Finska staten började 1938 distribuera moderskapsförpackningar för att stävja spädbarnsdödlighet och sjunkande födslotal. Från 1949 kunde förpackningen rekvireras av blivande föräldrar oberoende av inkomst (Näsi och Koskenvuo). Sedan 1994 distribueras den av Folkpensionsanstalten (FPA). Även om babylådans etiska och miljörelaterade produktionsvillkor har ifrågasatts⁷ är den en populär social stödform och policy i Finland. Lådan eller en penningsumma erbjuds alla gravida kvinnor och adoptivföräldrar bosatta i Finland, och rekvireras av 95 procent av förstagångsföräldrarna (Näsi och Koskenvuo 411).

Förpackningen innehåller babykläder och förnödenheter tänkta att ge nationens nyfödda en jämlik start (”Moderskapsförpackning”). Sedan 1982 ingår en flerspråkig babybok. Eftersom böckerna når omkring 30 000 familjer årligen (”Moderskapsunderstödets historia”), har de en påtaglig samhällelig inverkan. I lådan sammanstrålar rådande normer kring barndom, hälsa, välmående, samhälle och nationalitet. Genom åren har lådans innehåll speglat samhällets syn på barn och barndom och sedermera på läsning – men också, som vi vill uppmärksamma, på litterär flerspråkighet.

Moderskapsförpackningen är både ett unikt fenomen internationellt och en betydande del av den finländska barndomens historia.⁸ Babylådan är del av Finlands varumärke som välfärdsstat och, som vi vill ta fasta på, som flerspråkig nation. Att babylådeböckerna markerar finska statens hållning gentemot flerspråkighet är en aspekt som sällan – om någonsin – noteras. Böckernas litterära flerspråkighet har inte heller varit föremål för forskning och vår artikel innebär därmed en helt ny forskningsinsats. Därtill är flerspråkighet i finländsk barnlitteratur ännu ett föga utforskat område.⁹

Böckerna har sett mycket olika ut genom åren.¹⁰ År 1979 och under tidigt 1980-tal delades Kaarina Helakisas och Maija Karmas Pallero/Knubbis ut via barnrådgivningar. Trots att boken inte ingick i babylådan ingår den i vårt material då den utgör en prototyp för kommande babylådeböcker. Knubbis är utformad som en ringpärm i kvadratiskt format, 21 x 21 cm, av förstärkt, slitstarkt papper. De flesta babylådeböcker är däremot av ett för babyboken typiskt mindre format, 18 x 18 cm med pärmar och sidor av hård kartong (jfr Nodelman 22). Innehållet växlar från pekbok, sånglekar, rim och ramsor till att under 2000-talet bli hybrider av småbarnsbilderbok och föräldra-handledning, med vad vi kallar en normerande manualtext, som integreras på boksidorna och handleder föräldern i interaktionen med barnet (Lassén-Seger och Österlund). Böckernas flerspråkighet utgör ytterligare en normerande dimension genom att den utmanar och etablerar gränserna mellan Finlands national- och minoritetsspråk (jfr Kauranen et al. 13).

Mellan 1979 och 2024 har sammanlagt 23 titlar distribuerats. Av dessa är 20 titlar flerspråkiga och utgör därmed materialet för denna artikel.¹¹ För att fördjupa diskussionen om böckernas visuella litterära flerspråkighet gör vi nedslag i titlar vars flerspråkiga ikonotext antingen är representativ för flera av babylådans böcker eller särskilt intressant ur flerspråkighetsaspekt. Trots den statliga satsning på tidig litteracitet som böckerna innebär har de inte varit föremål för litteraturvetenskaplig forskning med undantag för våra tidigare artiklar, där vi diskuterat böckernas tidslighet utifrån att deras statligt sanktionerade läsning stödjer infant temporality/babytemporalitet, där tid av lugn och koncentration på omvårdnad av den nyfödda ställs mot normerande krav på hur detta görs korrekt (Österlund och Lassén-Seger; Lassén-Seger och Österlund). Med denna artikel vill vi gå vidare genom att analysera babylådeböckernas statligt sanktionerade syn på flerspråkighet.

