Den påtagligt närvarande och uttalat personliga kritikern skrivs i Kritikens ordning fram som kännetecknande för litteraturkritiken på 2000-talet (Samuelsson 125), och ordet ”jag” är också ett av de som en tidigare utförd ordfrekvensanalys visat som överrepresenterat 2006 jämfört med 1906 och 1956 (Ingvarsson et al. 231). Men tittar vi på barnlitteraturkritiken för 2006 och 2016, speciellt i dagspressen, noterar vi ett betydligt mer nedtonat kritikersubjekt.

I dagspresskritiken av barnlitteraturen förekommer det i vårt urval ytterst sällan några kommentarer om vem läsaren är eller hur lässituationen ser ut. I de fall det gör det är det just i relation till den målgrupp som är de förväntade läsarna, barn och unga. Som ett exempel kan nämnas recensionen av Kompis-krocken (2005) av Carina Wilke där det ingår ”ett litet spel, där de kompiskrockande flickorna får byta värld och sceneri under spelets gång” och där kritikern ger sitt omdöme om hur väl det fungerat:

Ett annat exempel är när Upsala Nya Tidning ska ta sig an Thomas Halling och Eva Erikssons bilderbok Det var tur!/Det var synd! (2005), som kan läsas från två håll, där recensenten skriver att hon inte blir ”riktigt vän med detta att vända boken” (Ehn). I dagspresskritiken är annars jämförelsevis det mest personliga vi får veta om recensenterna att en av dem bor i Lund och som sådan är ”särskilt förtjust i den naturtrogna och realistiska men ändå kärleksfulla och poetiska beskrivningen av min stad” (Tornborg).

Men dessa iakttagelser får betraktas som undantag, generellt iakttar vi ett mer nedtonat kritikersubjekt i relation till den övriga kritiken 2006 och 2016. Detta kan relateras till att barnlitteraturkritiker till skillnad från andra kritiker har en ställföreträdande roll – de är inte den egentliga målgruppen och ser sig kanske därför inte som särskilt intressanta i relation till det lästa. Den ställföreträdande rollen synliggörs emellanåt genom att kritikern låter lässituationen framträda: ”Vilka som rånade och varför listade mitt lässällskap ut på ett tidigt stadium”, konstaterar en recensent om en barndeckare (Frieberg, ”Marsvinsdrömmar”). Det är också vanligt med resonemang om vilken potential som finns att nå den tänkta målgruppen (se t. ex. Thorburn), som när kritikern från Helsingborgs Dagblad skriver om Nigel Hintons Gangsterbröder (2006) och beklagar att författaren inte tar:

Här är själva åldersindelningen, som ofta görs av förlag och bokhandlare, alltså central för bedömningen. Resonemang om vad som passar vissa åldrar att läsa har också varit vanliga i barnlitteraturkritiken historiskt och ger barnlitteraturkritiken en didaktisk prägel som övrig kritik i stort saknar (Kåreland, Gurli 78). I många recensioner finns också information om vilka som är den tänkta målgruppen, som ”för den som är mellan sju och nio” (Frieberg, ”Kapitelbok”), eller varningar som ”på grund av en hel del otäcka scener är det inte läsning för alltför unga fantasyfans” (Tammerman, ”Spännande fantasy”).

Den kritiker som i Kritikens ordning skrivs fram som typisk för litteraturkritiken 2006 är ofta en läsare som berörs, känner igen sig eller har behov av att spela med öppna kort om vem man är (Samuelsson 127). Denna läsare är alltså inte lika vanlig i barnlitteraturkritiken, vilket är rimligt med tanke på den speciella distans mellan den vuxna läsaren och det barnlitterära verket som utmärker barnlitteraturen i sig och därmed också barnlitteraturkritiken (Nikolajeva 27–28; Hambro 182–183; Åkerström 78). Inte någon av dagspressrecensionerna är skrivna av barn, även om sådant annars kan förekomma på speciella barn/ung-sidor.

