (2013) utifrån tre centrala motiv – fyren, färger och händer – och en fråga – ”What are you going through?” – som Stoll använder som ett analytiskt redskap. Stoll utgår från att akten att modra i bemärkelsen skydda, nära och lära, kan förstås som en omsorgsetik i en bredare kontext. Hon lyfter särskilt den modrande högläsnings-situationen som betydelsefull för barnläsarens möjlighet att utveckla visuell och emotionell litteracitet.

Även Sara Pankenier Weld tar teoretisk utgångspunkt i modrandets omsorgsetik. I ”’A Precocious Little Mother with a Child’s Face’. A Maternal Ethics of Care in Martha Sandwall-Bergström’s Kulla-Gulla Books” argumenterar hon för en mer radikal läsning av Kulla-Gulla-serien som tar fasta på de feministiska visioner som var del av 1900-talets socialpolitiska välfärdsbygge. Den modrande omsorgsetiken personifieras i Kulla-Gulla som vid upprepade tillfällen insisterar på ett kollektivt ansvar för samhällets sårbara. Efterhand utvidgas denna etik från fostersyskonen till andra nyckelfigurer. Genom att följa detta spår av omsorg och modrande visar Pankenier-Weld hur Kulla-Gulla-serien förmedlar en inkluderande och feministisk socialpolitisk samhällsmodell.

Det historiska perspektivet återkommer i ytterligare tre av temats artiklar, som på olika sätt låter äldre traditioners moders-myter gå i dialog med samtida barn- och ungdomslitteratur. Thomas Sjösvärd undersöker i ”Rävjägaren och pärlemor. Moderskap och biologi hos Kitty Crowther” biologiska aspekter av moderskap i två av Kitty Crowthers bilderböcker, Rotbarnet (L’enfant racine, 2003) och Mamma Medusa (Mére Méduse, 2014). Symbolspråket kretsar i båda titlarna kring det organiska; rötterna, det levande håret, musslan och maneten används som bilder för relationen mellan mor och barn. Genom att rikta uppmärksamheten mot berättelsernas intertexter och bildmetaforik demonstrerar Sjösvärd hur Crowthers böcker aktiverar en moderskapsdiskurs om fertilitet och graviditet, förankrad i sagor och myter men som samtidigt spelar mot samtidsaktuella debatter om adoption respektive anknytningsteori och överbeskyddande föräldrar.

I Peter Kostenniemis bidrag ”Mödrar som mördar. Mylingen, änglamakerskan och modrandet” utforskas moderskapets skuggsidor genom samtida barnlitterära berättelser om änglamakerskor och mylingar. Som historisk figur är änglamakerskan kvinnan som mot betalning tog emot oönskade barn och vanvårdade dem till döds, medan folktrons myling är ett spökbarn som dödats av sin mor i lönndom. Kostenniemi visar hur äldre föreställningar om änglamakerskor och mylingar både förvaltas och utvecklas i den samtida barn- och ungdomslitteraturen, där de också kan erbjuda kritiska perspektiv på föreställningar om moderskap. Även om barnamördarna representerar det goda moderskapets motsats, det vill säga ett ”anti-modrande”, nyanseras kvinnornas skuld till barnamorden när deras livssituation betraktas i ett bredare samhällsperspektiv.

Temats sista bidrag är Sigrid Schottenius Cullheds artikel ”Astrid Lindgren and the Nightingale’s Song”. Näktergalsmotivet spåras här från det antika Greklands sagor via fabeln och romantikens författare, fram till Lindgrens saga ”Spelar min lind, sjunger min näktergal” (1959) vars huvudperson ger upp sin ande för konsten och skönheten. Den mytiska linje som Schottenius Cullhed följer handlar om modern som i sorg efter ett förlorat barn transformeras till en näktergal. Artikeln argumenterar för att ”Spelar min lind, sjunger min näktergal” kan läsas som en modern uttolkning av näktergalsmyten, där fokus har skiftat från den sörjande modern till barnet, genom vars egen agens och offer transformationen från det mänskliga lindandet till konst kan ske.

Som temats tretton artiklar indikerar är diskussionen vittspännande över genrer och tidsperioder, samtidigt som återkommande aspekter skapar tydliga fokuspunkter. Dessa inkluderar moderskapet som könad erfarenhet, modrandet som ett omsorgsarbete med ideologiska och politiska implikationer och frågan om vad ett positivt respektive negativt moderskap och modrande egentligen innebär. Det är vår förhoppning att detta tvärvetenskapliga tema kan visa på moderskapsstudiers fortsatta relevans för barnlitteraturforskningen såväl som barnlitteraturforskningens fortsatta relevans för moderskapsstudier.