Flerspråkighet framhålls ofta som avvikande från normativ enspråkighet, men är i själva verket väldigt vanligt (Latomaa 120; Kauranen et al. 3). De flerspråkiga babylådeböckerna är direkta utlöpare av Finlands status som flerspråkig nation.¹² Finska och svenska garanteras i grundlagen, men det finns en språkdebatt – stundtals språkhets – som löper genom nationens historia. Sådana språkkonflikter matas av det seglivade enspråkighetsparadigm som, enligt Yasemin Yildiz, vilar på en utbredd föreställning om att enspråkiga kollektiv skulle ha en särskild och naturlig sammansättning (2). Paradigmet är, menar hon, kraftigt delaktigt i nationsskapande processer. Flerspråkighetsforskningen uppmärksammar också den litterära flerspråkighetens komplexitet samt hur språk är inbäddade i sociala maktstrukturer. Den samhälleliga kontext som omger babylådeböckerna, samt deras starka didaktiska och normerande anslag, är därför av avgörande betydelse för hur vi uppfattar och analyserar dem (jfr Yildiz 25).

Knubbis förekom i parallella utgåvor på finska respektive svenska. Denna kompletterande strategi avstår från att utmana nationsbyggets enspråkighetsparadigm, vilket rimmar väl med böckernas nationalromantiska anslag visualiserade på uppslaget där en ljushyad sjubarnsfamilj njuter av picknick och bad i lantlig miljö med den finska flaggan vajande i bakgrunden (bild 1). Enspråkighetsparadigmet bekräftas uttryckligen på böckernas sista sidor där vårdnadshavaren uppmanas tala med och läsa för sin baby för att ge ”barnet ett modersmål” (Helakisa och Karma).¹³ Någon flerspråkighetspolicy finns inte i dessa första incitament till babylådeböckerna.

Sirpa Taskinens och Matti Kotas Meidän vauvan kirja/Babyns bok (1985) är den första flerspråkiga babybok som ingår i babylådan. Den hänför sig, likt de flesta babylådeböcker, till kategorin integrerande flerspråkiga publikationer, för att återknyta till Kauranens typologi. Böckerna är multilingually born alternativt born translated, det vill säga flerspråkiga och översatta från begynnelsen samt del av en flerspråkig publiceringsverksamhet (jfr Kauranen, ”De-bordering” 65–66). Detta utesluter ändå inte att deras flerspråkiga ikonotext uttrycker ”asymmetriska maktrelationer” mellan språken (jfr Yildiz; Tidigs och Bodin 146). Babyns bok sätter modellen för hur flera senare babylådeböcker poängterar majoritetsspråket finska framför svenska genom typografiska och layoutmässiga val, samtidigt som de försöker minimera maktasymmetrin. Pärmens finska titel är betydligt större än den svenska, vilket är normen för de flesta finsk-svenska babylådeböcker (bild 2). Formad som ett U kring bilden av en skrattande baby integreras den finska titeln som en del av pärmens visuella uttryck. Samtidigt blir den finska titeln mer svårläst än den svenska trots att den senare har mindre font och är linjärt placerad i pärmens högra hörn. Inne i boken har den flerspråkiga texten en och samma typografi och är genomgående placerad i en vit remsa längst ner på uppslagen. Att den finska texten och bilderna tillkommit först och den svenska översättningen därefter framgår av bokens baksidestext.