I bloggrecensionerna kan man däremot notera att kritikerna, helt i enlighet med formatets konventioner, är betydligt mer framträdande och personliga i sina inlägg. I Dagens bok skriver en av recensenterna om en ungdomsbok:

Här känner vi igen den position som i Kritikens ordning kallades ”läsaren som värderingskriterium” (Samuelsson 134), där kritikern använder sin egen lässituation och sina ibland rent fysiska reaktioner på det lästa som utgångspunkt för värderingen av verket. Än mer personligt detaljerad är den bloggare på samma forum som skriver om Becky Albertallis ungdomsroman Bara tre ord (2016):

Här är distansen mellan kritiker och verk liten, vilket kulminerar i det fysiska uttrycket för kritikerns engagemang – att bokstavligen trycka boken till sitt bröst. Även bloggkollektivet Bokhora skriver om framför allt ungdomslitteratur och det som ibland kategoriseras som ”young adult”/”ung vuxen” utan att inta en ställföreträdande roll. Julie Buxbaums Tell Me Three Things (2016) beskrivs i en recension som ”verkligen en perfekt feelgood-YA”, som kritikern blir ”helt kär i” och får denne att vilja ”skriva fan fiction för det får inte vara sluuuut, det måste komma meeeer!” (Lindbäck, ”Tell”; se även Karlsson, ”Kraften”; Lindbäck, ”M”).

Det personliga tilltalet är en av de saker som påtalats som kännetecknande för bloggkritiken (Murray 125), och det kan vara ett skäl till den skillnad som här noteras mellan denna och dagspresskritiken. Bokbloggare, som Bokhora-kollektivet, har också profilerat sig som uttalat personliga (Steiner 487). Ett typiskt kännetecken för bloggkritiken i vårt studerade material är att utgå från något i det lästa verket och låta det föranleda ganska långa personliga reflektioner som inte nödvändigtvis behöver ha särskilt mycket med litteraturen att göra. Ett exempel är blogginlägget om Eva Lindströms bilderbok Musse (2016) som handlar om en hund och där recensenten skriver ”att den är jättefin och gör mig varm i hjärtat. Kanske för att jag också har älskat en hund” (Karlsson, ”Musse”). Den delen utvecklas sedan i ett stycke som inte relaterar till bilderboken i sig: ”Jag älskade en hund som hade popcorntassar och en andedräkt som fick mig att vända bort ansiktet. Vi gick sakta och stannade var tredje meter. Det är elva år sedan han dog men kärleken känns i bröstet fortfarande.”

Även om Bokhora-kollektivet kommenterar vad de läser för sina egna barn eller i skolklasser där de undervisar (minst en av dem är lärare) har de också en uttalad idé om att även vuxna kan och bör läsa barnböcker (se t. ex. Karlsson, ”Musse”, ”Noel”, ”Kristina”, ”Badbomber”). ”Ibland önskar jag att ni vuxna läste fler bilderböcker utan barnsällskap eller barnalibi”, skriver en av bloggarna i en recension av Sara Bergmark Elfgren och Maria Fröhlichs Just nu har vi varandra (2015). ”Jag får ut så himla mycket av att läsa bilderböcker. Inte av alla, men jag har läst många himla bra genom åren” (Karlsson, ”Just nu”; se även Karlsson, ”Högläsningstips”). Det gör också att även småbarns- och pekböcker kan bedömas av Bokhora med dem själva som måttstock, och de inslagen i bloggrecensionerna kopplas inte sällan till ytterligare något som utmärker just dessa inlägg gentemot dagspresskritiken av barnlitteratur: de skriver gärna om själva lässituationen, om var böckerna finns – ”mina bokhyllor får plats i en möblerbar hall – lyckan är stor att inte behöva ha böckerna i sovrummet längre” (Karlsson, ”Dream”) – och exakt när de läste dem. De uppmanar inte sällan också explicit till köp och lån – ”[f]ör Stockholms-läsare: den finns på bibblan. Snart. Ska bara bläddra lite mer innan jag lämnar tillbaka” (Lindbäck, ”Tell”) – på ett sätt som inte förekommer i dagstidningsurvalet. Det gör att Bokhoras läsningar har ett fokus på konsumtion som Maria Lassén-Seger påpekat är viktigt att den professionella barnlitteraturkritiken värnar sig mot eftersom dess uppdrag ”går bortom konsumentupplysning och läsfrämjeri” (33). På sätt och vis är sålunda bloggkritiken tillbaka till den ”konsumentupplysning”, och emellanåt frånvaro av kritisk analys, som Forser kritiserade redan på 1960-talet, om än i mer expressiva ordalag.