I likhet med Kauranen, som visat att text-bildinteraktionen i tecknade serier kan påverkas när ett språk läggs till (”De-bordering” 65), hävdar vi att förekomsten av två språk i babylådeböckerna får estetiska konsekvenser. I en flerspråkig bilderbok förväntas den översatta texten både interagera med bilderna och anta ett inne håll och en form som liknar originalets. Det innebär att möjligheten till en fritt tolkande översättning inskränks, vilket kan resultera i översättningar präglade av haltande rim, rytm, och styltigt språk (jfr Hadaway och Young 262). I Babyns bok översätts exempelvis denna text till bilden av en skrattande baby, ”SILMÄ SILMÄ NENÄ SUU / SE ON VAUVA, KUKAS MUU” (Öga öga näsa mun / det är bebin, vem annars)¹⁴, med det betydligt snårigare rimmet ”ÖGA, ÖGA, ÖRON SMÅ, MUN OCH NÄSA LIKASÅ. / DET VÅR BABY ÄR, SOM VI HAR SÅ KÄR.” (Taskinen och Kota).¹⁵ Vi vill poängtera att den översatta textens begränsade tolkningsutrymme inte enbart gäller de tidiga böckerna, utan alla hittills utgivna titlar. Ett färskare exempel på en haltande svensk översättning som kämpar för att bevara kopplingen till bilden och till den finska förlagans innehåll och form hittar vi i Elina Pullis och Karoliina Pertamos Kukkuluuruu/Kuckeliku (2016). På uppslaget som i bild visar en vuxen som badar en baby har rimmet ”Olen sinusta ylpeä, / saat sylissäni kylpeä” (Jag är stolt över dig / du får bada i min famn) översatts till ”Jag är stolt att dig hava, / nu ska vi bada.” (Pulli och Pertamo).

Svårigheten att anpassa den svenskspråkiga översättningen till originalets ikonotext framgår också av att vissa böcker avstår från att upprätta en tät text-bildinteraktion och på så vis frigörs den flerspråkiga verbala texten från kravet på språklig symmetri. I Loruleikki/Lek med rim (2002) av Raisa Cacciatore med kollegor är bilderna helt fristående från den verbala texten. På uppslagen infogas traditionella finska respektive svenska rim och ramsor. Strategin möjliggör att den verbala texten kan hämtas från valfri folktradition. Den estetiska effekten är visserligen något av ”flera böcker i en”, men strategin är definitivt intressant ur ett flerspråkighetsperspektiv då den tydligt visar hur babylådeböckernas skapare kontinuerligt försökt hitta sätt att skapa jämlika förhållanden för böckernas båda språk. Maktrelationen mellan språken hanteras nämligen inte alltid lika finkänsligt. I Laula, mun vauvani!/Nu ska barnet sjunga! (1991) av Juhani Järvelä med kollegor som innehåller barnsånger består mittuppslaget av en finsk folksång enbart på finska. Exemplet visar att böckernas flerspråkighet inte alltid har genomförts utifrån idealet att båda språken ska vara jämbördigt representerade.

Även om de flesta babylådeböcker upprätthåller en inbördes makthierarki mellan originaltext och översättning – den finska pärmtiteln har i regel större font än den svenska – används ibland visuella strategier för att skapa en flerspråkig ikonotext på jämlika villkor. Den första att göra detta mer genomgripande är Syliseikkailu/Äventyr i famnen (2000) av Cacciatore med kollegor som uppmuntrar vuxna till språklekar med babyn. Här har all text, oberoende av språk, samma storlek och font. Effekten är ett sömlöst kontinuum mellan språken. Även Taikatanssi/Lycka är att dansa (2004) av Cacciatore och Osmo Penna månar om en flerspråkig ikonotext på jämlika villkor. Den finska pärmtiteln har visserligen större font, men båda titlarna integreras ändå likvärdigt då de ges samma böljande form som knyter an till bokens uppmaning att dansa med babyn. Inuti boken finns större färggranna bilder som ska tilltala babyn, medan korta texter på båda språken försedda med små instruktiva bilder visar hur den vuxna kan röra sig med babyn. Rymyretki/Huller om buller (2005) av Cacciatore med kollegor fortsätter odla en liknande jämlik flerspråkig ikonotext genom att introducera ljudhärmande texter i bild tänkta att fungera på båda språken (även om onomatopoesin ligger närmare finskt än svenskt uttal). På ett uppslag utstöter tre akrobatiska apor lätena ”HUIII!” och ”HuuHhuHiiiii” (bild 3). På följande uppslag avbildas en bil i genomskärning så att dess ljud blir en del av dess avgasrör: ”PÖzRP Ö P ZÖ RöB ÖpBTS”. I Elina Pullis och Mikko Hiltunens Vauvan kanssa/Tillsammans med babyn (2014) samt i Pirjo Suvilehtos och Mikko Hiltunens Lystileikit vauvan kanssa/ Lek och skoj med babyn (2016) realiseras en jämlik flerspråkig ikonotext på pärmen genom att vissa ord färgats så att den flerspråkiga titeln framstår som ett enhetligt visuellt sjok.

Exemplen ovan visar på följande fyra visuella strategier för att främja en jämlik flerspråkig ikonotext: 1) pärmtitlar och text har samma storlek och font, 2) pärmtitlarna är olika stora men har samma visuella utformning, 3) ljudhärmande text integreras i bild och 4) text på båda språken ges samma färgsättning. Ändå framstår böckernas flerspråkighet som något som görs utan problematisering. Flerspråkigheten kommenteras nämligen aldrig i böckernas manual- eller paratexter. Eftersom flera baksidestexter anger en mängd experter inom barnpsykiatri och -psykoterapi, Theraplay-terapi, småbarnspedagogik, oftalmologi, koreografi, dramapedagogik och grafik som bidragit till utformandet av böckerna, ter det sig anmärkningsvärt att den flerspråkiga ikonotexten inte kommenteras.

Flerspråkighetsforskningen, inte minst inom litterär flerspråkighet, har under de senaste åren orienterat sig mot nya teoretiska perspektiv som beaktar flerspråkighetens dynamik och processartade natur – särskilt vad gäller gränsdragningsprocesser – samt förknippar den med politiska institutioner och strukturer (se Kauranen et al. 4–5). Julia Tidigs och Markus Huss har behandlat flerspråkighet som händelse, som en språklig bordering-process i mötet mellan text och olika slags läsare, där språkgränser dras, överskrids och upplöses vid läsning. Språkliga och litterära gränser är förbundna med gränsdragningsprocesser som hör samman med nationsgränser. Detta är synnerligen tydligt i vårt material då de böcker vi analyserar produceras och distribueras av en statlig instans. Hur babylådans böcker hanterar flerspråkighet genom flerspråkig ikonotext är alltså av särskilt intresse, eftersom böckerna utgör en statligt sanktionerad, måttbeställd bokprodukt som når en bred läsekrets.

Babylådeboken introducerar barn till vad ett bokföremål är och hur babyboken berättar med hjälp av verbala, visuella, auditiva och taktila element. Särskilt 2000-talets titlar kännetecknas av att de uppmuntrar beröring och anknytning, vilket kraftfullt betonas både i baksides- och manualtexterna (Lassén-Seger och Österlund). Vi betraktar babylådeboken som en språklig, institutionell och multimodal konstform. Hur gränser mellan språk etableras och manifesteras, hur flerspråkighet berättas i text och i bild, samt hur icke-språkliga element såsom ljud integreras är centrala aspekter av den litterära flerspråkighet som beaktas i vår analys. Många böcker innehåller auditiva och rytmiska inslag som härrör till respektive språk och uppmuntrar till högläsning. Ljud som kan vara språkberoende men också språköverbryggande – som i de tidigare nämnda onomato-poetiska exemplen – vittnar om flerspråkighet. I likhet med Kauranens syn på litterär flerspråkighet i multimodal text, anser vi att rumsliga dimensioner, exempelvis hur text och bild är placerade på boksidan, är medberättande. Textelement är alltid visuella, då bokstäver har en materiell dimension. Typsnitt samt textens färger och stilistiska effekter är därmed betydelsebärande, medberättande, och beaktas därför i vår analys (jfr Kauranen, ”De-bordering” 83). Medan vi i artikelns tidigare avsnitt undersökt hur flerspråkiga makthierarkier tar sig uttryck i böckerna, uppmärksammar vi här hur flerspråkigheten integreras visuellt i några utvalda böcker.