Det intresse för ”personer” som i Kritikens ordning sågs som kännetecknande för kritiken 2006 kom också till uttryck genom att beskrivningar av och diskussioner om författaren och dennes liv (inte minst i relation till det som skildrades i fiktionen) fick mycket utrymme i recensionerna (Samuelsson 129–133). I barnbokskritiken kan man däremot notera att information om författaren är mycket knapphändig, och när den väl finns med är den av närmast encyklopedisk karaktär, snarare än personligt biografisk:

Eller som med en mindre känd författare:

Den här typen av information verkar kritikerna redovisa snarare än resonera om i relation till det recenserade verket och ingenting antyder att kritikerna skulle vara närmare bekanta med Lindquists eller Hartnetts författarskap.

Att diskutera vad som är ”sant” eller vad som har eller inte har en biografisk förlaga var enligt Kritikens ordning vanligt i kritiken 2006 (Samuelsson 131), men det förefaller inte finnas i barnlitteraturkritiken – inte på ett enda ställe i vårt material förekommer spekulationer kring relationen mellan fiktion och verklighet, vare sig i bloggar eller dagskritik. En tänkbar förklaring kan vara att kritikerna upplever att just därför att det är barnlitteratur är distansen mellan författaren och de litterära karaktärerna större, vilket gör den eventuella biografiska kopplingen mindre relevant. Frågan om ”vem författaren är”, och från vilken position denne skriver framstår helt enkelt som mindre viktig i barnlitteraturkritiken än i övrig kritik.

De personer som i stället får mer utrymme är de litterära karaktärerna, och här finns det i stället likheter att notera med recensionsgenren 1906 som den beskrevs i Kritikens ordning. Största utrymmet i recensionerna vid denna tid upptogs av handlingsreferat, som ofta utgick från huvudpersonen och vem och hur denne ”är” (Samuelsson 35–36). På samma vis förefaller det för barnboksrecensenterna i vårt urval från 2006 och 2016 viktigt att de fiktiva karaktärerna är levandegjorda och trovärdiga. En ungdomsroman hade behövt ”mer gå under huden på huvudpersonerna” (Gäre), och om en annan författare kan det heta att om denne hade ”skrivit mer engagerande” hade läsaren lärt känna karaktärerna bättre och ”kanske hade vi även känt för dem” (Broddesson; se även Palmaer; Brylla). Levande karaktärer hyllas också i bloggarna, som i fallet med Sara Ohlssons Ingen normal står i regnet och sjunger (2016): ”Relationerna dem emellan beskrivs med sådan träffsäkerhet att man kan tro att hon sett in i ens eget liv” (Eliasson, ”I toppen”; se även Collmar). Att karaktärerna är lätta att tycka om betonas, men om de är ”skissiga”, som en av Bokhoras skribenter kallar det, eller inte tillräckligt intressanta, är det en stor brist (se Karlsson, ”Kartan”, ”Kristina”; Lindbäck, ”George”, ”M”, ”Tell”).

Av det ovan anförda, kan vi konstruera något av en standardmodell för en barnboksrecension i dagspressen: vi ser en kort presentation av författaren, en kritiker som är så gott som osynlig i texten och där huvuddelen består av en sammanfattning av handlingen. Den del av kritiken som är dess främsta kännetecken (värderingen) sker vanligen som avslutning – ibland bara med några kortfattade lovord: ”en sympatisk och lättläst berättelse” (Frieberg, ”Kapitelbok”); ”med förtjusande lantlig charm” (Hallberg); ”en toppenbra bok” (Fjellman Jaderup). Det kan också handla om en summerande bedömning: ”inte något komplicerat fantasyverk, snarare en hyggligt enkelt berättad saga, utan alltför stort persongalleri eller avancerad struktur” (Tammerman, ”Spännande fantasy”); ”en alldeles briljant bok, som vi ska vara glada över att få stifta bekantskap med” (Johansson); ”en finfin satsning” (Bosseldal).