I Huller om buller finns ett uppslag som tar kategorin flerspråkig integration till en högre nivå (bild 4). På vänster sida huserar den finska texten, på höger sida den svenska. Båda illustreras av varsin hand på vilka barnfigurer klättrar. Även om de olika språken är åtskilda, knyts de samman visuellt av att händernas respektive tummar möts över uppslagets dike. Samma berättarstrategi återkommer på följande uppslag där bilden av tre apor sträcker sig över hela uppslaget och binder samman de två språken (bild 3). Apornas utrop integreras i bild och fungerar som en bladvändare. Samtliga uppslag i boken knyter den flerspråkiga texten, på ett jämlikt sätt, tätt till de gemensamma bilderna. Detta gäller även det uppslag som först verkar ha försett respektive text med till synes olika illustrationer (bild 5). På den vänstra, finskspråkiga, sidan avbildas femton rutor med sängar. Mellan rutorna rör sig fyra små loppor mot den stora loppan med många småloppor på ryggen som finns på uppslagets svenskspråkiga högra sida. Den tvåspråkiga manualtexten som uppmanar vuxenläsaren att, likt stora loppan, låta barnet klättra på sig är stadigt förankrad i samma bildvärld. Vi ser greppet som en högre nivå av flerspråkig integrering där den visuella litterära flerspråkigheten skapas av att texterna bäddas in i samma visuella helhet. Detta för bilderboken vanliga berättargrepp sätts härmed i flerspråkighetens tjänst.

Ytterligare en bok som fungerar på ett liknande vis – men driver den visuella litterära flerspråkigheten ännu längre – är Elina Pullis och Terese Basts Loruttele sylitellen/Famnramsor (2013). Här tas ännu större friheter då den flerspråkiga texten inte statiskt förekommer på endera vänster eller höger sida. Istället placeras den omlott i varierande grupperingar på olika platser på uppslagen. Samtidigt pågår ett intrikat berättande i bild som knyter de flerspråkiga texterna tätt till sig. På de flesta uppslag ses barnfigurer i förgrunden, medan knappt märkbara vuxna händer i bakgrunden – tecknade med ljusa konturer alternativt som mörkare färgsjok – vidrör barnfigurerna (bild 6). Resultatet av detta subtila grepp är en sömlös flerspråkig ikonotext där de två språken jämlikt integreras på boksidorna.

I böckerna vi analyserat i detta avsnitt, inlemmas flerspråkighet i ett fysiskt, auditivt, visuellt och taktilt sammanhang som vi benämner visuell litterär flerspråkighet. Detta oaktat saknar också dessa böcker kommentarer i para- eller manualtexterna om flerspråkighet och möjligheten att läsa boken på flera språk samtidigt. Trots att en räcka flerspråkiga modaliteter tillkommer vid läsningen (jfr Tidigs och Huss), råder total tystnad kring de implikationer babylådeböckernas litterära flerspråkighet kan ha som språkbad/-dusch – en väletablerad term i det tvåspråkiga Finland kring hur frivillig språkinlärning organiseras – i bemärkelsen att helt finskspråkiga familjer kan pröva att läsa också den svenska texten, och vice versa. Möjligtvis upplevs det alternativet vara så osannolikt att det ignoreras.

År 2007 blev Lek med rim tillgänglig i nordsamiska översättningen Hoahkanleaika som utskrivbar pdf-fil på FPA:s webbsidor. Sedan dess har ytterligare nio babylådeböcker översatts till nordsamiska och tillgängliggjorts på samma kompletterande sätt (Lue lapselle).¹⁶ De senaste åren ser vi en riktad, statlig satsning på babylådeböcker på flera samiska språk. År 2021 utgavs Sirpa Sironen-Hänninens och Mikko Hiltunens Ilo pisaroi!/Glädjedroppar! för första gången som två separata, flerspråkiga tryckta böcker på alla de tre samiska språk som talas i Finland. I Illu rišaida!/Ilo riškáttâl! (2021) samexisterar nord- och enaresamiska på boksidorna och i Rämm kuäškknjâstt!/Ilo pisaroi! (2021) skoltsamiska och finska. Böckerna kunde beställas från FPA separat i samband med 2022 års babylåda. Till babylådorna 2023–2024 utkom Sironen-Hänninens och Hiltunens Kis, kis, kissanpentu/Kiss, kiss, kissemiss (2022) som tre separata tryckta böcker som vardera kombinerar ett av de samiska språken med finska.

De samiska språken förpassades länge till marginalen då de ända in på 2020-talet inte trycktes utan enbart distribuerades som nedladdningsbara filer. Möjliga orsaker till denna marginalisering är de samiska språkens status som minoritetsspråk¹⁷ jämte ekonomiska och estetiska faktorer. Tryck- och distributionskostnader kan hållas nere av att tillhandahålla materialet enbart digitalt, trots att en bilderbok läst från skärm eller nedladdad på papper ger en helt annan läsupplevelse (se Mangen och Hoel). Pdf-filerna realiserar också flerspråkighet på olika sätt. Hoahkanleaika innehåller enbart nordsamisk text medan Pikku poron päivä/Miesáža beaivi (2009) är flerspråkig.

Ur ett estetiskt och bilderboksmässigt perspektiv är det svårt att integrera fler än två språk i ett och samma till ytan begränsat format. Redan två språk som trängs med bilderna kan överlasta sidorna. Detta oaktat är effekten av att böckerna nu går att få på likvärdiga villkor på alla samiska språk som talas i Finland märkbar. Från att vara flerspråkigt kompletterande har babylådeböckerna på de samiska språken blivit flerspråkigt integrerande. I FPA:s pressmeddelande vid lanseringen poängteras att:

Här konstateras översättningarna uttryckligen vara del av en statlig språkpolitik som värnar om att stärka de hotade samiska språken och uppvärdera flerspråkighet. Denna uppvärdering understryks av att på de nyaste samisk-finska babylådeböckerna står respektive samiska titel först med större font. Dock kvarstår det faktum att finskan utgör källspråket. För översättningarna till de samiska språken är det, i likhet med översättningarna till svenska, fortsättningsvis aktuellt att uppmärksamma den flerspråkiga makthierarki som majoriteten av babylådeböckerna upprätthåller.¹⁸

Som språkpolitik insmugglad i bedrägligt lättsamt barnboksformat – just så kan babylådeböckerna betraktas, som statligt sanktionerade inlägg i frågor om språk och nationalitet. Genom att uppmärksamma frågan om litterär flerspråkighet har vi visat att de finländska babylådeböckerna genomsyras av flerspråkighetsnormer och -strategier för att hantera de spänningar som finns mellan flerspråkighetsansatsen och seglivade föreställningar om ett enspråkighetsparadigm i betydelsen ett språk, en nation.

Historiskt sett har flerspråkighet skambelagts och ignorerats på individnivå (Kauranen et al. 3). Införandet av flerspråkiga böcker i babylådan, vars innehåll är utformat i enlighet med vad som anses vara nödvändigt för finländska bebisars välmående, kan därför ses som en uppvärdering av flerspråkighet på nationell nivå. Att böckerna från och med 2021 trycks också på de samiska språken markerar en liknande förskjutning i synen på nationens flerspråkighet. Genom att redogöra för hur böckernas samiska översättningar gått från att vara kompletterande till integrerande flerspråkiga publikationer, har vi visat att babylådeböckerna aktivt speglar förändringar i den statliga flerspråkighetspolicyn. I jämförelse med flerspråkiga publikationer som siktar på att vara transnationella är babylådeböckerna unika då de ingår i en statlig stödform och därmed är knutna till nationens språkpolicy. Dessa böcker markerar inte bara skillnader i status mellan majoritetsspråk (finska) och minoritetsspråk (samiska språken), utan också, som vi visat, mellan nationalspråken finska och svenska.