Även om Bokhoras recensioner skiljer sig från gängse dagstidningskritik genom sitt mer personliga och subjektiva tilltal slutar ofta även de recensionerna med ett sådant omdöme. ”Att lyckas med det utan att tramsa eller tappa tråden är sjukt imponerande” (Karlsson, ”Kraften”), sammanfattas Siri Pettersens Kraften (2016), och i sin anmälan av Petra Backströms M varken mer eller mindre (2016) avslutar recensenten: ”Ett ord som kan sammanfatta hela boken för mig blir just skicklig. Tre till: så jävla bra! Två till: läs nu!” (Lindbäck, ”M”). Att avslutningsvis uppmana till köp är en annan vanlig variant i bloggsammanhang (se t. ex. Karlsson, ”Varför”, ”Världsboksdagen”, ”Eric”) som särskiljer dessa texter från dagskritikens mindre konsumtionsinriktade tilltal. Detta avslutande omdöme är även det ett särdrag hos barnboksrecensionerna som gör att de påminner om Kritikens ordnings beskrivning av kritiken i början på 1900-talet. Kritikern vid den tiden fungerade ofta som en grindväktare, kriarättare och domare. Han eller hon (men oftast var det en han) avgjorde med självsäkerhet kvaliteten på det skrivna (Samuelsson 28–30).

I barnbokskritiken i dagspressen får recensenten en liknande auktoritär ställning som följd av att de flesta recensioner är ganska korta, fokuserade på handlingen och erbjuder ett kort omdöme i stil med ”en tuff, men också rolig och varm, skildring” (Fjellman Jaderup), ”en barnbok värd att läsa” (Nilsson, ”Samisk mytologi”) eller ”[g]od litteratur när den är som godast” (Grönborg, ”Excentrisk fantasi”). Inte minst gällande debutanter finns det en ton hos kritikerna som vittnar om en auktoritär roll i relation till den nyblivna författaren, något som i Kritikens ordning förvisso också noterades som typiskt för 2006 där ”prognosen” för en författare skrivs fram som ett vanligt grepp (Samuelsson 128). I barnbokskritiken ser vi också sådana exempel:

Bloggaren Flora Wiström får följande omdöme efter sin första roman:

Det må vara beröm som Lindholm och Wiström får, men det förmedlas med klappar på huvudet. Samtidigt kan vi också konstatera att bloggkritiken av barn- och ungdomslitteraturen skiljer sig från dagspressen i det här hänseendet. I bloggtexterna visar sig skribenterna gärna imponerade av det skrivna, och ibland rentav med inslag av avundsjuka. ”Ingen normal står i regnet och sjunger ställer sig bland de romaner man önskar sig ha skrivit själv”, avslutar Dagens boks recensent sin bedömning (Eliasson, ”I toppen”), och om Sarah Crossans Vi är en (2016) säger sig recensenten ha fått ”stanna upp av ren beundran” (Eliasson, ”Respektfullt”). Detta visar på tydligt skilda hierarkier mellan kritikern och författaren/det recenserade verket i dagspresskritik respektive bloggkritik.

Mer utvecklade estetiska och poetologiska reflektioner förekommer relativt sällan i barnbokskritiken (se även Mjør 559, 565). Originalitet, som i Kritikens ordning framhålls som ett återkommande centralt värderingskriterium (Samuelsson 138–140), är betydligt mindre närvarande som kvalitetsmarkör, vilket skulle kunna relateras till att barnlitteratur i sig ofta har mindre krav på originalitet (jfr Nodelman 264–265). I stället noterar vi i barnlitteraturkritiken ett didaktiskt värderingskriterium: högläsningen är ”trivsam” och ”de fina illustrationerna kan vara en utgångspunkt för studier tillsammans med barnet” (Nöjd). Om Petter Lidbecks och Lisen Adbåges När Johan vaknar en morgon är han stark (2005) heter det att det faktum att ”det sedan säkert går att resonera med barn kring Johans nyvunna egenskapers för- och nackdelar gör ju inte boken sämre” (Tammerman, ”Fantasier”). Att texter är lättlästa och berättandet enkelt framhålls gärna, liksom hur väl anpassningen till barnen lyckats, vilket också är typiskt för just barnbokskritiken (se t. ex. Brylla; Tornborg; Engstrand, ”Fyndigt språk”; Ahlander). ”Boken är fint berättad, tonen är lättsam, enkla meningar, ett vårdat språk”, kan det heta (Engstrand, ”Om en pojke”). I en sågning av Andy Griffiths och Terry Dentons Vår jättestora trädkoja-böcker tar kritikern fasta på att verken förefaller skrivna enbart för att tjäna pengar och ägnade att ”lura köpare som letar efter en bok som inte är för svår för mellanålderns varierande läsförmågor” (Matthis).

Utmärkande för barnlitteraturen i jämförelse med övrig litteratur är de vanligt förekommande illustrationerna, vilka också kommenteras i kritiken men påfallande kortfattat. Vi får veta sådant som att de är ”fina”, ”stämningsskapande”, ”vackra” – eller rentav ”SUPERSNYGGA!” som en Bokhora-skribent skriver om en bilderbok (Karlsson, ”Världsboksdagen”). Ibland kommenteras huruvida illustrationerna stöder texten eller om de bidrar med eget berättande (se t. ex. Nilsson, ”Samisk mytologi”; Hedberg, ”Sjölejonets sång”, ”Avskalad”). Om bilderboken Sören, Sören, Sören (2016) av Klara Persson och Karin Cyrén får vi vet att ”[b]ilderna är fartfyllda, men det är framför allt den lika busiga som finurliga texten som är bokens stora behållning” (Fries), och om bilderboken På natten flyger vi (2016) av Hannah Arnesen att ”[s]pråket, mest okomplicerade påståenden, har reducerats till ett minimum” där ”[o]rden fungerar som trampoliner, på vilka Hannah Arnesen studsar iväg och brister ut i färgsprakande illustrationer” (Grönborg, ”Nattens drömmar”). Men på det stora hela är barnlitteraturkritiken textcentrerad, även när bilderböcker med minimalt med text och så kallade silent books recenseras, en iakttagelse som också stämmer med den Boel Christensen-Scheel gör när hon beskriver en återkommande bedömning av bilderna i barnböcker som ”et slags nødvendig vedheng” (2; se också t. ex. Karlsson, ”Världsboksdagen”; Frieberg, ”Kapitelbok”) eller som det Nina Goga talar om som ett slags stumhet hos kritikerna inför att beskriva bilderböckers estetik på ett mer teoretiskt och artikulerat vis (98).

I Kritikens ordning konstaterades att den ideologiska aspekt som utmärkte litteraturkritiken var att genusmedvetenheten var hög hos kritikerna 2006 (Samuelsson 147). Så även i barnlitteraturkritiken: ”Nej, denna den trettonde boken om Ronny och Julia håller inte för en närmare granskning av könsrollsmönstret och en stilla undran infinner sig: hur många fler böcker om Ronny och Julia behöver vi egentligen?” frågar sig en recensent (Tammerman, ”Fantasier”). Allra bäst tycker kritikerna att författarna lyckas om de förhåller sig normbrytande till kön utan att göra det till en stor sak (se t. ex. Eliasson, ”I toppen”; Villani; Nilsson, ”Böcker”). Att alltför tydligt betona en problematik som i Alex Ginos George (2015) om en transsexuell pojke uppskattas därför inte, men att ämnet ändå är så viktigt menar kritikern ”räddar mycket” (Lindbäck, ”George”).

I Bokhora-inläggen påtalas också som positivt när kritikerna inte kan avgöra om huvudpersonerna är pojkar eller flickor i bilderböcker (Karlsson, ”Två böcker om syskon”, ”Musse”). Där finns också återkommande kommentarer om huruvida det omskrivna verket klarar ”Warnqvist-testet” eller inte (Karlsson, ”Kristina”, ”Dream”, ”Varför”, ”Just nu”, ”Mamma”, ”Eric”, ”Två böcker för småungar”, ”Två böcker om syskon”). Testet anspelar på det så kallade Bechdel-testet för film och tv-serier och har fått sitt namn efter litteraturvetaren och kritikern Åsa Warnqvists granskning av etnicitet i bilderböcker för Svenska barnboksinstitutets Bokprovning 2014. Hon undersökte där huruvida mörkhyade personer var huvudpersoner eller bifigurer, och om de har en aktiv roll i handlingen eller inte (Svenska barnboksinstitutet 8–9).

Den typen av vidgat identitetspolitiskt och intersektionellt perspektiv som märks i diskussioner i barnlitteraturkritiken om etnicitet, hbtq och klass skiljer förmodligen inte barnlitteraturen från den övriga kritiken utan är snarast en diskussion som fått en framträdande plats i litteraturkritiken sedan 2006 (se Lukic och Olsson 13).