I vår artikel har vi utifrån Kauranens typologi för flerspråkiga tecknade serier nyanserat kategorin inkluderande flerspråkighet i relation till det bilderboksmaterial vi undersöker. För att åskådliggöra de olika sätt på vilka babylådeböckerna hanterar sin flerspråkighet har vi lanserat begreppen visuell litterär flerspråkighet och flerspråkig ikonotext. Böckerna är flerspråkiga, översatta från begynnelsen och en del av finländsk språkpolicy, men huruvida detta inbegriper ambitionen att upprätta ett flerspråkigt tilltal är oklart.¹⁹ Ingenstans i böckernas meta- eller paratexter hittar vi något som tyder på detta. I de flesta böcker är språken inte jämbördiga utan översättningen är sekundär. Finska är källspråk, svenska och samiska målspråk. Däremot visar våra analyser att flera olikartade strategier prövas för att åstadkomma en jämlikare visuell litterär flerspråkighet.

I egenskap av flerspråkiga verk kan babylådeböckerna, som vi påvisat, innehålla element av friktion (jfr Tidigs och Bodin 146). Böckerna kan ändå ses som flerspråkighetsvänliga.²⁰ Men i ett politiskt klimat färgat av motstånd och rentav hat och hot mot språkliga minoriteter kunde babylådeböckerna tänkas ha motsatt effekt, det vill säga väcka ilska och avsky. Som Kauranen med kollegor påpekar kan flerspråkighet bygga broar mellan språk och minska avstånd, men också skapa avstånd (13). Våra analyser visar att babylådeböckerna uppvisar spänningar orsakade av att deras flerspråkighetssträvan krockar med ett övergripande enspråkighetsparadigm. Detta kan resultera i olika, ofta visuella, strategier för att åstadkomma en mer jämlik flerspråkighet, men också i att en makthierarkisk syn på de språk som representeras upprätthålls. Hur läsare reagerar på böckernas flerspråkighet vore därför en intressant fråga för vidare forskning. Att flerspråkigheten väcker reaktioner framgår av den handfull kommentarer som rapporteras i FPA:s användarundersökning som gäller boken Huller om buller: ”Tvåspråkigheten dåligt förverkligad. Vore bättre om det fanns två olika böcker / skilda lådor för svenskspråkiga”, ”Plus för tvåspråkigheten!” samt ”Svenskan irriterar. Vore bättre om det gick att välja finsk- eller svenskspråkig [bok]” (Miettunen et al. 10).²¹

Som statligt sanktionerade flerspråkiga publikationer väcker babylådeböckerna komplexa frågor om språk och nationalitet. Trots sin breda spridning har böckernas flerspråkighet gått under radarn både i den allmänna debatten och i forskningen. Vår granskning blottlägger däremot att skenbart enkla babyböcker kan innehålla språkpolitiskt sprängstoff.²² Att böckernas flerspråkighet är något av en blind fläck accentueras av att den aldrig kommenteras i de normerande para- och manualtexterna. Kommenteras babyns språkutveckling görs det utifrån enspråkighet och en modersmålsagenda. Under 2000-talet har det svenska språkets ställning i Finland försvagats och grundskolans obligatoriska svenskundervisning har kritiserats som ”pakkoruotsi/tvångssvenska” alternativt försvarats som ”pokkaruotsi/pokerfejssvenska”, vilket innebär att våga tala bristfällig svenska.²³ Dessa språkdebatter har inte satt några som helst spår i babylådeböckerna. Tvärtom menar vi att deras flerspråkighet är utopisk i bemärkelsen att den realiseras på sätt som försöker förmildra eller släta över de spänningar och makthierarkier som de facto förekommer mellan majoritets- och minoritetsspråk. Desto viktigare är det, anser vi, att i ett hårdnande språkpolitiskt klimat granska babylådeböckerna ur flerspråkighetssynvinkel.